Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rätten till den egna kroppen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en ökad andel av Sveriges biståndsbudget bör gå till arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om betydelsen av svensk närvaro i länder med starkt begränsade möjligheter till abort.
Vid FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994 slog man fast att frågor som rör befolknings- och utvecklingsfrågor måste kopplas till sexualitet, reproduktion och individuella rättigheter. Men tyvärr så är frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) fortfarande väldigt kontroversiella att lyfta fram i internationella forum.
Det är nödvändigt att vid utvecklings- och biståndsarbete utgå från att sexualitet, graviditet och barnafödande inte går att frikoppla från fattigdomsbekämpning och därför måste ses som outtalade och underförstådda mänskliga rättigheter.
Rätten att bestämma över den egna kroppen borde med andra ord vara en mänsklig rättighet, men så är det dessvärre inte. Enligt en FN-rapport från 2004 konstateras exempelvis att kvinnorna i Latinamerika löper mycket stor risk, den högsta risken i världen, att utsättas för sexuella övergrepp. I många länder blir en stor andel av unga flickor gravida genom övergrepp redan före 14 års ålder. En graviditet omöjliggör många gånger studier för all framtid och är i många kulturer så stigmatiserande att den unga flickan ställs utanför alla sociala skyddsnät och isoleras. Idag nekas över 72 miljoner barn runt om i världen sin rätt till utbildning. Många av dessa är flickor och i många fall är en tidig graviditet orsaken.
Dagligen diskrimineras även HBT-personer runt om i världen. Det sker i alla länder men formerna är värre i länder med stor fattigdom och ofta än värre i länder där det råder väpnad konflikt. För att kunna förverkliga FN:s mål om utbildning för alla barn så är det därför nödvändigt att intensifiera arbetet på SRHR-området och hbt-området.
I länder där abort är förbjudet sker väldigt många illegala aborter. Dessa resulterar ofta i allvarliga skador och svåra sjukdomar. Graviditet och osäkra aborter är en av de största dödsorsakerna i världen bland kvinnor. De oönskade barn som ändå föds får för det mesta mycket litet stöd. De riskerar i sin tur att hamna på gatan, som sexslavar, slavarbetare, tiggare och i händerna på kriminella nätverk.
I Latinamerika är situationen för kvinnor mycket svår. I och med USA:s biståndspolitik, som inleddes med George W Bush, har bidragen till organisationer som arbetar med abortfrågor blivit indragna även i de länder där abort är lagligt. I Latinamerika är abort förbjudet i det flesta länder men undantag finns. Senast i våras lyckades mexikanska kvinnorörelser legalisera rätten till fri abort i delstaten Mexico City. Tyvärr går det i motsatt riktning i andra länder. I november 2006 tog regeringen i Nicaragua beslut om att förbjuda abort även i de fall då kvinnan blivit våldtagen eller där graviditeten utgör en fara för kvinnans liv, och det finns risk för en liknande utveckling i Bolivia.
Så kallad terapeutisk abort (när kvinnans liv är i fara eller fostret inte överlever) är tillåtet i de flesta länderna men tillämpas ändå inte. Läkarna saknar i de flesta fall kunskap om hur aborter genomförs. I Nicaragua råder numera till och med förbud mot terapeutisk abort så där riskerar såväl kvinnan som läkaren långa fängelsestraff om en kvinnas liv räddas genom en abort.
Även i Sverige och i Norden nekas många kvinnor rätten att bestämma över sin egen kropp. Trafficking och prostitution är trots polisinsatser en omfattande kriminell verksamhet i Sverige. På Island är prostitutionen legaliserad. Trots försök i många länder att förbjuda exploatering av kvinnokroppen i reklam så är det svårt att värja sig.
Bristen på respekt för individens rätt att själv bestämma över sin kropp är mycket utbredd och yttrar sig i en mängd olika former i troligen alla delar av vår jord. Många män är också offer i denna form av förtryck.
Att den katolska kyrkan aktivt tycks medverka till att detta förtryck upprätthålls är beklagligt och ett stort problem i det internationella arbetet med frågan. Om den katolska kyrkan kunde förändra sin syn på kvinnan och betrakta kvinnan som lika mycket värd och med samma rättigheter som mannen så skulle troligen utvecklingen i Latinamerika både gå snabbare och kräva mindre lidande. Kyrkan har nämligen i denna del av världen ett mycket stort inflytande över politiken.
Denna motion gör inte på något vis anspråk på att kunna presentera åtgärder som löser ens en bråkdel av det enorma problem som beskrivits ovan. Oförmågan att hitta den totala lösningen får dock inte förlama oss. Även om man kan känna hopplöshet så vore det en katastrof för allt vad humanism heter om man inte försöker. Förslagen till åtgärder i denna motion skall därför i första hand ses som ett bidrag till en förändring som förhoppningsvis utvecklas på många andra plan än i Sveriges riksdag.
Att så många människor runt om i världen, främst kvinnor, förnekas rätten att själva bestämma över sin egen kropp är förnedrande för mänskligheten. Att så lite görs i de flesta länder runt om i världen för att hävda rätten över den egna kroppen för individen är dock märkligt. Artikel 1 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna inleds nämligen med att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. I artikel 3 garanteras den personliga säkerheten och i artikel 5 fastslås att ingen får utsättas för grym eller omänsklig behandling. Det kan tyckas som att detta skulle räcka för att hävda att det underförstått innebär att individen skall garanteras rätten till den egna kroppen.
FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna må vara ett starkt dokument och kanske det viktigaste dokumentet någonsin för att hävda mänskliga värden mot exploatering och förtryck. För alla de kvinnor som lider av att de fråntagits rätten till den egna kroppen så tycks deklarationen dock inte ge något hopp. Sverige borde arbeta på att förändra detta.
Sverige har tidigt tagit ställning internationellt för att sexuell och reproduktiv hälsa och tillhörande rättigheter bör ses som mänskliga rättigheter. Sedan 2005 har Sverige också en bra policy för SRHR. Efter det att förklaringen om mänskliga rättigheter antogs 1948 så har ett antal konventioner utvecklat den internationella rätten. Det är nu hög tid för Sverige att gå vidare på den inslagna linjen och kräva ett FN-initiativ för en konvention om rätten till den egna kroppen. Vad som här anförts om rätten till den egna kroppen bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den 2005 antagna svenska policyn för SRHR fastställer bland annat att rätten till säker abort, till sin egen sexualitet och arbetet mot sexuellt våld skall prioriteras i utvecklingspolitiken. Sverige förbinder sig där att främja SRHR både normativt genom att uppmärksamma frågorna på alla politiska nivåer och operationellt genom att stödja projekt som arbetar med SRHR i utvecklingsländer. Den nya regeringen har förbundit sig att följa denna policy.
Ett sådant arbete kan ta sig många former. Ett sätt är att styra den svenska biståndsbudgeten mot uppgifter inom SRHR. Med tanke på de stora risker människor som arbetar med SRHR i vissa länder löper så är det förståeligt att det är svårt att i detalj redovisa de insatser som finansieras via biståndsbudgeten på ett öppet sätt. Utgångspunkten bör dock vara att en ökad andel av den svenska biståndsbudgeten bör går till arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Regeringen bör vidare i internationella organ, som EU, Unicef, UNHCR och i alla bilaterala kontakter, verka för att mer medel avsätts till arbete med SRHR. Vad som här anförts om dispositionen av den svenska biståndsbudgeten och andra åtgärder för att öka insatserna för SRHR bör ges regeringen till känna.
Indragningen av svenska ambassader är ett stort bakslag i arbetet med SRHR. Närvaron av svenska ambassader och svenska ambassadörer har i flera länder haft stor betydelse för de organisationer, främst kvinnoorganisationer, som arbetar med SRHR. Motiven till förändringen av UD:s närvaro kan förstås, men en annan omprioritering är ändock nödvändig om målsättningarna med klimatarbete skall kunna nås. Förtrycket av kvinnan i utvecklingsländerna är det största hotet mot den önskade utvecklingen av dessa länder. Så länge som detta förtryck består så kommer alla andra ansträngningar att lyfta dessa länder in i en modern gemenskap att bli mycket svår och kostsam. Stöd för mänskliga rättigheter, demokrati och bekämpande av diskriminering och förtryck är de effektivaste metoderna för utveckling.
Det är förståligt att regeringen har problem med ett av sina partier när det gäller abortfrågan men det är ändå svårt att tro att det skulle vara orsaken till att regeringen väljer en så låg profil i just de länder där möjligheten till abort är som mest begränsad. Socialminister Göran Hägglund (kd) har ju valt sida i frågan och då borde regeringen även våga göra det i utrikesrepresentationen. Vad som här har anförts om betydelsen av svensk närvaro i länder med starkt begränsade möjligheter till abort bör ges regeringen till känna.