Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nödvändigheten av ett infrastrukturansvar för de företag som distribuerar fordonsbränslen.
Antalet tankställen för bilar har mer än halverats de senaste 30 åren, från drygt 9 000 tankställen 1967 till mindre än 4 000 idag. Bensinbolagen räknar med fortsatt nedläggning och en halvering de närmaste åren. Det skulle innebära ca 2 000 tankställen i landet, i huvudsak i tätorter. Landsbygden kan knappast räkna med att ”macken” blir kvar. En så kraftig reducering innebär även att många tankställen kommer att försvinna till och med i tätorterna.
Bakgrunden är de nya kraven från politiken. Det kostar drygt 400 000 kr att installera en biogaspump och den marknaden menar man sig inte se. Många lokala entreprenörer anser sig inte kunna bära den kostnaden.
Genom att anlägga ett infrastrukturperspektiv på distributionen och koppla försäljningsrätten till ett tydligt täckningsansvar så skulle problemet kunna lösas utan bidrag.
Distribution av bränsle är en lika självklar infrastrukturfråga som att sköta vägarna, distribuera post, läkemedel, alkohol, el eller sms. Fordon rör sig över hela landet och många storstadsbors motiv till att över huvud taget äga ett fordon är att använda det för semesterresor, resor till sommarstugan och andra utflyktsmål. Det handlar alltså inte enbart om ett landsbygdsproblem som många vill göra det till. Att vara inlåst i stadsmiljö är kanske ett värre öde än att vara isolerad på landet.
Det råder ingen tvekan om att distribution av fordonsenergi är en infrastrukturfråga och inget annat. Därför är det självklart så att inget företag skall kunna plocka russinen ur kakan och enbart sälja fordonsbränslen i närheten av de stora oljehamnarna eller andra tätbefolkade områden där omkostnaden är minimal och marginalen därmed störst. Vi har ju erfarenheter i Sverige av hur det exempelvis kan gå när man tillåter någon att välja ut de enklaste distrikten för postdistribution och slippa ansvaret för det glesa svårförsörjda.
Samhället behöver därför genomföra en kraftig reglering av marknaden för distribution av fordonsenergi. Detta för att omställningen mer är att likna vid en systemförändring än en marknadsanpassning. Branschen har redan visat att den under nuvarande villkor inte kan ta ansvar för den leveranssäkerhet som konsumenterna måste kräva. Samhället kan inte heller acceptera den sårbarhetsnivå som blir följden av att omställningen i varje enskilt steg styrs av den lokale entreprenörens ekonomiska spelrum.
Det är inte heller rimligt att krav på ny teknik skall kunna infrias av varje entreprenör för sig; det måste ske på systemnivå. Tekniken utvecklas och ingen kan idag med säkerhet förutspå vilka väger den kommer att ta. Ingen enskild teknik kommer troligen heller att ensam i ett steg kunna ersätta oljan som bas för fordonsbränslen.
Första alternativ i stor skala blev etanol och nu kompletteras det med biogas. Vad som kommer därefter vet vi inte. Elbilar är troligen på väg men vilken infrastruktur de kommer att kräva vet vi inte. Det är inte självklart att två hål i väggen räcker utan det kan mycket väl handla om system med snabbt utbytbara batteripaket som skall skiftas i en automat. Tillgängligheten måste kunna garanteras långt innan det finns en efterfrågan som kan bära kostnaden. Det är enda sättet att hålla det nödvändiga tempot i utvecklingen. Vi kan tydligt se att ett helt marknadsstyrt system inte klarar av den snabba förändring som är nödvändig.
Med samma utgångspunkter som samhället baserar sina krav på eldistributörer och mobiloperatörer om tillgänglighet och leveranssäkerhet så är det inte på något sätt konstigt att betrakta distributionen av fordonsenergi som en renodlad infrastrukturfråga. Regelverket måste därför anpassas för en ny verklighet.
Det fordras en tydlig lagstiftning som utgår från att distribution av fordonsenergi/bränslen är en infrastrukturfråga. All distribution måste därför underställas en tillståndsprövning som förutom dagens miljökrav m.m. innehåller ett nationellt täckningskrav. Det bör lösas genom avtal mellan olika aktörer så att inte varje företag måste finnas på varje ort.
Regeringen bör snabbt låta utreda hur ett minimalt distributionssystem skall se ut vad gäller täckningskravets formulering. Om det skall ange att en viss procent av befolkningen skall ha tillgång inom ett visst största avstånd eller om en fast kartstruktur skall skapas är något utredningen måste finna former för. Vilka villkor som skall gälla för befolkningsförändringar måste redan från början ingå i paketet för att företag skall kunna räkna på vilka totala riskkostnader de drabbas av vid olika utveckling. Självklart skall det inte finnas hinder för en tätare etablering än den minimistruktur som företagen tvingas åta sig för att få rätt att bedriva försäljning av fordonsenergi eller fordonsbränslen.
På samma sätt som mobiloperatörerna har uppmuntrats, ja nästan tvingats, att samnyttja master för att minimera förfulningen av vår natur så kan man tänka sig samlösningar för att täcka områden med lågt underlag. Förlusten i dessa delar av systemet skall då täckas av andra delar av försäljningsnäten.
Små företag som inte själva har möjlighet att vara distributörer över hela landet hamnar i en mycket svag förhandlingsposition mot de stora bolagen om detta inte regleras. Det lilla företaget skall därför inte kunna stängas ute men å andra sidan kunna tvingas att delta i underskottstäckning alternativt ha rätt att erhålla underskottstäckning beroende på etableringsort. Regelverket måste självklart utformas så att inte ett stort antal tankställen kan etableras i Svartnäs eller någon annan avlägsen plats och drivas enbart med underskottstäckning ur systemet. Systemet skall ju inte vara kostnadsdrivande utöver vad som krävs för att klara täckningskravet. Det blir ett grannlaga uppdrag för en utredare att utforma ett system för detta.
Möjligen är det lämpligt att peka ut några områden i landet med litet underlag där samverkan skall vara tvingande för att inte något stort bolag skall kunna agera helt på egen hand men även för att kostnaderna skall hållas nere.
Det är troligen rimligt att alla företag som väljer att stanna kvar på den svenska marknaden tvingas vara med och dela på kostnaden för de minst intressanta områdena. I övrigt bör samverkan mellan företagen kunna ske i vilka konstellationer som helst så länge de löser täckningsfrågan för hela landet. Man kan alltså tänka sig att någon endast verkar i viss del av landet men exempelvis ersätter några andra företag som täcker upp andra delar av landet.
Det företag som vägrar att delta i att lösa täckningskravet skall självklart inte få tillstånd att över huvud taget sälja fordonsenergi/bränslen i landet. Samtliga företag inom sektorn blir därmed beroende av att samverka.
Regler måste även finnas för hur ny teknik skall introduceras. Avsikten med hela detta förslag är att nya tekniska lösningar snabbt skall få nationell täckning. Biogasbilsägaren i Sörmland skall alltså relativt snabbt kunna köra på biogas under semester- eller arbetsresor i hela landet och elbilsägare ska inte vara hänvisade till större tätorter om batteribytestekniken blir kostsam. Den dag vätgasen introduceras så måste även den snabbt bli tillgänglig på hela den nationella marknaden. Kanske kommer andra energiformer att finns med i den framtida mix som fordras för att ersätta den fossila energin.
Regleringen måste därför även innehålla krav på hur ny teknik skall introduceras både vad avser tidsaspekt och hur snabbt nationell täckning skall nås. Det som återstår för marknaden att hantera i detta system är förstås kundpriset. Det som bör regleras vad gäller pris är att geografiska skillnader inte får avvika hur mycket som helst. Det ligger liksom i själva infrastrukturtanken att tillgängligheten inte skall slås ut av prisvariationer.
Med en sådan skissad reglering skulle energikostnaden för den enskilde mycket väl kunna bli lägre än idag. En genomtänkt struktur kan vara mycket lönsam. Man når även syftet att få en nationell täckning i rimlig skala utan att använda skattemedel. Skattesubventioner till tankställen i olönsamma områden är ingen bra lösning. Att internt inom distributionssystemet tvinga fram ett ekonomiskt ansvarstagande för hela nätet innebär att storstadsbon bidrar till att täcka merkostnaden för tankstället vid semesterdestinationen varje gång hon tankar.
Strukturen för fordonsbränsledistribution i Sverige är otymplig och gammalmodig. Den passar inte för de utmaningar vi står inför. Den förändring som här föreslås är genomgripande men nödvändig. Frågan måste därför genomlysas snabbt och grundligt. Förslaget är därför att regeringen tillsätter en utredning som förbereder denna förändring.
Riksdagen bör ge regeringen till känna det som ovan anförts om nödvändigheten att införa ett infrastrukturansvar för distribution av fordonsenergi/bränsle med de aspekter som lyfts fram i motionen.