Riksdagen avslår regeringens proposition 2008/09:29 Lag om valfrihetssystem.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till en ny lagstiftning enligt vad som anförs i motionen.
Från att vård och omsorg tidigare i stor utsträckning endast drivits av kommuner och landsting i egen regi tillkom med början under 1990-talet ett antal andra utförare. Det var privata företag, ideella organisationer och personalkooperativ. I några fall har vi sett att det lett till rena avarter med usel verksamhet t.ex. inom särskilt boende för äldre. Vi ser också hur marknaden för de stora vårdkoncernerna växer när små aktörer konkurreras ut eller köps upp.
För den borgerliga regeringen handlar valfrihet i hög grad om att äldre ska välja mellan ett ökat antal privata utförare genom s.k. kundvalsmodeller. Detta är inte verklig valfrihet. Äldre kvinnor och män är inte kunder utan medborgare med rätt till god vård och omsorg. Verklig valfrihet i vardagen handlar inte om att kunna välja mellan olika utförare utan om att äldre kvinnor och män får olika service efter behov. Brukarna av omsorgsinsatser från äldreomsorgen ska kunna påverka hur och när insatserna genomförs oavsett boendeform.
En reform som innebär verklig valfrihet är också en reform som innebär bättre arbetsmiljö för personalen. Mer nöjda brukare gynnar även personalen. Ansvar och frihet har ökat genom att makten över t.ex. hemtjänstens innehåll förskjuts till mötet mellan brukaren och medarbetaren. Därmed får också personalen en mer tillfredsställande arbetssituation.
Detta gäller så klart även inom särskilt boende. Självklart ska äldre kvinnor och män kunna påverka sin vardag och insatserna anpassas efter deras behov och önskemål. Det kan handla om utflykter eller särskilda önskemål för individen. Rutiner ska inte få styra när man ska gå upp eller lägga sig, när man ska få duscha eller äta mat. Detta gynnar inte den enskilde brukarens livskvalitet och hälsa.
För att kunna uppnå dessa mål om verklig valfrihet krävs mer personal och närvarande chefer. Det krävs en aktiv politik för verklig valfrihet och det krävs resurser. Vi behöver utbilda och anställa mer personal inom äldreomsorgen och inom särskilda boenden för att höja den enskildes inflytande och därmed kvaliteten avsevärt.
Marknadslösningar och konkurrens om gemensamma medel garanterar inte kvalitet och allas rätt till god service utifrån individens behov och ger inte heller ett effektivt och rättvist utnyttjande av resurserna. Vi vill ha en tydligare nationell kvalitetssäkring av välfärdsverksamheterna som ska garantera likvärdiga villkor och en verksamhet av hög kvalitet. Med nationella uppföljningsbara mål kan medborgarna ställa de lokala och regionala politikerna till svars för kvaliteten i verksamheterna. Vi säger ja till medborgarnas valfrihet – inte företagens.
Vänsterpartiet anser att offentligt finansierade välfärdsverksamheter som äldreomsorg, handikappomsorg och hälso- och sjukvård i huvudsak ska drivas av offentliga utförare. Vi motsätter oss konkurrensutsättning och privata vinstintressen inom dessa områden och är djupt oroliga över den utveckling som sker. Vi ser samtidigt att idéburna organisationer, brukar- och personalkooperativ kan tillföra nya perspektiv och arbetssätt som är utvecklande för verksamheten.
I många kommuner med borgerligt styre har stora delar av hemtjänsten och särskilda boenden för äldre konkurrensutsatts genom upphandling enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) eller genom införande av kundvalsmodeller. I Nacka kommun är den kommunala hemtjänsten utkonkurrerad. Dagens verklighet gör att vi behöver ett alternativ till LOU, och vi vill inte ha regeringens förslag, LOV.
Vi vill skapa möjligheter att ersätta lagen om offentlig upphandling (LOU) med regler och system som bygger på avtal med tydliga krav från politiken och som har en öppen beslutsstruktur där alla aktörer har möjlighet att vara med och bedriva offentligt finansierad verksamhet med likvärdiga villkor. Vi anser att alla utförare av offentligt finansierade välfärdsverksamheter ska omfattas av samma skyldigheter och samma krav oavsett om de är privata eller offentliga. Kvalitet handlar om tillgänglighet, bemötande, professionalitet och att verksamheter bedrivs i enlighet med bästa tillgängliga kunskap – där den viktigaste kvalitetsfaktorn är personalen.
Regeringens förslag innebär att kommuner och landsting/regioner kan införa valfrihetssystem enligt en ny lag om valfrihetssystem (LOV) på områdena äldre- och handikappomsorg samt hälso- och sjukvård. Om man använder LOV gäller fri etablering för vårdföretagen om de uppfyller de i förväg uppställda kraven. Någon särskild begränsning av avtalstidernas längd finns inte i lagförslaget. Privata utförare ges också möjlighet att erbjuda tilläggstjänster. Offentliga utförare ges inte någon sådan möjlighet. De skillnader som i dag finns vad gäller reglerna för meddelarskydd och offentlighet mellan privata och offentliga utförare ändras inte.
Upphandling fungerar väl på en del områden. Men vi anser det olämpligt att använda upphandling när det gäller hälso- och sjukvård liksom för äldre- och handikappomsorg. Det leder till en stark koncentration till ett fåtal internationella vårdkoncerner, svårigheter för politikerna att styra mot kvalitet, och vi har sett många exempel på hur jakten på lägsta pris gått ut över vårdtagarna.
Vi stöder utarbetandet av en lagstiftning som möjliggör system där patienten/medborgaren sätts i centrum samtidigt som landstinget/regionen/kommunen har kvar det fulla ansvaret för kvaliteten och tillgängligheten. En sådan ordning skulle med all säkerhet göra att mindre, personaldrivna eller idéburna aktörer skulle ha större möjligheter att hävda sig i konkurrensen mot stora, internationella vårdbolag som nu utgör lejonparten av entreprenörerna inom vård och omsorg. Regeringens förslag om lagstiftning för valfrihetssystem har flera viktiga och avgörande brister, och mot denna bakgrund föreslår vi att propositionen avslås.
Vi anser att det är felaktigt att det ska vara obligatoriskt med fri etablering för företagen om en kommun/region väljer att använda reglerna om valfrihetssystem. Det måste vara möjligt för den som ansvarar för och finansierar systemet att styra resurser och lokalisering dit de bäst behövs. Regeringens förslag innebär att kommuner och landsting/regioner blir tvungna att tillåta vårdföretag att etablera sig där de finner det mest lönsamt utan att ta hänsyn till var de behövs. När resurserna är ändliga, vilket de alltid är, måste individuella önskemål prövas mot andra alternativ och konsekvenserna för andra individer och verksamheter bedömas. Resurserna måste fördelas utifrån flera kriterier som kvalitet, behov, nytta, tillgänglighet och effektivitet.
Med fri etablering och samma ersättning till alla utan hänsyn till de stora skillnaderna i behov kommer utbudet av välfärdstjänster att bero på hur kostnadskrävande eller lönsamt det är att bedriva verksamheten i olika områden och för olika grupper. I mer kostnadskrävande områden eller på landsbygden blir utbudet mer begränsat eller av låg kvalitet.
Det är helt oacceptabelt i offentligt finansierad verksamhet där generella krav på kvalitet måste ställas och behoven ska vara styrande för resursfördelningen. Vi kan aldrig acceptera att fördelningen av de gemensamma resurserna bestäms av marknaden på det sättet. Det måste alltid vara ett samhälleligt ansvar att se till att såväl tillgänglighet som fördelning av gemensamma resurser sker utifrån aspekter som tillgodoser människors behov och likabehandling liksom att säkra att resurserna används effektivt.
Vi vill att kommuner och landsting ska kunna ta med medborgarnas behov, tillgänglighetsaspekter och ekonomiska överväganden vid val av de utförare som ska bedriva skattefinansierad välfärdsverksamhet. Det kräver regler och system som bygger på avtal med tydliga krav från politiken och en öppen beslutsstruktur där offentligt finansierad verksamhet bedrivs med likvärdiga villkor.
Vi anser att det är fel att göra det möjligt för privata utförare i valfrihetssystemen att tillhandahålla tilläggstjänster till brukarna samtidigt som tilläggstjänster inte ska få utföras av offentliga utförare. Om tilläggstjänster ska få finnas måste de offentliga utförarna ha rätt att utföra samma service som de privata. Sker inte detta uppstår en skev konkurrenssituation, vilket är oacceptabelt. Frågan om tilläggstjänster behöver gås igenom på nytt. Vi är i grunden negativa till en utveckling med allt fler tilläggstjänster inom ramen för den offentligt finansierade omsorgen.
Det finns en uppenbar risk att det blir ett incitament till att dra ned på den offentligt finansierade servicen. Detta kan ske med hänvisning till att medborgarna i valfrihetssystemet har möjlighet att få utökad service om de är villiga att betala.
Detta riskerar att skapa ett osolidariskt system där offentliga och privata pengar blandas, och slutresultatet blir att det uppstår serviceskillnader mellan brukarna som beror på hur mycket pengar de har snarare än på vilket behov av service de har. Skulle systemet med tilläggstjänster användas på hälso- och sjukvårdens område är det inte bara en reell risk utan ett steg bort från vårt solidariska välfärdssystem.
Vi anser att offentligt finansierad verksamhet i huvudsak ska drivas i offentlig regi. När den ändå drivs i någon form av privat regi ska regelverket kring valfrihetssystem utformas så att det leder till att man ställer samma krav på arbetsgivaransvaret hos privata utförare. Kollektivavtal ska gälla i all verksamhet, personalens meddelarfrihet och rätt till kompetensutveckling och även i övrigt goda arbetsvillkor måste säkerställas.
Vi föreslår att meddelarskydd ska omfatta alla anställda inom alla offentligt finansierade vård- och omsorgsverksamheter. Förslag på detta område saknas helt i regeringens proposition. När företag och organisationer väljer att delta i upphandlingar eller andra system för att tillhandahålla skattefinansierade tjänster inom välfärdens områden måste de vara införstådda med att det är andra regler och krav på insyn och öppenhet som gäller än enbart konkurrens och de villkor som gäller på en privat marknad.
Regeringens förslag är öppet för möjligheten för den politiska sidan att sätta upp krav för tjänster och utförare. Men förslaget missar en viktig aspekt: garantin att systemet är öppet för demokratisk påverkan. I propositionen finns ingen bortre gräns för avtalens tidsutsträckning. Det som står är att kraven på likabehandling och icke-diskriminering innebär att avtalen måste konkurrensutsättas med jämna mellanrum. På hälso- och sjukvårdsområdet anges fem till åtta år som rimlig avtalstid. Inget sägs i övrigt om oskälig tidsutsträckning.
Detta betyder att avtal som tecknas kan komma att binda en kommun eller ett landsting/region för mycket lång tid och göra nödvändiga ändringar i praktiken omöjliga. Skulle det visa sig att förfrågningsunderlaget är olyckligt konstruerat eller att verksamhet inte lämpade sig för denna typ av utförarkonstruktion sitter kommunen eller landstinget/regionen fast i det beslutade regelverket. Utföraren/vårdföretaget har rätt att delta enligt reglerna tills avtalet upphör.
Centralt här är att den demokratiska styrningen av kärnverksamheter riskerar att kraftigt begränsas och bindas upp på mycket lång tid. Detta gör att medborgarnas möjligheter att genom allmänna val påverka utformningen av den offentliga servicen eller utkräva ansvar riskerar att kraftigt begränsas. Utöver det demokratiska tillkortakommandet kan effekten bli att väljarna fjärmas än mer från det demokratiska systemet och med ökad misstro gentemot partierna. Avtalen bör kunna prövas minst en gång varje mandatperiod. Därmed ges möjligheter att påverka den offentliga servicen genom de allmänna valen och det politiska systemet i enlighet med våra principer för ett representativt statsskick.
Utredningen om LOV hade som utgångspunkt att utreda ett valfrihetssystem inom äldre- och handikappområdet, dvs. inom socialtjänstlagens fält. I det slutliga utredningsförslaget hade dock hela hälso- och sjukvårdsområdet hakats på, dock utan någon grundligare genomgång. Vi tycker inte att frågorna om LOV:s konsekvenser för hälso- och sjukvårdssystemet är tillräckligt utredda. Hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen är helt olika lagstiftningar.
LOV är en frivillig möjlighet men samtidigt som den ska införas förbereds en särskild lagstiftning: tvingande vårdvalssystem i primärvården. Innebär LOV att tilläggstjänster blir möjliga i hälso- och sjukvården? Vi avvisar bestämt en utveckling där den som har råd tillåts köpa sig förtur eller extratjänster inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården.
När verksamheten konkurrensutsätts krävs det att det finns kvalificerad information om vad olika tjänster i systemen innehåller och vad olika utförare kan erbjuda. Medborgarna får aldrig lämnas åt sitt öde med kommentaren att de valt fel. I de s.k. valfrihetssystemen är det skattepengar som används, och därmed har kommunen eller landstinget/regionen ett ansvar för kvaliteten och för informationen till medborgarna. Medborgarna ska garanteras likvärdiga förutsättningar när det gäller service, kvalitet och tillgänglighet.
Informationen kan naturligtvis hanteras på olika sätt av kommunerna eller landstingen/regionerna. Propositionens förslag till regler kring informationen är mycket rudimentärt, och det ser vi som en stor brist i förslaget. I stället anser vi att detta är ett område som behöver utvecklas mycket och där tydligare krav måste ställas på utvecklad och kvalificerad information till medborgarna.
Ett förslag som bör prövas är att inrätta lokala kvalitetskontor för medborgare dit de vänder sig för att utöva sin medborgarmakt och utkräva politiskt ansvar. Det ska vara enkelt att som medborgare både utnyttja den makt man har men också att som samhällsmedborgare vara med och ta ett ansvar för verksamheten.
Kvalitetskontor ska kunna ge information om medborgarnas rättigheter, om möjligheterna att välja såväl inriktning som utförare, att påverka och utöva inflytande samt om rättigheten att få delge sina synpunkter på verksamheterna. Här ska man få hjälp att rätta till brister och problem. Man ska inte behöva veta vem som har ansvar för de olika verksamheterna för att få hjälp, det ska finnas på ett ställe dit man fysiskt kan komma men som också går att nå på webben.
Kvalitetskontoren ska arbeta för att alla välfärdsverksamheter med offentlig finansiering aktivt arbetar i medborgarnas tjänst. Medborgarna ska här få veta vilken kvalitet de kan kräva. Politikerna i kommuner och landsting ska fastställa kvalitetsnivåer och kunna redovisa dessa årligen. Kvalitetskraven ska avse all skattefinansierad verksamhet, oavsett utförare. Verksamheternas kvalitet och resultat ska visas på ett lättöverskådligt och tydligt sätt, redovisas öppet, och stöd i tolkningarna ska tillhandahållas på kvalitetskontoret. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till en ny lagstiftning enligt vad som anförs i motionen.