Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en samordnad politik för att värna det kurdiska folkets rättigheter.
Den kurdiska befolkningen har ända sedan Mellanösterns karta ritades om efter det första världskriget utsatts för ett omfattande förtryck. I Turkiet, Iran, Syrien och Irak har politiken gentemot kurderna haft olika karaktär men också stora likheter – förtrycket har varit institutionaliserat, politiskt och ideologiskt.
Kurder förvägras fortfarande rätten till sitt språk, identitet, historia, kultur och politiska liv. I Irak har situationen för kurderna förbättrats efter Saddam Husseins fall, men i Turkiet, Iran och Syrien är lidandet fortfarande mycket svårt.
För oss som är födda i frihet är ansvaret att ställa upp för människor som lever under förtryck stort, och Sverige måste ta sitt ansvar.
Följande bör riksdagen tillkännage för regeringen:
att Sverige ska formulera en samordnad politik för att värna det kurdiska folkets rätt,
att befolkningen i Kurdistans rätt till självbestämmande – i form av självständighet, federalism eller autonomi – ska erkännas,
att Sverige ska öppna ett konsulat i Kurdistan-Irak,
att EU-kommissionen ska öppna ett delegationskontor i Kurdistan-Irak,
att Sverige ska arbeta för att EU utövar starka påtryckningar på Turkiet i medlemskapsförhandlingarna för att säkra mänskliga rättigheter i Turkiet,
att Sverige inom ramen för EU-samarbetet verkar pådrivande för att unionen sänder observatörer till Iran, Irak, Syrien och Turkiet för att i dessa länders kurdiska regioner följa utvecklingen och uppmärksamma missförhållanden,
att Sverige som sin mening framhåller att människor som tvingats lämna sina hem och förvägras medborgarskap under arabiseringskampanjer i Irak och Syrien ska få rätt att återvända och bli fullvärdiga medborgare och
att Sverige inte ska utvisa eller avvisa kurdiska flyktingar till de stater som inte kan garantera deras trygghet och säkerhet.
Den kurdiska befolkningen har utsatts för stora förföljelser under 1900-talet. Nationen Kurdistan är i dag en del av Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Kurderna utgör en minoritet i alla dessa fyra stater, men en stor majoritet i nationen Kurdistan.
Under årens lopp har kurderna utsatts för systematiska förföljelser. Bland mycket annat kan följande nämnas:
Kurderna saknar i flera stater erkännande som befolkning och konstitutionellt skydd.
Närmare 200 000 kurder dödades av irakiska armén i folkmordet Anfal i slutet av 1980-talet.
Hundratusentals kurder förvägras sedan 1970-talet medborgarskap i Syrien.
Att kurdiska områden i Irak och Syrien har utsatts för etnisk rensning i form av arabiseringskampanjer och så kallade arabiska kilar.
Kurdiska politiska partier har varit förbjudna i årtionden.
Konflikter, totalitarism och militära offensiver har berövat miljoner oskyldiga och civila kurders liv.
Tusentals intellektuella författare, journalister och politiker har fängslats.
Sverige behöver formulera en samordnad politik för att värna det kurdiska folkets rätt. Det handlar om att få ett övergripande perspektiv över olika områden, till exempel utrikespolitiken, migrationspolitiken och biståndspolitiken. Det handlar också om att inte endast utgå från dagens statsbildningar i regionen utan se Kurdistan som en sammanhängande nation. I denna samordnade politik bör slås fast att befolkningen i Kurdistan har rätt till självbestämmande – i form av självständighet, federalism, autonomi eller lokalt självstyre. Den samordnade politiken måste också innehålla principiella krav på Turkiet, Iran, Irak och Syrien att det kurdiska folkets existens erkänns i alla stater och att de mänskliga rättigheterna värnas.
Idag lever många kurder utanför nationen Kurdistan. Flera miljoner kurder har tvingats flytta till västra Turkiet under krigen mellan turkiska armén och PKK, och för att få ett jobb. Många kurder, inte minst shiitiska failikurder lever i Bagdad. I Iran och Syrien finns en betydande kurdisk befolkning i de stora städerna. En territoriell autonomi hjälper inte dessa människor, så länge de inte är beredda att flytta till kurdiska områden. Därför är en övergripande demokratisering av Iran, Irak, Syrien och Turkiet – och detta är också intimt sammankopplat till en demokratisering av hela Mellanöstern – av yttersta vikt för att garantera alla människors rättigheter och möjligheter till frihet.
Efter Gulfkriget 1991 utropades autonomi i Kurdistan-Irak, den kurdiska regionen i norra Irak. Efter Saddam Husseins fall och antagandet av den nya konstitutionen i Irak har Kurdistan-Irak nu status av federal region. Regionen har i dag en närmast statsliknande karaktär och styrs gemensamt av de två dominerande partierna KDP och PUK under namnet Kurdish Regional Government, KRG. Detta är första gången någonsin (med undantag av en kortlivad kurdisk republik i Mahabad i Iran efter andra världskriget) som den kurdiska befolkningen faktiskt har makten över en del av Kurdistan. Trots svåra förutsättningar och fientliga grannländer har den kurdiska regionen utvecklats i demokratisk riktning. Mycket finns fortfarande att göra, men utvecklingen har varit positiv de senaste tio åren.
Sverige bör bidra till denna utveckling genom att öppna ett konsulat i huvudstaden Erbil/Hewler. Detta skulle stärka utbytet mellan Sverige och den kurdiska regionen i Irak. Det skulle underlätta viseringar för delegationer som ska resa till Sverige. Det finns lösningar för ett konsulat i Kurdistan som inte är kostsamma, speciellt i dessa tider när Utrikesdepartementet ser över Sveriges diplomatiska beskickningar. Tusentals kurder i Sverige kan också bidra i arbetet med att stärka demokratin, tryggheten och den ekonomiska tillväxten genom språkkunskaper, handel och kontakter.
Även Europeiska unionen har en viktig roll att fylla för att stärka utvecklingen i Kurdistan i Irak och även i hela Irak och Mellanöstern. Därför bör EU-kommissionen öppna ett delegationskontor i Kurdistan-Irak, något som Sverige bör arbeta aktivt för inom ramen för vårt EU-samarbete.
I området mellan Kurdistan-Irak och övriga Irak ligger många orter som under Baathpartiets diktatur utsattes för arabiseringskampanjer. Det innebar att regeringen i Bagdad beslutade att med våld förflytta kurder från oljerika områden i och kring staden Kirkuk för att dessa områden skulle få arabisk majoritet. Efter befrielsen av Irak har det skrivits in i den nya konstitutionen att de arabiserade områdena ska ”normaliseras”, vilket innebär att de fördrivna ska kunna återvända. En folkomröstning skulle hållits senast den 31 december 2007 om Kirkuks framtida status, men någon folkomröstning har ännu inte ägt rum eftersom oviljan mot detta är stor från en rad starka aktörer samt eftersom återflyttningen dragit ut på tiden. Idag pågår ett politiskt arbete för att nå en lösning på frågan, men det är oklart hur det kommer att sluta. Viktigt är dock att Sverige som demokratisk rättsstat byggd på lag och ordning också klargör i kontakter med Irak och kurdiska ledare att den irakiska konstitutionen bör vara det mest legitima och viktigaste dokumentet att ligga till grund för en lösning av frågan om Kirkuks framtida status.
Sedan vintern 2007/2008 har den turkiska armén genomfört en större intervention i gränsområdena mellan Turkiet och Irak i syfte att försvaga PKK-gerillan som har baser i området. Militären har fått förlängt mandat från turkiska parlamentet för ytterligare ett års militära interventioner. Rapporter från området visar att de militära aktionerna från turkisk sida skapat stora problem för civilbefolkningen i området i form av skador på människor, förstörd infrastruktur, byar som tvingats evakuera och dödad boskap.
I augusti 2007 inledde den iranska armén beskjutning av kurdiska områden i Irak, officiellt med avsikten att slå ut kurdiska rebeller verksamma i rebellgruppen PJAK. Beskjutning och hot från grannländernas reguljära arméer i kombination med den svåra säkerhetssituationen i Irak gör att läget snabbt kan destabiliseras i Kurdistan-Irak. Det är viktigt att Sverige framhäver med tydlighet för Turkiet och Iran att det krävs en politisk lösning på dessa frågor.
Sverige kan spela en aktiv roll för att öka pressen på Turkiet att respektera den kurdiska befolkningen och värna de mänskliga rättigheterna, detta inom ramen för sitt EU-medlemskap. EU bör öka trycket på Turkiet avsevärt. Ingen vinner på att ett land blir EU-medlem utan att först ha uppfyllt de demokratiska krav som unionen ställer. Det tredje kriteriet i Köpenhamnskriterierna handlar framför allt om reformer för den kurdiska befolkningen. Då är det nödvändigt med kurdisk representation. Den allmänna synen på Turkiet i EU tycks vara att det i Turkiet under de senaste åren har skett stora framsteg för demokratin. Regeringen Erdogan och AKP:s seger i det senaste valet betraktades av många bedömare som en seger för demokratin.
Men miljoner kurders vardag vittnar om en verklighet där de fortfarande förnekas rättigheter som tas för givet i moderna demokratier i väst. Kurdiska barn förnekas exempelvis undervisning i sitt modersmål. I de lägre skolklasserna inleds istället skoldagen med nationalsången för att sedan i grupp ropa ”Jag är turk, jag är arbetsam, jag är korrekt”. Även kurdiska politikers vardag ger en annan bild än den som regeringen i Ankara vill förmedla. Med de befintliga turkiska lagarna kan kurdiska politiker, som Osman Baydemir, åtalas för att ha skickat gratulationskort på kurdiska under det kurdiska nyåret Newroz.
Det finns åtskilliga exempel på att Turkiet har en lång väg kvar. Den prokurdiska tidningen Özgur Gundem stängdes ned fyra gånger under 2007. Abdullah Demirbas, som var folkvald borgmästare för Diyarbakirs innerstad, togs ifrån sitt ämbete av författningsdomstolen. Detta skedde efter en begäran från inrikesministeriet. Förutom att bli av med sitt ämbete åtalades också Demirbas. Orsaken var att han erbjöd kommunens tjänster även på kurdiska. Demirbas och Baydemir är inte de enda kurdiska borgmästarna som åtalas för att ha talat kurdiska offentligt.
Dagens situation grundar sig på den nuvarande turkiska konstitutionen som togs i bruk efter att militären tog makten i en kupp i början av 80-talet. Denna konstitution bygger på Turkiets statsdoktrin kemalismen. Likt tidigare konstitutioner begränsar den medborgarnas rättigheter och ger samtidigt ett stort utrymme för att åtala politiker, vanliga medborgare och organisationer som på något sätt anses hota staten.
Människorättsföreningen IHD nämnde i sin rapport över första halvåret 2007 i Turkiet att 451 personer var inblandade i 94 olika rättegångar, för att ha uttryckt en åsikt. Enligt IHD handlade 17 av rättegångarna om att de åtalade hade ”förolämpat turkiskheten”. Två rättegångar hade inletts med stöd av den lag som reglerar ”brott mot Atatürk”. I Turkiet kan en förolämpning mot den forne ledaren leda till ett straff på ett till fem års fängelse, beroende på hur allvarligt ”brottet” varit. Även om AKP anses vara mer reformvänligt i jämförelse med andra turkiska partier så har man mycket kvar att bevisa. Som exempel nämndes inte kurder överhuvudtaget i den senaste regeringsförklaringen kort efter valet. Små enstaka lagändringar kommer inte att förändra situationen för den kurdiska befolkningen.
Den nuvarande konstitutionen ger inget utrymme för kulturella eller politiska friheter för kurder. Kurderna bör erkännas som en officiell folkgrupp och deras rätt att utöva sin kultur och fritt utöva politik bör garanteras i en modernare konstitution för ett land som kandiderar till EU.
I Syrien lever flera miljoner kurder, och situationen är svår. Även här har arabiseringskampanjer slagit in kilar i kurdiska områden för att förhindra ett sammanhängande kurdiskt territorium. Hundratusentals kurder saknar medborgarskap sedan årtionden. De lever som utlänningar i sitt eget hemland. Sverige bör fördöma den syriska regeringen för att detta inte åtgärdas.
Kurderna i Syrien har varit färre till antalet än i de andra delarna av Kurdistan. Deras möjligheter att ta upp vapen mot regimen i Damaskus har varit sämre än i till exempel Turkiet och Irak. Därför har också den kurdiska frågan i Syrien inte nått omvärldens nyhetsförmedling, eftersom väpnade konflikter ofta hamnar i fokus. Dessutom har kurdfrågan i Syrien under många år inte handlat just om kurderna i landet, utan i stället om en infekterad politisk konflikt mellan Turkiet och Syrien mot bakgrund av att PKK-gerillan hade sitt högkvarter i Syrien fram till slutet av 1990-talet.
De senaste åren har den syriska militären agerat med stor brutalitet mot den kurdiska befolkningen, bland annat när staden Qamishlo skakades av upplopp och militären belägrade staden, genomförde massarresteringar och tiotals personer dödades.
Även i Iran är förtrycket omfattande, och det gäller mot hela befolkningen. Efter revolutionen 1979 bojkottade kurderna den folkomröstning som formellt gav ett folkligt stöd till det teokratiska system som sedan dess existerat i Iran. Den iranska regimen fängslade, torterade och avrättade medlemmar av PDKI och andra politiska organisationer. Men även den kurdiska civilbefolkningen led stort i det krig som pågick mellan PDKI-gerillan och den iranska armén från 1981 till mitten av 1990-talet.
I och med att den väpnade kampen har upphört, har även kurdernas kamp för sina rättigheter mer eller mindre glömts bort i världen. Förtrycket av kurderna – vilket dels har ideologiska skäl, dels historiska anledningar – pågår alltjämt. Förtrycket tar sig uttryck i fysiskt våld – som inbegriper tortyr, avrättningar och annan form av våldsutövning. Men det finns också ett utbrett kulturellt och språkligt förtryck. Kurderna i Iran har inte rätt till undervisning på kurdiska. Kurdisk kultur är stigmatiserad.
Enligt en FN-rapport från 2001, som bygger på intervjuer med civila och aktivister, hävdar kurderna att den iranska regimen medvetet distribuerar narkotika i de kurdiska städerna, framförallt till de unga. Utöver det politiska förtrycket finns således även allvarliga sociala problem, såsom utbrett narkotikamissbruk och prostitution. Självmord bland unga kvinnor är ytterligare ett utbrett problem. Dessa problem, som existerar i landet i stort, förefaller vara mer utbredda i den kurdiska regionen.
Men det finns även ett motstånd mot förtrycket. Motståndet har på senare tid fått alltmer civila förtecken, där kurderna trots hårt politiskt förtryck försöker utveckla ett rudimentärt civilsamhälle.
Påpekas bör att den som är lojal med regimen och accepterar de ramar som den iranska staten vilar på sedan revolutionen 1979 kan åtnjuta privilegier och göra karriär. För den som kritiserar regimen och talar om den kurdiska frågan väntar repressalier. Under sommaren dömdes två kurdiska journalister till döden, och i skrivande stund kan deras avrättning verkställas när som helst.
Iran uppmärksammas främst för sitt atomenergiprogram, hot att förinta den judiska staten Israel och ledande regimföreträdares fanatiska antisemitism. I det spända läge som råder riskerar kurderna få en svårare situation: dels kan de utmålas som lakejer till väst eftersom de kräver federalism och har välkomnat den frihet som kurderna i Irak har fått efter den amerikanska invasionen, dels kan deras situation hamna i skymundan eftersom fokus är på det storpolitiska spelet och atomvapen när Iran diskuteras, och inte lika ofta de stora övergreppen mot de mänskliga rättigheterna som sker i Iran.
Under 2007 har den iranska militären attackerat kurdiska samhällen i Irak med bombartilleri. Det förs lågintensiva strider mellan en rebellgrupp, PJAK, med kopplingar till PKK som bildades 2004, och militären. Det är viktigt att förstå att de kurdiska partier i Iran som under lång tid dominerat det politiska livet inte är legala och har tvingats att verka i exil ifrån grannlandet Irak. Kurdernas ledare efter revolutionen 1979 och tillika partiordförande för PDKI, A.R. Ghassemlou, lönnmördades av iranska agenter i Wien 1989. Även Ghassemlous efterträdare, Sadeq Sharafkandi, lönnmördades av den iranska regimen i Berlin 1992. Västutbildade ledare som Ghassemlou och Sharafkandi, som utöver sin kamp för kurdernas rättigheter även kämpade för sekularism och demokrati i Iran, har således utgjort särskilda måltavlor för den iranska regimen.
Möjligheten till fredlig politisk organisering för kurdiska partier är i praktiken obefintlig. Det finns en kurdisk fraktion i Majlis, den iranska nationalförsamlingen. Men i konstitutionen finns inget erkännande av den kurdiska minoriteten och inte heller något konstitutionellt skydd. Således förutsätter politiskt arbete att man ställer upp på den i grunden odemokratiska struktur som Iran vilar på sedan ayatolla Khomeinis tid vid makten efter revolutionen 1979.
Sverige bör verka mer aktivt för att de mänskliga rättigheterna värnas och respekteras. Den iranska regimen har medvetet försvårat för den kurdiska regionen genom att inte satsa på investeringar och infrastruktur. Den iranska militära närvaron är mycket hög i den kurdiska delen av landet.
Sverige bör också inom EU-samarbetet verka för att observatörsteam skickas till Syrien, Turkiet, Irak och Iran för att följa upp situationen för kurderna.
På hemmaplan i Sverige finns mycket som kan göras för att förbättra situationen för den kurdiska befolkningen. Samhället ska fortsättningsvis också ge stöd till kurdiska institutioner såsom Kurdiska Biblioteket och Kurdiska Riksförbundet så att den kurdiska kulturen och de kurdiska invandrarna har föreningar och tillgång till litteratur på sitt modersmål. Integrationspolitiken och migrationspolitiken är viktiga för att hjälpa dem som kommit till Sverige. Upplysning om folkmordet Anfal bör också vara en del av Forum för levande historia, som arbetar för att upplysa om folkmord och totalitära ideologier med utgångspunkt från Förintelsen. Sverige bör inte utvisa kurdiska flyktingar till stater som inte garanterar deras skydd och frihet.