Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att folkrätten ska gälla lika för alla.
Statsministern betonade i regeringsförklaringen 2008 att folkrätten gäller lika för alla, och det torde innebära att vi oavsett vilket land det handlar om också tolkar folkrätten på samma sätt. Det är dock lätt att få uppfattningen att den tolkas olika beroende på vilket land det är som begår en överträdelse. Att folkrätten kan vara svår att tolka belyses inte minst av det faktum att olika folkrättsexperter gör olika bedömningar. Ett exempel handlar om Georgien och Ryssland där först den ena attackerade en del av det egna landets befolkning och det andra sedan attackerade hela det landet för att skydda den attackerade delen. Att Rysslands angrepp på Georgien var ett brott mot folkrätten råder det inte någon tvekan om. Huruvida Georgien hade rätt att attackera en del av sin befolkning för att hävda sitt territorium verkar det däremot råda olika uppfattningar om. För oss framstår det som uppenbart att det alltid är ett brott att döda människor och att det är ett brott mot folkrätten att attackera och döda en del av sin befolkning.
Frågan om hur vi tolkar folkrätten i olika fall belyses kanske allra bäst genom USA:s krig mot terrorismen. Att använda rätten att försvara sig som förevändning att attackera ett helt land är onekligen att tänja på folkrätten till oigenkännlighet. Ändå har det faktum att USA gick in i Afghanistan accepterats och många länder, inklusive Sverige, deltar informellt och indirekt i detta krig mot terrorismen på USA:s sida. Önskan att befria Afghanistan och i synnerhet Afghanistans kvinnor från talibanerna var stark i hela världen och kan ha bidragit till att protesterna inte blev större.
En liknande situation har vi i Irak där angreppet från USA också officiellt har sin grund i kriget mot terrorismen, men kan knappast anses som en rätt att försvara sig, och uppslutningen har inte heller varit lika stor från omvärlden. Irakkriget har i efterhand ”legitimerats” genom ett antal FN-resolutioner. Frågan som inställer sig är: På vilken folkrättslig grund inleddes den attacken? En annan fråga är naturligtvis hur världen hade agerat om det i stället varit ett annat land som gått in i Afghanistan och i Irak, t.ex. Ryssland? Hade Sverige och andra länder då bidragit med trupp?
Israel–Palestina-konflikten är ett annat exempel. Israel har konsekvent underlåtit att följa de FN-resolutioner som antagits. Ändå vidtas inga sanktioner mot Israel. Omvärlden har av palestinierna krävt demokrati för att bevilja bistånd och hjälp. Ändå infördes sanktioner då ”fel” parti vann. På vilken folkrättslig grund belönar vi det land som inte lever upp till omvärldens krav samtidigt som vi bestraffar det land som gör det? Att ”fel” partier eller personer vinner handlar inte bara om fallet Palestina utan inträffar även på andra håll i världen. Det är viktigt att vi som förespråkar demokrati inte motarbetar den. Är vi inte nöjda med ”vinnaren” får vi, precis som den egna befolkningen, invänta nästa val och hoppas på en förändring då.
Västsahara är ett annat exempel. Frågan om Marockos rätt till Västsahara har avhandlats i domstol som fastslagit att Marocko inte har rätt till området. Västsaharierna har av FN utlovats en folkomröstning om självständighet men Marocko obstruerar. I dag har det gått så lång tid utan att något hänt att omvärlden börjar ”acceptera” att andra lösningar kan komma i fråga. På detta sätt är vi på väg att belöna ett brott mot folkrätten i stället för att sätta press på det land som orättmätigt ockuperar ett annat. Frågan som infinner sig är hur lång tid en ockupation ska fortgå för att bli accepterad i folkrätten.
När Kosovo utropade sin självständighet var acceptansen stor i omvärlden, och folkrättsligt motiverades den med att Serbien inte gjort vad som krävts för att ge kosovanerna samma rättigheter som andra medborgare. Kosovo hade under en längre tid i princip varit skilt från Serbien och fungerat som FN-protektorat. Nyligen utropade Sydossetien sin självständighet och fick stöd av Ryssland och Nicaragua. Även i det fallet hade området i princip varit skilt från Georgien som såvitt går att bedöma inte gjort tillräckligt för att sydoossetierna skulle känna sig som fullvärdiga medborgare i Georgien även om det inte i övrigt är fullt jämförbart.
Kurderna är ett folk som av tidigare segrarmakter delats i fyra länder. Situationen för de olika delarna av Kurdistan ser väldigt olika ut. I södra Kurdistan är det ett långtgående självstyre. I västra Kurdistan lever många helt oregistrerade kurder och förnekas alla rättigheter. I östra Kurdistan är kurder, liksom andra folkgrupper, överrepresenterade bland dem som döms till dödsstraff. I norra Kurdistan pågår ett krig mellan turkiska styrkor och PKK. Detta krig har sin grund i det förtryck och förnekelse kurderna utsätts för av den turkiska staten. Kurderna i Turkiet har i många sammanhang talat om självständighet, alternativt självbestämmande, men inte funnit något gehör från omvärlden. När det gäller kurderna i Turkiet är förtrycket stort, och frågan är hur Sverige och regeringen skulle ställa sig till en självständighetsförklaring från kurdernas sida.
I Spanien har den baskiske presidenten försökt utlysa en folkomröstning om självständighet från Spanien men stoppats av nationell domstol med grund i att folkomröstningen inte är konstitutionsenlig.
I dessa senare frågor har vi inte varit tvungna att ta ställning, och naturligtvis är frågorna om självständighet känslig. Men vad är det som ligger till grund för svenska avgöranden?
Denna motion är inte menad att ta ställning i någon av dessa konflikter utan vill visa på att vi inte entydigt tolkar folkrätten på det sätt som regeringsförklaringen ger uttryck för. Vi vill för regeringen betona att statsministerns uttalande också förpliktar att omsättas i praktisk handling. Självklart kan vi inte tolka folkrätten olika för olika länder, oberoende av vilka kopplingar vi i övrigt har till nämnda länder. Men är det så att regeringen har för avsikt att göra andra avvägningar än rent folkrättsliga är det bättre att inte lova för mycket.