Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av översyn av lagstiftning om allmän och enskild väg.
Det svenska vägnätet består av ca 9 800 mil statliga vägar, 3 700 mil kommunala gator och vägar och ca 28 400 mil enskilda vägar. Av de enskilda vägarna får ca 7 400 mil statsbidrag. En stor del av det enskilda vägnätet utan statsbidrag utgörs av skogsbilvägar, som i huvudsak är stängda för allmän motorfordonstrafik.
Frågan om en väg skall vara enskild eller allmän aktualiseras vanligen i samband med att en enskild väghållare begär att en väg skall förändras till allmän, eller när man beslutar att dra in en väg från allmänt underhåll.
Hur förändring ska ske regleras i väglagen och vägkungörelsen utan några detaljerade kriterier eller bedömningsgrunder. Vägverket har till uppgift att tillämpa bestämmelserna och har närmare anvisningar om detta i en handbok. Vägverkets kriterier utgår främst från vägens funktion och trafikmängd.
Det uppstår problem vid dessa förändringar, eftersom det gällande regelverket är för allmänt hållet och inte tar hänsyn till de olika regionala förutsättningarna som råder i landet. Det gäller inte minst villkoret i väglagen om att en väg får dras in om åtgärden medför endast ringa olägenhet för bygden, eftersom ”ringa lägenhet” och ”bygden” kan tolkas mycket olika. Många menar därför att Vägverkets handbok har fått alltför stor betydelse i brist på tydliga regler.
Det är angeläget att en översyn görs av lagstiftningen om allmän och enskild väg i syfte att skapa tydliga och rättvisa regler om väghållningen.