Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en utredning om rådigheten över industrispår.
Idag finns ett missnöje hos många av dem som har investerat eller kan tänka sig att investera i järnväg för industriellt bruk. Orsaken till missnöjet är att kostnaden för investeringen helt bärs av den privata aktören, men sedan spåret är byggt övergår skötsel och drift inklusive planering av trafikering till Banverket.
Tåg är i många avseenden ett av de miljöeffektivaste sätten att transportera gods. Det är en relativt sett ren form att transportera mycket stora mängder gods. Sverige har i flera fora ställt sig bakom miljömål som syftar till att minska koldioxidutsläpp, och att öka mängden gods som går på järnväg skulle underlätta minskningarna av koldioxidutsläpp.
Spårvägstransport av gods har också trafiksäkerhetsfördelar. Ju mer av industrins varor som transporteras på järnväg, desto mindre transporteras med exempelvis lastbil. Sjunker vägarnas belastning av lastbilar så blir trafiken säkrare vilket varje år skulle rädda liv.
Överföringarna av beslut skapar missnöje och riskerar att viktiga investeringar i spårbunden trafik inte kommer till stånd. Det finns därför ett behov av att se över reglerna så att de anpassas till hur samhället ser ut och de krav på miljö som samhället och staten har på industrin.
Själva investeringen är också ett viktigt argument för att driftsbeslut långtgående skall kunna fattas av den som investerar. Ägandet, att man väljer att låta sina pengar gå in i en verksamhet, är ett principiellt viktigt argument för att beslut skall stanna hos den som gör investeringen.
Det finns särskilda aspekter som bör beaktas i en utredning:
Vid medfinansiering eller helfinansiering av annan aktör än Banverket bör denna ha delaktighet i rådighet över industrispåret.
Vid fall av flera parter som trafikerar samma spår bör parterna avtalsvägen lösa eventuella trafikeringsfrågor.