Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder för att ta bort det som försvårar företags verksamheter och medborgares möjlighet att bo och arbeta i olika nordiska länder.
Det nordiska samarbetet har under efterkrigstiden utvecklats positivt. Fortfarande återstår det dock mycket innan en inre nordisk marknad är fullbordad, vilket hämmar konkurrensförmågan och den ekonomiska utvecklingen i Norden. I det nordiska samarbetet är undanröjande av gränshinder en uttalat högt prioriterad uppgift. Trots detta, många initiativ och höga målsättningar har det varit svårt att få igenom konkreta beslut som underlättar för medborgare och näringsliv att fritt verka inom de nordiska länderna. De gränshinder som hindrar att de nordiska ländernas gemensamma resurser i form av arbetskraft, kunskaper och innovationer nyttjas på ett effektivt sätt måste undanröjas. Då kan fokus riktas på möjligheterna i ett gränslöst Norden istället för på hinder och problem.
Alltfler företag har verksamhet i flera av de nordiska länderna, vilket försvåras på grund av skillnader när det gäller skatter och övrig lagstiftning. Det är viktigt, särskilt för småföretag i gränsnära områden, att gränshinder i företags- och skattelagstiftning minimeras så att det blir möjligt att på lika villkor konkurrera på båda sidor om gränsen. Aktuella exempel är entreprenaduppdrag som försvåras eftersom maskiner ständigt måste besiktigas på nytt, omständlig rapportering av dagliga rutinmässiga avfallstransporter över gränsen, värdetransporter som inte tillåts passera gränsen och bevakningsföretag som endast får utföra uppdrag i ytor och lokaler som ligget i det egna landet.
Norden har också alltmer utvecklats till en gemensam arbetsmarknad. Det är en utveckling som skett trots de omfattande svårigheter som möter dem som bor och verkar i skilda länder, trots att dessa i praktiken är en gemensam arbetsmarknadsregion. Idag är det i praktiken nästintill omöjligt att arbeta deltid i skilda nordiska länder på grund av stora skillnader i arbetsgivaravgifterna, vilket är ett allvarligt hinder i gränsområden med gemensam arbetsmarknad. Inte heller regelverket för arbetslöshetsersättningen och socialförsäkringen är anpassad till den verklighet som många människor i gränsområdena lever och verkar i. Norden måste garantera sina invånare trygg mobilitet över gränserna utan risk för den enskilde i form av ekonomisk eller social utslagning.
Nya gränshinder uppstår lätt när de enskilda länderna förändrar sin lagstiftning. För att undvika detta är det viktigt med en ”nordisk koordinering”. Det finns också skäl för ett gemensamt nordiskt agerande i EU-samarbetet för att se till att det går i en riktning som underlättar, inte försvårar, människors och företags verksamhet i de nordiska länderna. Det finns ett behov av att tydliggöra de vinsterna med en väl fungerande inre nordisk marknad och de kostnader som gränshindren innebär.
Gränshindren försvårar tillvaron för enskilda människor och företag i gränsområdena och förhindrar att de nordiska ländernas gemensamma resurser i form av arbetskraft, kunskaper och innovationer nyttjas på ett effektivt sätt, trots att undanröjandet av gränshinder mellan de nordiska länderna är högt prioriterat både av regeringarna och av de nordiska parlamenten.
Tjänstemän vid berörda departement/ministerier och myndigheter påtalar ofta att det finns många praktiska och principiella problem med att avveckla gränshinder. De lösningar som är aktuella upplevs ofta vara i strid med nationella prioriteringar. Det krävs också en tydligt uttalad politisk vilja som gör det motiverat från tjänstemannahåll att avsätta nödvändig tid och resurser.
Många gränshinder mellan de nordiska länderna är till sin karaktär inte gemensamt nordiska utan bilaterala och ibland nationella. Därför är det nödvändigt att definiera vilken typ av gränshinder det rör sig om innan åtgärder diskuteras. Den dansk-svenska överenskommelsen om undanröjande av vissa gränshinder bör följas upp med bilaterala överenskommelser även med Finland respektive Norge.