Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om läkemedelsförsörjningen i den fattiga delen av världen.
Medmänniskor i icke-industrialiserade länder har som regel dålig tillgång till hälso- och sjukvård. Det saknas läkare, sjuksköterskor och barnmorskor, och det råder brist på vacciner, behandlingsmöjligheter etcetera. ”Infrastruktur” på hälso- och sjukvårdsområdet existerar knappast, och läget förvärras ofta på grund av en utbredd korruption. Därutöver ”drabbas” hälso- och sjukvården av höga importavgifter, hamnavgifter, mervärdesskatt och höga kostnader i grossist- och detaljhandelsleden.
Svenska insatser i fattiga länder är inriktade på att förändra och förbättra kvalitet och resultat för att nå de hälsorelaterade millenniemålen. Satsningar på hälsa är för övrigt en del av sex globala utmaningar som Sverige identifierat som centrala mål för bistånds- och utvecklingsarbetet. Det behöver knappast understrykas att hälsan är fundamental – för att levnadsstandarden ska kunna öka, för att demokrati och mänskliga fri- och rättigheter ska kunna främjas. Svenskt stöd till hälsosektorn, exempelvis i Vietnam, måste kunna anses vara ett framgångsrecept att efterlikna.
I en rapport från WHO (publicerad 28 augusti 2008) skriver ett tjugotal internationellt framstående forskare och politiker i WHO:s Commission on Social Determinants of Health, att det inte primärt är pengar som fattas för att så att säga lyfta hälsonivån utan i hög grad insikten om de faktiska förhållandena och den politiska viljan. Enligt rapporten är det, generellt, i Afrika och i det forna Sovjetunionen som folkhälsan försämras.
Det kan vara av visst värde att i sammanhanget notera att mer än 55 procent av alla läkemedel som förskrivs i Sverige är så kallade generika, det vill säga läkemedel för vilka patenttiden gått ut. I USA är siffran 60 procent. På WHO:s lista över ”essentiel drugs” är 97 procent generika, resterande 3 procent är i allt väsentligt vissa nya läkemedel mot aids. Det finns således tillgång till läkemedel som kan förskrivas, men många länder klarar inte uppgiften, eftersom det, som sagt, inte existerar vad man skulle kunna kalla nödvändig hälso- och sjukvårdsinfrastruktur.
För att främja hälso- och sjukvårdssituationen fordras
systematisk och intensifierad kamp mot korruptionen på hälso- och sjukvårdsområdet
hjälp med inköp av läkemedel på världsmarknaden
hjälp att starta kontrollmyndigheter
satsningar på logistiken
kontroll av kvaliteten på produkter som säljs över disk
stöd till lokal utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal
stöd till lokal produktion av läkemedel och insatser för att förenkla export och import länder emellan.
Dessa åtgärder skulle med stor sannolikhet få positiv effekt och således förbättra medmänniskors livssituation. Efterfrågan på läkemedel är stor men den lokala tillgången förhållandevis liten. Okunnigheten om läkemedel är omfattande i den fattiga delen av världen, och detta blir sammantaget drivkrafter för korruption. Korruptionen inom hälso- och sjukvårdskedjan är omfattande.
Nyligen påpekade FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan att allt för länge har världen tittat bort, medan den korrupta eliten plundrat sina länder på hundratals miljoner dollar, till och med miljarder dollar, vilket inneburit ekonomiskt kaos och berövat medborgarna utbildning, sjukvård, nödvändig infrastruktur och offentlig service.
Enligt Transparency International Global Corruption Barometer 2007 (TIGCB) står det klart att korruptionen är utbredd inom sjukvården och att det som regel är de fattiga som tvingas erbjuda mutor. Enligt TIGCB kan man beräkna att cirka hälften av de som köper tjänster får lämna mutor. I första hand förekommer mutor inom polisväsendet men därefter sägs ”medical services to be the most effected by bribery”.
Det svenska samhället har karaktäriserats som ett av de minst korrupta i världen. Måhända är Sverige det land som är minst korrupt. Vårt land har således utomordentliga förutsättningar att ta på sig det självklara uppdraget, som också ingår i Sidas arbete, att bekämpa korruption och minimera risker för korruption bland annat genom att ge stöd och styrka till sociala strukturer.
Kontrollen av läkemedel i länder som tar emot bistånd är omvittnat undermålig. Sjukvårdspersonal vet ofta inte tillräckligt om de läkemedel som erbjuds på marknaden. Utbudet av rena falsifikat är stort. Det har sagts att upp emot 40 procent av de läkemedel som säljs i vissa länder är förfalskningar, eller läkemedel som förlorat all effekt. Sverige borde kunna bistå med ett system som är inriktat på kvalitetskontroll, ett ”läkemedelsverk” som har till uppgift att följa och kontrollera ”från grossist till över disk”.
Läkemedelskostnader blir självfallet särskilt tunga i länder som saknar försäkringssystem. De höga priserna skulle dock kunna sänkas åtskilligt genom bättre och mer samlad upphandling och om skatter, avgifter och tullar reducerades eller togs bort. Beräkningar gör gällande att upphandling via så kallade tenders skulle sänka priserna högst väsentligt. Siffror mellan 40 och 50 procent nämns.