2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Vänsterpartiets syn på hur ordförandeskapet ska bedrivas 4
4.1 Vad blir rollen för svenska ordförandeskapet? 4
4.2 Ett feministiskt ordförandeskap 5
5 Vänsterpartiets förslag på svenska prioriteringar under ordförandeskapet 5
5.1 Jobb, tillväxt och konkurrenskraft 5
5.2 Ett tryggare och öppnare Europa 6
5.2.1 Asyl- och flyktingpolitiken 7
5.2.2 Exportera den svenska sexköpslagen 8
5.2.3 Prioritera frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter 9
5.2.4 Alkoholens påverkan mot folkhälsan 11
5.3 Köttkonsumtionens påverkan på miljön och klimatet 11
5.4 Uppehåll för storskaligt torskfiske i Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön 12
5.5 EU som global aktör och fortsatt utvidgning 12
5.5.1 Motverka EU:s militarisering – gör EU till en kärnvapenfri zon 12
5.5.2 Kvinnors säkerhet 13
5.5.3 Initiativ för en fredsprocess mellan Turkiet och kurdernas företrädare 14
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inför och under sitt ordförandeskap i EU tydligt representerar även den svenska EU-kritiska befolkningen och inbjuder EU-kritiska organisationer till dialog.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inför sitt ordförandeskap i EU ska ta fram en handlingsplan för ett feministiskt ordförandeskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör uppmärksamma, försvara och informera om den svenska kollektivavtalsmodellen i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU ska ta initiativ till ett handlingsprogram för decentralisering av det rättsliga samarbetet och för en översyn av rättssäkerheten och hänsynen till personlig integritet i redan fattade beslut inom ramen för det rättsliga samarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen under det svenska ordförandeskapet i EU bör initiera en diskussion om hur lagliga vägar att söka asyl inom EU kan skapas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör driva frågan om att informera om och sprida den svenska lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster som en modell för att minska prostitution och människohandel för sexuella ändamål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör prioritera kvinnors rätt till säkra och lagliga aborter samt sexualupplysning och preventivmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör prioritera frågan om HBT-personers rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör prioritera frågan om alkoholens påverkan på folkhälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU uppmärksammar problemet med köttkonsumtionens påverkan på miljön och klimatet och anordnar en konferens med uppgift att diskutera vägar för minskad köttkonsumtion inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör aktualisera hela problematiken med för svaga torskbestånd och verka för ett uppehåll, moratorium, för det storskaliga torskfisket i Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön till dess livskraftiga bestånd har återuppstått.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör verka för att EU blir en kärnvapenfri zon.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU bör ta fram en handlingsplan för EU med syfte att implementera FN:s resolution 1325.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under sitt ordförandeskap i EU tar initiativ till en konferens och fredprocess mellan Turkiet och kurdiska företrädare.
Sedan januari 2007 arbetar det roterande ordförandeskapet i EU:s ministerråd i s.k. trojkor med gemensamma 18-månadersprogram. Enligt rådets arbetsordning ska de tre ordförandeskapen för varje 18-månadersperiod, i nära samarbete med kommissionen, föreslå ett gemensamt program som ska godkännas av rådet för allmänna frågor.
Sverige är ordförandeland i rådet under hösten 2009. Ett gemensamt 18-månadersprogram har utarbetats med de föregående franska (hösten 2008) och tjeckiska (våren 2009) ordförandeskapen.
I Sverige har regeringen presenterat fem övergripande svenska prioriteringar:
Klimat, miljö och energi
Jobb, tillväxt och konkurrenskraft
Ett tryggare och öppnare Europa
Östersjön och relationerna med närområdet
EU som global aktör och fortsatt utvidgning
Vänsterpartiet vill i denna motion lyfta upp ett antal viktiga frågor som vi anser Sverige bör driva under sitt ordförandeskap. Eftersom omfattningen i vart och ett av regeringens prioriterade områden är stor har Vänsterpartiet här valt att lyfta nyckelfrågor inom respektive område.
Irland genomförde i juni i år, 2008, en folkomröstning om Lissabonfördraget, och en klar majoritet av det irländska folket röstade nej. Därmed har fördraget fallit enligt EU:s egna regler. Alla EU:s medlemsländer måste godkänna ett fördrag för att det ska träda i kraft. Dessvärre tycks EU:s ledare ignorera den irländska folkomröstningens resultat och fortsätta processen med att genomföra Lissabonfördraget, utan att respektera de regler som de själva har skapat. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har till och med sagt att Irland måste genomföra en andra folkomröstning för att få ”rätt” resultat.
Vänsterpartiet anser därför att Sverige bör verka för att ratificeringen avbryts. Att gå vidare med ratificeringsprocessen kommer att uppfattas som ett underkännande av fördragets bestämmelser och ett underkännande av den irländska folkomröstningens resultat. Det förstärker bilden av EU som ett elitprojekt och kommer att försvaga EU:s legitimitet och därmed riskera att minska valdeltagandet till Europaparlamentet 2009. Läs vidare i Vänsterpartiets motion på proposition 2007/08:168, Lissabonfördraget.
Efter den irländska folkomröstningens resultat är det i dagsläget svårt att förutse vilket slags ordförandeskap som Sverige har möjlighet att genomföra. Med de nuvarande fördragen har ordförandelandet en viss möjlighet att utöva reellt inflytande över EU:s agenda.
Om Lissabonfördraget mot all förmodan har trätt i kraft till tiden för det svenska ordförandeskapet, tecknas en betydligt otydligare bild av vad ordförandelandet har för roll att spela. Kompetensförhållandena mellan flera av EU:s toppolitiker blir genom Lissabonfördraget tämligen otydliga. Det är främst de nya, mer framträdande positionerna som ordförande för rådet, för kommissionen och den så kallade höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken, där gränsdragningen är otydlig.
Otydligheten gäller en rad frågor i allt från EU:s externa representation till finansiering, tjänstemannastab och det formella innehållet i tjänsterna. Dessutom är det ännu oklart inför vem som ordföranden för rådet är ansvarig för: varken inför Europaparlamentets ledamöter eller inför de nationella parlamentens ledamöter. Med andra ord är det en rad stora legitimitetsproblem som Lissabonfördraget för med sig.
Oavsett hur ramen för ordförandeskapet kommer att se ut är det ur ett demokratiskt perspektiv viktigt att hela den svenska befolkningen blir representerat av regeringen. Svenska folket är till stor del EU-kritiskt. Inför det föregående svenska ordförandeskapet 2001 inbjöd den dåvarande regeringen förespråkare för en rad organisationer, även de EU-kritiska, för en dialog om genomförandet av ordförandeskapet. Vänsterpartiet anser att regeringen inför och under sitt ordförandeskap i EU tydligt representerar även den svenska EU-kritiska befolkningen och inbjuder EU-kritiska organisationer till dialog. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Jämställdhet är ett av EU:s övergripande mål. I regeringens utkast till 18-månaders program för ordförandeskapet konstateras att det är av avgörande betydelse att kvinnor och män är ekonomiskt oberoende och att särskild uppmärksamhet under ordförandeskapet därför kommer att ägnas åt bl.a. åtgärder för att ta itu med löneskillnaderna mellan kvinnor och män samt möjligheterna för både kvinnor och män att förena förvärvsarbete med familje- och privatliv.
Vänsterpartiet menar att jämställdhet är mer än så. En jämställdhetspolitik för EU värd namnet ska utmana och syfta till att upphäva könsmaktsordningen i såväl EU:s institutioner som de enskilda medlemsländerna. För att uppnå verklig jämställdhet mellan könen måste makt och resurser omfördelas från män till kvinnor. Det gäller såväl den politiska som den ekonomiska makten. Utvidgningen av EU år 2004 innebar fler medlemsländer med en konservativ syn på jämställdhet. Eftersom EU:s jämställdhetspolitik präglas av konservativa uppfattningar om kvinnor och män fungerar den i bästa fall systembevarande. I värsta fall riskerar den av EU förda jämställdhetspolitiken att undergräva redan uppnådda rättigheter för kvinnor.
De konservativa strömningarna märks inte minst i det praktiska arbetet i Europaparlamentets utskott ”för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män”. Eftersom feministiska frågor anses vara mindre viktiga hamnar utskottets frågor ofta längst ned på dagordningen eller debatteras sent på kvällarna. Frågor om kvinnors rätt till säkra och legala aborter, sexslavhandel, kvinnors fattigdom och kvinnors representation har inte prioriterats tillräckligt i EU-arbetet.
Regeringen bör därför inför det svenska ordförandeskapet i EU ta fram en handlingsplan för ett feministiskt ordförandeskap. Handlingsplanen bör innehålla en medveten strategi för att uppmärksamma feministiska frågor samt stärka kvinnors representation på alla nivåer av möten och beslutsfattande under ordförandeskapet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen är satt under hård press av EG-domstolen. Domen i det svenska Lavalfallet slår fast att låglönekonkurrens är acceptabel på EU:s inre marknad, medan fackliga stridsåtgärder för att kräva inhemska kollektivavtal betraktas som ett otillåtet marknadshinder. Vi ska alltså acceptera att samma arbete har olika pris beroende på vilken nationalitet de arbetande har. Det strider mot själva grundidén med den svenska kollektivavtalsmodellen. Förutom Lavalmålet har ytterligare ett antal mål under loppet av bara några månader avgjorts av EG-domstolen där utslaget pekar i samma djupt oroväckande riktning: när konflikter uppstår mellan löntagarnas rättigheter och den fria rörligheten på EU:s inre marknad förlorar löntagarna.
Inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994 var frågan om den svenska kollektivavtalsmodellen avgörande för hur många röstade. Den dåvarande borgerliga regeringen lovade att Sverige i förhandlingarna om ett eventuellt medlemskap fått ”garantier” för att den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle bestå. Utfallet i bland annat Lavalmålet har tydligt visat att de garantierna inte hade något juridiskt värde.
Vänsterpartiet kräver därför att den svenska regeringen, innan Lissabonfördraget kan ratificeras, får skriftliga garantier för att kollektivavtalsmodellen inte ska kunna överprövas av EG-domstolen. Det faktum att sådana löften utfärdades vid Sveriges inträde i EU borde vara argument nog för att kräva att det verkligen gäller nu när frågan ställts på sin spets. Men Sverige har också ett förhandlingskort att spela ut gentemot EU. En ändring av fördraget eller ett juridiskt bindande undantag i fördragstexten kan ge oss ett fullgott skydd mot den mycket politiska domstolen i Luxemburg. Vi har just nu ett unikt tillfälle att få just ett sådant undantag till stånd. EU:s nya Lissabonfördrag ligger på riksdagens bord för behandling.
Vänsterpartiet anser att Sverige under sitt ordförandeskap i EU oavsett utgången av denna fråga när det gäller Lissabonfördraget bör uppmärksamma, försvara och informera om den svenska kollektivavtalsmodellen i EU. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inom EU:s rättsliga samarbete har man under de senaste åren gått i en kraftigt centraliserande och gränsöverskridande riktning. Faran med detta är det växande avståndet mellan folket och myndighetsutövarna. Det måste finnas tydliga kopplingar mellan folket och myndighetsutövare i form av tillsyn och i lag uppställda villkor för myndighetsutövandet. Förutsättningarna för detta återfinns i dagsläget i betydligt högre utsträckning inom nationalstaterna än inom ramen för EU. Unionen har alltjämt stora brister ur demokratisk synvinkel, vilket inte minst syns på den brist på debatt om centrala EU-frågor som till exempel finns i vårt land. Det är också så att skyddet för personuppgifter sätts ur spel med alltfler krav på registeråtkomst för polismyndigheter över gränserna.
I det föreslagna Lissabonfördraget påverkas dessa frågor i mycket stor utsträckning. Det är inom detta område som den största förskjutningen sker i överstatlig riktning. Man går över till de ordinarie EU-beslutsreglerna, som innebär att de enskilda ländernas vetorätt i ministerrådet försvinner och man fattar i stället beslut med kvalificerad majoritet. Samtidigt stärks Europaparlamentets roll i och med att de blir medbeslutande. Men redan under gällande fördrag har alltså utvecklingen gått åt fel håll.
Samtidigt som Vänsterpartiet är kritiskt till EU-centraliseringen och den brist på demokratisk förankring som detta innebär, har vi också varit kritiska mot en lång rad beslut på grund av deras brist på kvalitet i frågor om personlig integritet, rättssäkerhet och andra mänskliga rättigheter. I terrorismbekämpningens namn har flera steg tagits mot ett övervakningssamhälle där människor under långa perioder kan utsättas för tvångsmedel, till exempel frysning av tillgångar, utan rättegång. Regeringen bör därför under ordförandeskapsperioden ta initiativ till ett handlingsprogram för decentralisering av det rättsliga samarbetet och översyn av rättsäkerheten och hänsyn till personlig integritet i redan fattade beslut inom ramen för det rättsliga samarbetet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den harmoniseringsprocess som hittills skett av asyl- och migrationspolitiken inom EU har visat hur medlemsstaternas gemensamma krafter ägnas åt att bygga murarna runt ”Fästning Europa” allt högre i stället för att genom mellanstatligt samarbete ta ansvar för de flyktingar som söker skydd undan förföljelse. Man har under den tid som gått enats om genomförande av en lång rad repressiva åtgärder riktade mot flyktingar och invandring från tredje land.
Ett tydligt exempel utgörs av de ekonomiska sanktioner, kallat transportörsansvar, som riktas mot flyg- eller båtföretag som transporterar människor som inte har nödvändiga handlingar i ordning. Följden blir att ansvaret för den första asylprövningen sker redan i incheckningen och att transportföretagen vägrar att ta ombord människor man misstänker kommer att söka asyl.
En annan viktig beståndsdel i ”Fästning Europa” står Dublinförordningen för. Huvudprincipen är att det EU-land som den asylsökande först rest in i blir ansvarigt för asylprövningen och mottagandet. Detta leder självfallet till att de asylsökande koncentreras till de länder som gränsar mot områden varifrån många flyktingar kommer. En logisk konsekvens blir att dessa länder försöker göra sina gränser så ogenomträngliga som möjligt.
Men det som kanske tydligast utmärker utvecklingen inom asylområdet i dag är fokuseringen på yttre gränskontroll. I syfte att hantera den migration som når EU:s yttergränser har EU skapat gränsövervakningsbyrån Frontex, som organiserar patrullering och övervakning av den afrikanska västkusten och centrala Medelhavet. Frontex operationer har fått till följd att flyktvägarna från Afrika till Europa pressats till att bli längre och farligare. Fler och fler människor omkommer under flykten till Europa. En ytterligare konsekvens är att människor förvägras rätten att söka asyl. Först och främst sker detta genom att Frontex hindrar dem från att komma i land.
Den stora faran med Frontex är att både FN:s flyktingkonvention och Europakonventionen om mänskliga rättigheter kränks. Det förhandsantagande om illegalitet och förebyggande gränskontroll som denna verksamhet innebär omöjliggör ett fullständigt respekterande av mänskliga rättigheter.
EU:s militarisering, liksom den svenska regeringens ivriga påhejande av harmoniseringsprocessen, har i praktiken stoppat alla lagliga vägar till Europa och förvägrar i dag människor rätten att söka asyl. Den förda politiken innebär att människor tvingas i händerna på människomugglare och till att riskera livet under båtfärden över Medelhavet.
Föreberedelserna för ett fullt ut gemensamt asylsystem är nu mycket långt gångna och genom Lissabonfördraget ska hela området för asyl- och invandringspolitik, yttre gränskontroller, villkor för inresa och bosättning, viseringar och uppehållstillstånd göras överstatlig. Risken är stor att restriktiviteten och militariseringen nu kommer att eskalera ytterligare.
Det som i stället måste göras är att skapa lagliga vägar att söka asyl i Europa. Det handlar om att slopa transportörsansvar och visumtvång. Det handlar om att avmilitarisera EU:s yttergränser genom avveckling av Frontex och om att frånträda Dublinförordningen och låta asylsökande själva välja asylland. Slutligen handlar det om att införa möjligheten att utfärda asylviseringar på svenska beskickningar utomlands.
Den grundläggande inriktningen av EU:s asyl- och migrationspolitik måste ändras så att mönstret av kränkningar av invandrades mänskliga rättigheter upphör. I stället för att samlas kring program för att bekämpa illegal migration och samtidigt systematisera importen av arbetskraft från tredje världen, borde Sverige och EU-länderna verka för att återupprätta asylrätten enligt Genèvekonventionen så att lagliga vägar att söka asyl i Europa skapas och för att åtminstone försöka uppnå en grundläggande respekt för de mänskliga rättigheterna.
Mot bakgrund av ovanstående bör regeringen under det svenska ordförandeskapet initiera en diskussion om hur lagliga vägar att söka asyl inom EU kan skapas.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I Sverige är synen på prostitution radikalt annorlunda jämfört med andra EU-länder. Vi har en världsunik lagstiftning som kriminaliserar köp av sexuella tjänster. EU-länderna är eniga om att handeln med kvinnor och barn för sexuell exploatering ska stoppas. Men i många länder är det fortfarande kontroversiellt att koppla ihop människohandel för sexuella ändamål och köp av sexuella tjänster. EU-politiken på området lägger fokus på internationell brottsbekämpning, vilket osynliggör att det handlar om prostitution och maktförhållandet mellan kvinnor och män. Köparens roll i prostitutionen analyseras inte och därför befrias han från allt ansvar.
I Holland, som i oktober 2000 upphävde bordellförbudet från 1912, gäller samma arbetsrättsliga lagstiftning för bordellverksamhet som för allmän affärsverksamhet. Prostitution är likställd med annan yrkesutövning och de prostituerade ska ha arbetstillstånd och betala skatt. Särskilda regler finns för prostituerades arbetslöshetsersättning. Annonsering av prostitutionsarbete får förekomma på arbetsförmedlingarna. I Österrike har egenföretagare, inklusive prostituerade, tillträde till socialförsäkringssystemet. I Grekland är prostitution lagligt men reglerat. Prostitution på t.ex. bordeller får inte förekomma närmare än 200 meter från skolor, kyrkor och daghem.
I Tyskland, där prostitution är legalt, är det sedan år 2002 möjligt för dem som driver bordellverksamhet eller är anställda på en bordell att ansluta sig till socialförsäkringssystemet och få sjukersättning, arbetslöshetsersättning och pension. Utländska kvinnor omfattas dock inte av lagen. Inför fotbolls-VM i Tyskland 2006 finansierade staten byggen och upprustning av stora bordeller och små drive-in-bås. En utredning som den tyska regeringen gjort visar dock att legaliseringen av prostitutionen inte har medfört några förbättringar vad gäller de prostituerades sociala skydd och arbetsförhållanden. Det har heller inte blivit enklare för de kvinnor som önskar att ta sig ur prostitutionen, och brottsligheten kring verksamheten har inte minskat. Detta är starka argument för att exportera den svenska lagstiftningen som kriminaliserar köparen men inte säljaren till andra länder.
EU-kommissionen kommer under år 2008 att lägga fram en studie som redovisar sambandet mellan de olika medlemsländernas lagstiftning på området och antal offer för människohandel för sexuella ändamål.
Vänsterpartiet anser nu att Sverige har en chans att inom ramen för EU-medlemskapet aktivt arbeta för att informera om och sprida den svenska sexköpslagen. Sverige bör därför under sitt ordförandeskap i EU driva frågan om att informera om och sprida den svenska lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster som en modell för att minska prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR-frågor, är grundläggande för kvinnors och flickors möjligheter och rätt att bestämma över sina egna kroppar och makt att forma sina egna liv. Trots detta saknar regeringens utkast till 18-månaders program för ordförandeskapet helt skrivningar om dessa frågor. När det gäller mänskliga rättigheter konstateras dock i programmet att särskild vikt kommer att fästas vid bekämpningen av våld mot kvinnor, vilket självfallet är lovvärt.
SRHR-frågor handlar i grunden om jämställdhet och mänskliga rättigheter. Utan rätt till säkra, lagliga aborter och preventivmedel är kvinnors rätt till sina egna kroppar, en grundläggande mänsklighet rättighet, en illusion. Många länder i Europa har dessvärre en mycket konservativ inställning till aborter och sexualupplysning. Irland och Polen har på grund av den katolska kyrkans inflytande restriktiva abortlagar. I Irland är aborter förbjudna, och länge var det också förbjudet att informera om möjligheten till abort. Sedan 1992 får irländska kvinnor göra abort utomlands. Vid fara för kvinnans liv kan dock tillstånd till abort ges. I Polen tillåts abort bara om kvinnans liv är hotat, om fostret är skadat eller kvinnan utsatts för en våldtäkt. I praktiken är det mycket svårt att få en abort utförd eftersom läkarnas egna attityder till abort är mycket negativa. Östeuropa hade länge en liberal abortlagstiftning, och Slovakien och Ungern har i princip fortfarande fri abort. Men även i dessa länder finns förslag som syftar till att begränsa eller försvåra aborter. I Litauen behandlas ett lagförslag som innebär kraftiga inskränkningar i aborträtten. I flera östeuropeiska länder är det dessutom svårt och dyrt att skaffa preventivmedel.
Tyskland hade efter sammanslagningen 1990 två abortlagar. Före detta Östtyskland hade fri abort men före detta Västtyskland hade en mycket restriktiv lagstiftning. Tysklands nya abortlag blev en kompromiss där bland annat obligatoriska kuratorsamtal infördes. Detta har medfört stora begränsningar i kvinnors rätt att välja abort samt att aborterna genomförs i ett senare skede (källa: RFSU).
Ett stort problem är att abortfrågan inte anses falla inom EU:s ansvarsområde eftersom frågan anses handla om hälsa och därigenom faller under varje enskild medlemsstats självbestämmanderätt. Enligt vår mening är kvinnors rätt till säkra, lagliga aborter en grundläggande fråga om jämställdhet och mänskliga rättigheter. Därför bör länder som Sverige konsekvent verka för att påverka mer restriktiva länders lagstiftning i en positiv riktning.
I april 2008 skrev Europarådets samtliga medlemsstater under ett dokument som ger Europas kvinnor garanterad rätt till lagliga och säkra aborter samt preventivmedel och sexualupplysning. Även Malta och Polen har undertecknat dokumentet, trots deras restriktiva lagstiftning. Dokumentet är dock inte juridiskt bindande men kan förhoppningsvis få genomslagskraft på sikt. Men för de kvinnor som drabbas av sina hemländers restriktiva och konservativa syn på aborter är detta en föga tröst.
Vänsterpartiet anser att Sverige i sin roll som ordförandeland i EU har en möjlighet att lyfta upp frågorna om abort, preventivmedel och sexualupplysning på dagordningen. Den svenska regeringens val att prioritera SRHR-frågorna kan i praktiken innebära att kvinnor i länder med restriktiv abortlagstiftning får rätt att bestämma över sina kroppar, vilket borde vara en självklarhet. Sverige bör därför prioritera frågorna om kvinnors rätt till säkra och lagliga aborter samt sexualupplysning och preventivmedel under sitt ordförandeskap i EU. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Trots att homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) utsätts för ett öppet förtryck i många EU-länder nämns inte HBT-personers rättigheter särskilt i regeringens utkast till 18-månadersprogram för ordförandeskapet. I länder som Polen, Lettland och Litauen är situationen för HBT-personer särskilt oroande. Konservativa och öppet homofobiska krafter har lett till att Prideparader stoppats och att myndigheterna ser genom fingrarna när det gäller högerextremisters attacker på HBT-personer. Den polska regeringens direkta motarbetande av HBT-rörelsen har dock upphört i och med valet av en ny regering år 2007 (källa: RFSL).
I EU-länder med en konservativ syn på familjebildning och sexualitet riskerar HBT-personer att glömmas bort i arbetet med SRHR-frågor eftersom analyser och insatser utgår ifrån heterosexuella relationer. Lesbiska kvinnor är en grupp som ofta osynliggörs när kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet avhandlas. Sverige bör därför prioritera frågan om HBT-personers rättigheter under sitt ordförandeskap i EU. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den svenska alkoholpolitiken är en viktig del av folkhälsopolitiken. Av tradition har Sverige fört en strikt alkoholpolitik, vilken också varit relativt framgångsrik. Efter inträdet i EU har denna alkoholpolitik dock urholkats. Undantaget som skulle skydda den svenska modellen visade sig inte vara vatten värt. Sedan EU-inträdet har vi i stället fått sjunkande priser, i princip en fri alkoholinförsel, och dessutom utsätts Systembolagets försäljningsmonopol för ständigt tryck av EU. Konsekvenserna av en ökad alkoholkonsumtion är allvarliga – fler alkoholrelaterade skador, ökad misshandel, fler som dör på grund av alkoholmissbruk och ökad rattonykterhet.
Ändå har vi i Sverige lyckats bättre än andra EU-länder med vår alkoholpolitik. Det är fortfarande så att Sverige med våra, för oss rekordhöga, konsumtionssiffror på ca 10 liter per capita ligger lägst i EU. De baltiska länderna ligger högst bland EU:s medlemsländer, t.ex. ligger alkoholkonsumtionen i Litauen på 17,8 liter. Därför är det viktigt att regeringen under ordförandeskapet inte enbart begränsar sig till ökad uppmärksamhet åt barns och ungdomars bruk av alkohol utan uppmärksammar alkoholens påverkan på folkhälsan utifrån ett brett perspektiv. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Enligt FAO-rapporten ”Livestock´s long shadow” står boskapssektorn för hela 18 procent av de globala klimatpåverkande utsläppen. Konsumtionen av djurprodukter som livsmedel ökar explosionsartat i världen. Jämfört med 1950 års nivåer har köttkonsumtionen i världen femfaldigats. Det finns all anledning att sätta fokus på djurindustrin som ett globalt miljö- och resursproblem. För att upprätthålla den höga konsumtionen av animalier måste EU importera stora mängder foder från andra länder. År 2007 importerades exempelvis ca 35 miljoner ton soja till EU:s djurindustrier (Sverige importerar nästan 300 000 ton/år). Detta motsvarar 20 procent av hela EU:s odlingsareal.
EU understödjer kött- och mejeriindustrin med för närvarande ungefär 30 miljarder kronor per år i form av interventioner och direktstöd. Dessutom ger EU 400 miljoner kronor i stöd till marknadsföring av olika djurprodukter så att försäljningen av dem därmed ska öka. En viktig åtgärd för att minska utsläppen av växthusgaser och nå FN:s klimatmål är att minska köttproduktionen och konsumtionen.
FN:s klimatpanels ordförande Rajendra Pachauri talade nyligen på temat, ”Less Meat – Less Heat” i belgiska Gent om köttkonsumtion och dess miljöeffekter. Han ställde sig bakom förslag från en belgisk vegetarisk organisation om att göra alla torsdagar till en vegetarisk dag (Donderdag Veggiedag). Enbart genom att göra detta skulle Flandern nå halvvägs till sina Kyotoåtaganden.
Vi vill att Sverige under sitt ordförandeskap uppmärksammar denna viktiga fråga och anordnar en konferens med uppgift att diskutera vägar för minskad köttkonsumtion inom EU. Detta ska ges regeringen till känna.
Östersjön är i dag ett av EU:s största miljömässiga katastrofområden. EU:s fiskepolitik har tömt haven på fisk. EU:s återhämtningsplan för torsk i Östersjön som antogs redan 2002 är ett misslyckande. I dag finns bara 10 procent kvar av beståndet jämfört med 80-talet. Enligt forskarna ligger torskbeståndet i Kattegatt betydligt under miniminivån.
Forskarna föreslår fiskestopp i Kattegatt men EU-kommissionen säger nej. Svenska folket vill enligt en opinionsundersökning som Vänsterpartiet lät genomföra i juni i år att ett förbud mot storskaligt torskfiske i Östersjön införs. Internationella havsforskningsrådets, Ices, senaste rapport från den 27 juni 2008 visar att situationen för sill- och torskbestånden i Västerhavet är fortsatt allvarlig. Havsforskarna rekommenderar stopp för torskfiske i Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. Dessutom efterfrågar de åtgärder som bättre kontroll, stängda områden och fiske med selektiva redskap.
Torskbeståndet i Skagerrak och Nordsjön har också svårigheter. Bland annat har mängden lekande torsk gått ned. Trots minskat fiske motverkas återhämtningen av utkast och bifångster. Ices underkänner nuvarande förvaltningsplaner och rekommenderar fiskestopp tills beståndet har återhämtat sig.
Torskens betydelse som topp-predator är viktig för främst Östersjöns ekologiska balans, vilket måste uppmärksammas. Ett livskraftigt torskbestånd begränsar bestånden av skrapsill. Det betyder i sin tur att djurplanktonen som utgör en stor del av skarpsillens föda ökar och kan ta hand om det överskott av växtplankton som bidrar till övergödningen i haven.
Vi anser att Sverige under sin ordförandeperiod på lämpligt sätt bör aktualisera hela problematiken med för svaga torskbestånd och verka för ett moratorium (uppehåll) för det storskaliga torskfisket i Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön till dess livskraftiga bestånd har återuppstått. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige har sakta men säkert övergivit en traditionell och framgångsrik säkerhetspolitik som byggt på neutralitet, fredliga lösningar på konflikter, nedrustning, stöd till FN och solidaritet med tredje världen. Sedan vårt medlemskap i EU har den svenska militära alliansfriheten helt tömts på sitt innehåll.
Det pågår en militär upprustning i EU, och Sverige är med och bidrar. Den nordiska stridsgruppen är en del av EU:s stridsgruppskoncept som består av flera grupper med deltagare från EU-länder. Stridsgrupperna är en del av EU:s ambitioner att bli en militär maktfaktor. I och med åtagandet i EU:s stridsgruppkoncept lämnar Sverige sitt tidigare krav på att alla internationella insatser som vi deltar i måste ha ett FN-mandat bakom sig.
Produktion och utveckling av krigsmateriel är en mycket viktig del av EU:s säkerhetspolitik. Det gäller att exportera och sälja så mycket vapen som möjligt i världen. Starka krafter styr utvecklingen mot en gemensam politik och upphandlingsprocess för försvarsmateriel inom EU. År 2004 bildades den europeiska försvarsbyrån, Eda. Byråns syfte är att utveckla försvarskapaciteten, stärka samarbete om krigsmateriel, stärka försvarsindustrin i Europa samt främja militär forskning och utveckling. Eda växer och Sverige har anställd personal på plats. Vänsterpartiet menar att Eda är en del av EU:s militarisering och upprustning, och därför bör Eda läggas ned.
Två av unionens medlemsländer både har och dessutom utvecklar kärnvapen – detta trots att det strider mot icke-spridningsavtalet. Vidare finns det ett stort antal amerikanska kärnvapenmissiler utplacerade i flera av EU:s medlemsländer. De amerikanska kärnvapnen är inte bara utplacerade på dessa länders territorium, de kan också användas av det aktuella landet i händelse av krig. Även detta strider mot icke-spridningsavtalet som innehåller ett förbud mot att överlåta kontroll av kärnvapen från kärnvapenländer till icke-kärnvapenländer. Sverige bör vara en stark röst mot kärnvapen och för en nedrustning inom unionen. Med anledning av detta bör Sverige under sitt ordförandeskap verka för att EU blir en kärnvapenfri zon. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är ytterst viktigt att genderfrågorna redan från början hamnar högt på agendan när det militära samarbetet inom EU växer. Säkerhetshot mot kvinnor finns sällan med i den säkerhetspolitiska debatten. Vänsterpartiet vill förändra säkerhetsbegreppet till att även inkludera kvinnors säkerhet. Brist på makt, inflytande och rörelsefrihet, brist på sexuell och reproduktiv hälsa samt mäns våld mot kvinnor är viktiga säkerhetsfrågor både nationellt och internationellt.
Under en väpnad konflikt ökar våldet mot kvinnor och tar sig mer extrema uttryck. Systematiska våldtäkter är vanligt förekommande som en del av krigsföringen. Hotet mot kvinnors säkerhet upphör dock inte när den väpnade konflikten upphör.
När fred förhandlas är det nästan uteslutande män som deltar i processen. Utan kvinnors erfarenheter och kunskaper går viktiga delar förlorade i planeringen av det nya samhälle som ska byggas upp efter kriget.
I många konfliktdrabbade samhällen har inte kvinnor tillgång till det offentliga rummet, och deras rörelsefrihet är oftast mycket begränsad. Att kunna delta på lika villkor som medborgare i ett samhälle är en fråga om demokrati, och därför blir jämställdhet en viktig freds- och demokratifråga.
År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325 ”Kvinnor, fred och säkerhet”, som handlar om att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. Vänsterpartiet anser att Sverige i sitt uppdrag som ordförandeskapsland bör ta fram en handlingsplan för EU med syfte att implementera FN:s resolution 1325. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att denna handlingsplan inte ska bli verkningslös anser Vänsterpartiet att ansvariga personer bör utses och resurser avsättas för arbetet med handlingsplanen.
Anställda inom internationella insatser har vid upprepade tillfällen missbrukat sin maktposition genom att utnyttja kvinnor och flickor sexuellt. Förutom de direkta konsekvenserna för kvinnan eller flickan motverkas det faktiska syftet med den internationella närvaron. Genom att bidra till den organiserade brottsligheten, som ofta kontrollerar prostitution och människohandel, upprätthåller man instabiliteten och våldet i landet.
I dag är det bara sex länder i EU som har en handlingsplan för en implementering av FN:s resolution 1325. Om inte fler länder förstår det allvarliga i kvinnors bristande säkerhet kommer utvecklingen i fredsarbetet inte gå framåt. Samtliga EU:s länder bör ta fram egna handlingsplaner för implementeringen av FN:s resolution 1325.
Ett av de största problemen när det gäller Turkiets eventuella medlemskap i EU är situationen för kurderna. Det kurdiska folket lever i dag främst i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. I dag pågår ett utnötningskrig mellan Turkiet och kurdisk gerilla. Den turkiska staten försöker lösa frågan om kurdernas rättigheter med våld i stället för att försöka få till en förhandlingslösning.
Sverige måste i EU driva frågan om kurdernas legitima demokratiska rättigheter i Turkiet som ett villkor för Turkiets medlemskap i EU. Samtidigt har Sverige många kontakter med det kurdiska folket och många kurder bor i dag i Sverige. Sverige har därför goda förutsättningar att under sitt ordförandeskap lyfta upp den kurdiska frågan och ta initiativ till en konferens om frågan med deltagare från kurdiska organisationer verksamma i Turkiet, företrädare för Turkiet, Sverige och andra EU-länder. Syftet med denna konferens är att få i gång en fredlig process för att tillgodose kurdernas rättigheter i Turkiet.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör ta initiativ till en konferens och fredsprocess mellan Turkiet och kurdiska företrädare. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.