Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att det ställs sociala och miljömässiga krav på svenska bolags verksamheter i länder utanför EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i EU driva att sociala och miljömässiga krav ska ställas på europeiska bolags verksamheter i länder utanför EU.
Strax före jul år 2007 fick de anställda på det av Stora Enso ägda och lönsamma pappersbruket Norrsundet chockbeskedet att fabriken skulle läggas ned. Det har nu gått snart ett år och inom kort avslutas de sista delarna av verksamheten. När den första chocken i samhället lagt sig påbörjades arbetet med att hitta alternativa verksamheter på området och andra arbetstillfällen för dem som arbetat på bruket. I det arbetet har företaget varit mycket delaktigt, och fackföreningarna har i dagsläget inga större klagomål på hur företaget skött de sociala bitarna av nedläggningen.
Men Norrsundet är inte ensamt. Pappersindustrins strategi är att flytta verksamheten dit marknaden finns. Det råder en överetablering av pappersindustrier i Nordamerika och i Västeuropa. Att transportera papperet dit marknaden finns är inget alternativ eftersom transporterna är dyra. Man lägger därför ned fungerande pappersbruk och industrier i Norden för att montera ned fabrikerna och bygga upp dem igen i Sydamerika, Asien eller i Östeuropa/Ryssland. Höga personalkostnader, elkostnader och höga råvarupriser skyndar på utvecklingen.
Samtidigt som Stora Enso lägger ned i Sverige expanderar företaget i Latinamerika. Kalla Fakta uppmärksammade med anledning av Norrsundets nedläggning i ett program Stora Ensos pappersbruk Veracel i Brasilien. Veracel är bara ett av väldigt många pappersbruk europeiska företag driver i Latinamerika. I programmet belystes att de förhoppningar som getts om att skapa arbetstillfällen för ortsbefolkningen inte infriats och att ortsbefolkningen i stället fått sämre möjligheter att försörja sig på grund av bolagets närvaro. Den skog de tidigare hade tillgång till för att hämta bränsle m.m. var nu förbjudet område och fabriken anställde väldigt få.
Råvaran hämtas från eukalyptusodlingar. Eukalyptusskogarna växer mycket fort och kan avverkas efter bara sju–tio år, vilket är cirka tio gånger så snabbt som barrträden i Norden. Trädslaget ger därför en bra avkastning för industrin men är oerhört vatten- och näringskrävande och utarmar därför de jordar där de växer väldigt fort. De tar död på all annan vegetation i området, redan utan tillsatser av kemikalier. Den mängd kemikalier som används enligt tv-inslaget skulle aldrig få användas i EU-länderna. Veracel räknar med att kunna bruka samma jord till två–tre skördar, dvs. odling under en period av omkring 20 år. Därefter är jorden utarmad, och man börjar odla på annan plats. Veracel var, då programmet spelades in, indraget i en rättstvist med de lokala myndigheterna om mark där man enligt lag inte skulle få odla.
Stora Enso äger också skogsbruket Fazenda Tarumã i den brasilianska delstaten Rio Grande do Sul nära gränsen till Uruguay. Småbrukarorganisationen Via Campesina anser att det svensk-finländska skogsbolaget agerar olagligt. De hävdar att Stora Enso bryter mot en lag som förbjuder utländska företag att äga mark i gränsområden. ”Att plantera i denna gröna öken i gränszonen är ett brott mot vårt land och mot pampas ekosystem”, skrev gruppen i ett pressmeddelande som citerades av brasilianska och svenska medier. Stora Ensos brasilianska ledning hänvisar till att man ansökt om undantag från lagen.
Det är dock inte bara Stora Enso som varit i blåsväder i Latinamerika. Nordisk massaindustri överlag är förknippad med kontroverser i regionen, i synnerhet på grund av de senaste årens bråk kring finländska Metsä-Botnias verksamhet i Uruguay. En massafabrik har förlagts vid en gränsflod mot Argentina, vilket har lett till en djup diplomatisk kris mellan de båda länderna. I täten för de folkliga protesterna står de boende i Gualeguaychú, en semesterort på den argentinska sidan av floden Uruguay belägen mittemot det nya pappersbruket. De har sedan tre år tillbaka spärrat av riksvägen mellan de båda länderna, vilket leder till långa omvägar för alla.
Uruguay hävdar att Botnia uppfyller alla miljökrav och att utsläppen är mindre än för motsvarande pappersbruk på andra håll. Argentina å sin sida hävdar att Uruguay brutit mot den överenskommelse länderna har att samråda med varandra om verksamheter som kan påverka den gemensamma floden. Frågan ligger nu för avgörande i domstolen i Haag.
Från början var det två pappersbruk som begärde tillstånd att få bygga där Botnia nu ligger, dels Botnia och dels ett spanskt företag. Det spanska företaget valde på grund av protesterna en annan lokalisering. Inget hindrade Botnia från att göra ett liknande ställningstagande. Det finns många alternativa lokaliseringar i andra floder som inte riskerar att leda till problem med grannlandet. Vi ifrågasätter inte i sig riktigheten i uppgifterna att Botnia uppfyller de miljökrav som ställs vad gäller utsläpp i vatten och att det använder samma moderna teknik som när de har verksamhet här i Norden, men pappersbruk ger många olika slags miljöpåverkan. Det handlar t.ex. också om hamnbygget som ger upphov till en stor miljöpåverkan. Det handlar om huruvida de kyler vattnet genom att släppa ut det varma i floden och hämta nytt kallt eller om de använder slutna system som kyls i floden. Ingetdera är bra eftersom båda värmer flodvattnet och då också påverkar växt- och djurliv.
De allra största problemen i just det här fallet är dock, förutom den diplomatiska krisen, säkerligen att de sociala aspekterna på den argentinska sidan inte beaktats, dvs. människors rädsla att vattnet ska förorenas, rädslan att Gualeguaychú ska förlora i attraktionskraft som semesterort då de har ett pappersbruk på andra sidan floden, rädslan att därför förlora arbetstillfällen etc. En social konsekvensbeskrivning för annat än den egna uruguayanska befolkningen har såvitt vi vet inte gjorts. Om Botnia hade kunnat förutse att deras etablering skulle leda till en så stor ovänskap mellan två länder skulle de då inte valt en annan lokalisering?
I studier som gjorts om radioaktiv strålning har det visat sig att det finns mycket strålning i Benin. Orsaken är dumpat radioaktivt avfall. Vilka bolag och vilka länder som är inblandade i den hanteringen kan vi förstås spekulera om. I Sudan ser det ut på ett liknande sätt. Där är också det svenska bolaget Lundin Oil verksamt, trots att landet är i inbördeskrig. I Burma hittar vi t.ex. franska oljebolag, trots att landet är en av världens värsta diktaturer. Att driva företagsverksamhet i länder som förtrycker eller våldför sig på sin egen befolkning kan snarast ses som ett indirekt stöd till regimen i fråga.
I Chile äger det spanska bolaget Endesa 80 procent av allt vatten. Resterande 20 procent ägs av USA, Kanada m.fl. Chile äger noll procent. Endesa planerar nu en högspänningskabel som är 2 000 km lång från Patagonien i syd till huvudstaden Santiago. Elen ska komma från en damm som byggs i mapucheindianernas område och fördriver därmed befolkningen. Endesas dammbyggen påverkar också människorna på andra sidan om gränsen i Argentina. Den planerade ledningen ska under sina 2 000 mil inte ge någon ström till de städer och samhällen som passeras. All el går till Santiago, som ligger närmre Atacamaöknen än Patagonien, och som skulle kunna få sin el från solenergi från ett område där ingen odlingsbar mark går till spillo och ingen behöver fördrivas. För att inte tala om den enorma potential Chile har att satsa på andra förnybara och flödande energislag, t.ex. vågkraft.
I Afrika har nyligen det svenska företaget Sekab kritiserats för sina etanolprojekt i Tanzania (sockerrör) och Moçambique (jatroba). Projekten kritiseras i huvudsak eftersom de tar mark i anspråk som tidigare användes för livsmedelsförsörjning. När det gäller sockerrören krävs mycket vatten, vilket också riskerar att försämra förutsättningen för annan odling i närområdet. I Tanzania tvingades tusentals personer att flytta på grund av det svenska etanolprojektet. Även om etanolprojektet inte betalades av biståndspengar enligt svar på en fråga ställd till biståndsministern har Sverige varit företaget behjälpligt på andra sätt genom vår beskickning i landet. Frågan har varit föremål för diskussion i Tanzanias parlament.
I Colombia anklagas många utländska bolag, bl.a. europeiska, för samröre med paramilitärer.
I dag har många länder infört miljöskyddsregler och det görs prövningar vid tillståndsgivning. De reglerna är ofta lägre ställda än de vi ställer i EU på våra bolag. Om kostnaden för att leva upp till EU-standard inte är högre eller bara något högre i verksamhetslandet och företaget vill ta ansvar gör de det ofta. Om kostnaden är avsevärt högre är situationen naturligtvis en annan. I många fall har europeiska bolag varit inblandade i miljöskandaler runtom i världen vid en tid då inga skyddsregler fanns och det därför inte går att ställa dem till ansvar. Ett sådant exempel är Bolidens utsläpp i Atacamaöknen på 70-talet. Boliden undslapp också ansvar i miljöskandalen i Coto Doña Ana i Spanien genom att man lagt verksamhet på underentreprenörer. Att lägga tid och resurser på långvariga processer för att slippa betala för de skador man åsamkar är inte tecken på ett ansvarsfullt företagande.
Ett stort problem i flera afrikanska länder är att företag i EU exporterar elektronikskrot, som i EU är omgärdat av ett strikt regelverk, till länder som dumpar detta skrot på en tipp någonstans, helt utsatt för väder och vind. Att köpa denna ”tjänst” av fattiga länder för att slippa ta hand om det egna miljöfarliga avfallet är fullständigt oacceptabelt.
Att göra en uppräkning av alla svenska och europeiska bolag som befinner sig utanför EU:s gränser är naturligtvis inte möjligt i en kort motion. Vår avsikt är att sätta fokus på att de inte alltid följer de miljöskyddsregler som finns i verksamhetslandet och att de i många fall inte når upp till det regelverk som gäller i EU när de är verksamma i andra länder. Att flytta ren och socialt ansvarstagande verksamhet till en annan kontinent för att där inte följa samma sociala och miljömässiga normer som man skulle följt i hemlandet är oetiskt. Företag ska naturligtvis kunna etablera sig i andra länder. Det är viktigt ur ett fattigdomsbekämpningsperspektiv att företag etablerar sig också i fattigare länder, men det är inte bra när vi exporterar smutsig verksamhet eller verksamhet som leder till större fattigdom för befolkningen.
I ett antal fall är länder i EU delägare i dessa bolag. Stater borde ta ett större ansvar för sitt ägande när de t.ex. lägger ned fungerande och vinstdrivande pappersbruk i Norden, eller bygger dammar eller andra verksamheter som driver befolkningar på flykt för att sedan genom bistånd/ exportkrediter hjälpa företagen att etablera sig i andra delar av världen. Ansvaret vilar tungt på dessa stater för de konsekvenser etableringarna får för miljön och samhället, lokalt, på de platser de väljer att etablera sig. Vi har bra miljölagstiftning och tar ett socialt ansvar här, det är mindre bra där. Arbetsförhållandena är också ofta dåliga i t.ex. Sydamerika.
Vi vill därför att regeringen ska verka för att sociala och miljömässiga krav ska ställas på svenska och europeiska bolag som verkar i länder utanför EU.