Miljöpartiet de gröna är kritiska till en del av de reformer som regeringen infört och tänker införa inom utgiftsområdet. Den nya tandvårdsreformen gör det inte billigare för människor att gå till tandläkaren och den innehåller inte det förebyggande incitament vi skulle vilja ha in i tandvården. Att öka valfriheten i sjukvård och omsorg är bra, men regeringen vill införa det snabbt och till varje pris. Vi menar att man noga bör överväga utformning så att inte effekterna blir helt andra än vad man tänkt sig. Det är viktigt att ett förebyggande och hälsofrämjande perspektiv byggs in i hela vården. Det är också viktigt att idéburna företag och småföretag ska ha en rimlig möjlighet att kunna verka och att man inte bygger ett system där de slås ut till förmån för stora företagsjättar på vårdområdet. När det gäller valmöjlighet och kvalitet ska utformningen av system utgå från det som människor själva värdesätter och vill välja.
Vi är kritiska till apoteksmonopolets upphörande. Merparten människor i Sverige är nöjda med apoteket, och det kan utvecklas till att bli ännu bättre parallellt som receptfria läkemedel kan säljas på andra ställen. Det är högst olyckligt att rasera strukturen med apotek och införa något som med allra största sannolikhet blir dyrare, utan att bli bättre.
Det finns enskilda satsningar som regeringen gör bra, t.ex. att man arbetar mot hemlöshet och uppmärksammar strukturella underliggande problem bakom hemlöshetsproblematiken. På folkhälsoområdet har dock inriktningen alltför mycket ett individ- och familjeperspektiv. Folkhälsa handlar om de samhälleliga strukturer som skapar eller ger förutsättningar för hälsa. Detta betonas i princip inte alls av regeringen, och man missar därmed essensen i folkhälsopolitiken.
Miljöpartiet lyfter här fram ett antal förslag, där många har tonvikt på läkemedelsområdet. I dagsläget kostar felaktig läkemedelsanvändning samhället ungefär lika mycket som den totala läkemedelsnotan. Det är helt orimligt. Det är i högsta grad skadligt för människor och dyrt för samhället. Strukturerna behöver styras om till att bli hälsofrämjande, och en hel del behöver göras inom läkemedelsområdet. Vi avsätter också extra resurser till psykiatrin i brett perspektiv, bland annat genom en kraftfull satsning på elevhälsan, projektmedel för fysisk aktivitet och en förändrad struktur av reformen personliga ombud för att de ska kunna fungera mer oberoende.
1 Sammanfattning 1
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m. 6
4.1 Tandvård 6
4.1.1 Frisktandvård till fast pris 6
4.1.2 Gratis tandvård upp till 25 år 7
4.2 Fristående, brukarstyrd konsumentorganisation för läkemedelsfrågor 8
4.3 Alternativ- och komplementärmedicinskt register 8
4.4 Nepi 9
4.5 Psykisk hälsa 10
4.5.1 Förstärkning av elevhälsovården 10
4.5.2 Fysisk aktivitet för psykiskt sjuka och psykiskt funktionshindrade 11
4.5.3 Förändrad konstruktion av personliga ombud 12
4.5.4 Full statlig finansiering och koppling till brukarorganisationer 12
4.5.5 Psykoterapins och andra terapiers roll i vården 13
4.6 Läkemedelsberoende till Statens folkhälsoinstitut 14
4.7 Utveckla det lokala folkhälsoarbetet 14
4.8 Nationell satsning på hiv- och STI-prevention 15
4.9 Regionala barnombudsmän 15
4.10 Insatser för män som slår 16
4.10.1 Riksorganisationen Sveriges Professionella Kriscentra för män och nationella samordnare 16
4.10.2 Nationell hjälptelefon 17
4.11 Stödet till handikapporganisationer 17
4.12 Behåll apoteksmonopolet 17
4.13 Läkemedelsverkets finansiering 18
4.14 Utökad tillsyn inom läkemedelsområdet 18
4.15 Haverikommission för läkemedelssäkerhet 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Frisktandvård till fast pris.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om fri tandvård upp till 25 år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om finansiering av fristående och brukarstyrd konsumentorganisation för läkemedelsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om alternativ- och komplementärmedicinskt register.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Nepis finansiering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behov av satsning på elevvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att hitta former för fysisk aktivitet för psykiskt sjuka och funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ändrad konstruktion av reformen personliga ombud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se till att det ingår i Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans ansvar att på central nivå ingå i samarbetsforum för strukturfrågor som lyfts fram av de personliga ombuden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om psykoterapins och andra terapiformers roll i vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att beroende av narkotikaklassade läkemedel förs in under det folkhälsopolitiska målområdet 11.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge landstingen samordningsansvar för arbetet med folkhälsomålen på regional nivå samt anslag till folkhälsopolitiska projekt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nationell satsning på hiv- och STI-prevention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utredning av regionala barnombudsmän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Riksorganisationen Sveriges Professionella Kriscentra för Män och nationella samordnare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av nationell hjälptelefon.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om uppföljning av effekter av nya statsbidragsregler för handikapporganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att behålla apoteksmonopolet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ändrad finansieringsform för Läkemedelsverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utvidgad tillsyn för Socialstyrelsen inom läkemedelsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om haverikommission för läkemedelssäkerhet.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m. enligt uppställning:
Regeringen har nyligen infört ett nytt tandvårdssystem. Vi anser att det bygger på helt felaktiga principer. Det blir inte billigare för människor, förutom för dem som har väldigt höga kostnader. Det premierar inte heller ett förebyggande perspektiv och förhållningssätt. Miljöpartiet föreslår i stället att en nationell tandvårdsreform, Frisktandvård till fast pris, införs. Förslaget liknar det som utarbetats av tjänstetandläkarna.
I det system vi föreslår görs vid första besöket en bedömning av en persons tandstatus och framtida vårdbehov, och utifrån detta placeras man i en viss risklass. I ett nationellt frisktandvårdssystem bör antalet riskklasser inte vara fler än fyra. Den som blir placerad i lägsta klass (med betydelsen: liten risk för ohälsa) betalar en låg egenavgift, till exempel 40 kronor per månad. Den som placeras i en högre risklass får högre egenavgift. Vid en viss nivå går staten in och subventionerar egenavgiften enligt en successiv upptrappning som ett slags högkostnadsskydd. Placeringen av en patient i en viss riskgrupp omprövas regelbundet, vilket innebär att patienten får kvitto på vad olika förebyggande åtgärder – eller frånvaron av förebyggande åtgärder – förväntas leda till i framtiden.
Vi menar att det ska vara samma riskgruppering och samma avgiftsklasser oavsett var man bor i Sverige. Därför föreslår vi att ett nationellt system ska införas. Precis som man tar fram behandlingskriterier inom ramen för vårdgarantin i hälso- och sjukvården kan nationella kriterier för hur man ska bedöma riskklasser inom tandvården tas fram.
Vårt förslag innebär att alla som ansluter sig till Frisktandvård till fast pris får en form av högkostnadsskydd, även de med stora behov. Oavsett vilken riskgrupp man tillhör betalar alltid patienten en egenavgift. De som hamnar i en högre riskgrupp betalar en högre egenavgift, men staten subventionerar en större andel av den totala kostnaden ju högre riskgrupp man tillhör. Vi förutsätter att statens subventioner inom de olika riskgrupperna blir så höga att i princip alla får billigare tandvård än i dag.
Det finns personer med extremt stora tandvårdsbehov, ofta orsakade av medicinska problem eller missbruk, som inte kommer att passa in i vårt förslag till tandvårdsreform. Denna relativt lilla grupp vill vi definiera och överföra till sjukvården.
I Frisktandvård till fast pris ingår ett tandläkarbesök var 18:e månad och alla de insatser som behöver göras. Som patient väljer man själv vilken tandvårdsklinik man vill gå hos, privat eller via folktandvården.
Frisktandvårdsmodellen leder till regelbundenhet i kontakten mellan den enskilde och tandvården och skapar incitament för såväl patienten som vårdgivaren att ha ett förebyggande förhållningssätt. Modellen ger också patienten bättre kontroll över sina tandvårdskostnader.
Denna nationella tandvårdsreform gör att patienterna vet vad tandvården kostar och försäkrar sig mot obehagliga överraskningar. De skilda avgiftsklasserna motiverar också till egenvård och förebyggande åtgärder för att undvika risken att hamna i en högre avgiftsklass. Tandvården får incitament att ge bra vård och göra förebyggande insatser för att hålla de långsiktiga kostnaderna nere.
De landsting som i dag har system med Frisktandvård till fast pris, har olika regler, avgifter och avgiftsklasser, och systemet finns inte hos de privata tandvårdsklinikerna. Med ett nationellt tandvårdsabonnemang skulle villkoren bli lika för alla i hela Sverige. Tillgången på bra tandvård ska inte avgöras av var man bor, lika lite som hur mycket man tjänar. Därför vill vi att riksdagen tillkännager för regeringen att en utredning snarast tillsätts för att utreda förutsättningar och konsekvenser av en nationell tandvårdsreform ”Frisktandvård till fast pris”.
Miljöpartiet anser att det bör vara gratis tandvård upp till 25 och inte som i dag ha en gräns vid 20 år.
I utredningen ”Friskare tänder – till rimliga kostnader” (SOU 2007:19) framgår att den lägsta besöksfrekvensen hos tandläkaren är i åldersgruppen 20–34 år. Drygt hälften i gruppen besöker årligen tandvården enligt ULF (SCB:s enkätundersökning av folkets levnadsvanor). Flera undersökningar pekar också på att tandhälsan riskerar att försämras i yngre åldrar och bland personer med små ekonomiska resurser. Folkhälsoinstitutet har tidigare visat att det är fem gånger vanligare med dålig tandhälsa hos människor med stora ekonomiska svårigheter.
Alltfler unga studerar längre i dag än tidigare, och få har egen inkomst vid 20 år. Därför menar Miljöpartiet att det för att bibehålla en god tandhälsa hos unga och ge möjlighet att investera i en framtida tandhälsa är viktigt att den avgiftsfria tandvården inte upphör vid 20 år utan förlängs till 25 år. Miljöpartiet avsätter 180 miljoner kronor 2009 och därefter 360 miljoner kronor årligen för detta ändamål i vårt budgetförslag.
Regeringen beslöt i samband med budget 2006/07 att avveckla stödet till Kilen, en oberoende konsumentorganisation för läkemedelskonsumenter. Organisationen hade då verkat och byggt upp sin verksamhet sedan 1992. Deras arbete har handlat om att ge råd och stöd till människor drabbade av läkemedelsberoende och andra läkemedelsbiverkningar samt att sprida kunskaper och erfarenheter till alla de grupper som berörs, vilket innebär en spridning till i stort sett hela samhället. Skälet som regeringen angav för att inte längre bidra till Kilens verksamhet angavs vara att Läkemedelsverket skulle ansvara för och starta en verksamhet med patient- och brukarrapportering av biverkningar. Detta har kommit i gång, men i påtagligt liten omfattning. Det går i dag att göra patientrapportering via nätet, eller via blankett som hittas på nätet. Under den period som Läkemedelsverket varit i gång har bara en bråkdel av de rapporteringar inkommit som Kilen skulle ha fått in under samma tidsperiod. Regeringen hade också tilltro till att rapportering i normalfallet sker via läkare. De har underskattat problemet grovt, och det gäller även hur viktigt det är för människor att kunna tala med en oberoende som är insatt i problematiken och kunnig på området. Kilen stod för dessa kvaliteter, och genom att ta bort anslaget till Kilen har regeringen stoppat en positiv utveckling som dessutom rönt anseende och uppskattning i internationellt. Vi utvecklar frågan i år i motion ”Patientstyrd rapportering av läkemedelsbiverkningar”.
Vi anser att det tydligt kvarstår ett behov av det som Kilen stod för. Vi skulle helst se att Kilen, som i dag drivs på låg nivå enbart på ideell basis erhöll, tillräckliga medel för att återuppstå och fortsätta sitt arbete. Eftersom vi tyvärr inser att sannolikheten för att regeringen backar på tidigare fattat beslut är liten är en annan möjlighet att man ger förutsättning för att nystarta en konsument- och patientstyrd verksamhet som utifrån ett brukarperspektiv kan bygga upp en ny verksamhet för råd, stöd och biverkningsrapportering. Kontakt och samarbete med Läkemedelsverket är förstås viktigt för att verksamheten ska leda till förändring av de brister som finns inom läkemedelsområdet, men lika viktigt är att de står fristående och att konsumenterna vet det. Vi avsätter 9 miljoner kronor per år för detta ändamål.
Miljöpartiet drev under förra mandatperioden igenom kravet på en utredning som skulle utreda hur ett alternativ- och komplementärmedicinskt register skulle kunna se ut. Det skulle syfta till det som kan tyckas vara det allra mest basala – att få en samhällelig tillgänglig kunskap om de alternativ- och komplementärmedicinska utövare som verkar i Sverige. Ett av huvudargumenten för ett alternativ- och komplementärmedicinskt register är att det skulle öka patientsäkerheten.
AKM-registerutredningen tillsattes 1 april 2004. Efter slutbetänkandet och remissbehandlingen stod det dock klart att frågan behöver utredas ytterligare. Enligt nuvarande lagstiftning LYHS, lagen om yrkesverksamma i hälso- och sjukvården, finns hinder för att yrkesverksamma inom hälso– och sjukvården även ska kunna ingå i ett tänkt register. I juni 2006 beslutade den förra regeringen därför att tillsätta en kompletterande utredning där bland annat frågan om LYHS skulle analyseras och förslag på eventuella författningsändringar ges.
Dessvärre har ingenting hänt sedan dess trots att frågan togs upp i 2006 års budgetproposition. Motioner har ett flertal gånger lyft upp frågan. I betänkande 2007/08:SoU1 skrev utskottet: ”Vidare vill utskottet åter framhålla att kunskaper om alternativmedicinska metoder är betydelsefulla både för att kunna bedöma effekter och vinster och för att kunna utröna eventuella skador och biverkningar. Utskottet har erfarit att Regeringskansliet bereder frågan om hur arbetet med ett register för utövare av alternativ- och komplementärmedicin ska fortskrida.” Mot denna bakgrund ville man inte ta något riksdagsinitiativ med anledning av motionerna. Liknande formuleringar skrevs året innan, men ingenting har hänt och frågan nämns varken i förra årets eller i årets budgetproposition.
Sverige har en undanskymd plats internationellt när det gäller integrativ medicin. WHO uppmanar i en resolution från 2003 länder att implementera ”national policies” för användande av och integration av alternativ- och komplementärmedicin.
Att ta fram ett register är ett första steg på ett område där mycket återstår att göra. Därför avsätter Miljöpartiet 2 miljoner kronor per år i vårt budgetförslag till ett register.
Nätverk för läkemedelsepidemiologi, Nepi, är en av riksdagen och Socialdepartementet initierad stiftelse som verkar för en bättre användning av läkemedel. Nepis syfte är att främja en medicinskt och ekonomiskt effektiv användning av läkemedel, genom en kombination av forskning, studier, analyser, utbildning och information. Den utredning som låg till grund för Nepis bildande beskrivs i Ds 1992:104, där det slås fast hur stora resurser som krävs för att nätverket ska kunna uppfylla sina direktiv. För att säkerställa en långsiktigt hållbar finansiering bedömdes avkastningen från stiftelsekapitalet behöva vara minst 5 miljoner kronor per år. Verksamheten har tre huvudområden: läkemedelsepidemiologi, läkemedelsekonomi och läkemedelsinformation. Den huvudsakliga tonvikten ligger på utvärdering av effektiviteten av läkemedelsbehandling i rutinsjukvården. Eftersom mer än 75 % av läkemedelsanvändningen härrör från patienter i öppenvård samarbetar Nepi främst med primärvården och landstingen.
Ett effektivt nätverk kräver ett brett samarbete mellan många människor och ett kontinuerligt inflöde av kontakter. Det bör uppmärksammas att Nepi inte är en forskningsfond från vilken man kan söka ekonomiskt stöd. Nepi kan emellertid ge finansiellt eller professionellt bidrag till olika forskningsprojekt i vilket även andra bidragsgivare deltar.
Nepis verksamhet är viktig som en oberoende och självständig aktör inom läkemedelsområdet på den svenska arenan som behöver stärkas och utvecklas.
Nepis funktion är helt i linje med ett förebyggande och hälsofrämjande förhållningssätt inom läkemedelsområdet.
Vid bildandet fick Nepi 50 miljoner kronor i stiftelsekapital. Avsikten var att avkastningen skulle räcka till 5–6 tjänster. De första åren var avkastningen tillräcklig, men på senare år har den minskat och räcker nu bara till 2 tjänster.
Nepis ekonomiska situation är trängd på grund av att stiftelsekapitalet ger för lite avkastning. För att kunna fortsätta verka behöver de en långsiktigt hållbar finansiering som möjliggör att verksamheten kan drivas på den nivå som riksdagen avsåg i samband med bildandet av Nepi. Miljöpartiet avsätter, liksom 2006 och 2007, därför 3 miljoner kronor per år i vårt budgetförslag för att trygga finansieringen av Nepi.
Psykiatri och vård, omsorg, stöd och sysselsättning för människor med psykisk sjukdom är ett påtagligt eftersatt område. Det finns många bra och viktiga förslag till förändringar och förbättringar i psykiatrisamordnaren Anders Miltons utredning. Regeringen har gjort en kraftfull satsning, vilket är bra. Vi anser dock att mer behöver göras och att ett brukarperspektiv och förebyggande perspektiv behöver få betydligt större genomslag inom hela området. Vi avsätter ytterligare 600 miljoner kronor för de kommande tre åren med följande fördelning.
Skolan är den värld där barn och unga befinner sig en stor del av sin tid och det är där det förutom i hemmet finns vuxna som har möjlighet att se hur de mår. Att tidigt upptäcka elevers svårigheter och problem är ovärderligt för att kunna förebygga problem. Skolan behöver ha möjlighet att uppfatta både rena hälsoproblem och psykiska och sociala problem som rör den enskilda individen, hans/hennes familjesituation eller i övrigt. Inte sällan kan fysiska problem ha sin grund i psykosociala orsaker. Det kan också handla om att arbeta mot mobbning.
Riskerna med en bristande elevhälsa kan vara alltifrån oupptäckta hälsoproblem till andra slags problem, t.ex. att elever blir utagerande mot andra elever och lärare, börjar skolka, utvecklar anorexi, tappar sin livslust, börjar missbruka, blir kriminella och så småningom kanske blir placerad av socialtjänsten.
Skol- och elevhälsan ser påtagligt olika ut i skolorna över landet. Enligt dagens lagstiftning i skollagen 14 kap. ska skolhälsovård anordnas. Den har till ändamål att ”följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor hos dem”. Det sägs i lagen att den främst ska vara förebyggande, men där sägs också att den ska omfatta hälsokontroller och enkla sjukvårdsinsatser. Det anges bara att det ska finnas skolläkare och skolsköterska. Socialstyrelsen utfärdar riktlinjer, vilka endast till viss del följs.
Lagstiftningen specificerar alltså inte att kuratorer eller andra yrkesgrupper ska finnas för elevers psykosociala hälsa, vilket trots allt anses vara tämligen självklart och vedertaget. Däremot skiftar elevunderlaget oerhört mycket såväl för skolläkare och sjuksköterska som för kuratorer.
Skollagskommittén har föreslagit att begreppet elevhälsovården ska införas. Regeringen har aviserat att en ny skollag ska komma, men den har skjutits fram flera gånger. Huruvida och på vilket sätt regeringen kommer lyfta in frågan om elevvård i propositionen är oklart. Vi menar att lagen måste utformas så att den verkligen ger grunden för en bra elevvård. Vi anser dock att elevhälsan behöver förstärkas omedelbart. Tidiga och välinriktade insatser kan förebygga mycket lidande och är dessutom ur samhällsekonomiskt perspektiv lönsamt.
Regeringen konstaterar i underlag till budgetförslaget på psykiatrins område att skolhälsovården är en del i första linjens psykiatri som behöver förstärkas. De har dock valt att göra det genom att i åtta försökskommuner utveckla modeller för hur en framgångsrik första linjens barn och ungdomspsykiatri kan se ut. Det kommer att ta tid innan resultaten blir tydliga och kan spridas.
Vi anser att man redan nu bör göra en kraftfull satsning för att kommuner ska kunna anställa fler personer till elevhälsovården i brett perspektiv. På vilket sätt skolorna gör satsningen bäst avgörs lokalt. Viktigt är dock att man ska garantera eleverna att de på ett enkelt sätt ska kunna komma i kontakt med rätt person när de har fysiska eller själsliga problem. Elever ska veta att de har denna rätt och hur de ska gå till väga.
Vi avsätter 400 miljoner kronor per år för detta ändamål. Medlen ska fördelas till kommunerna enligt en schablon byggd på elevunderlag. 1 miljon kronor av dessa ska gå till Socialstyrelsen för att följa upp på vilket sätt elevhälsan stärks med denna satsning och för att identifiera framtida behov. Satsningen motsvarar en ungefärlig förstärkning av 800 heltidstjänster över landet.
Forskning visar att människor som har en ohälsosam livsstil löper upp till 300 procents större risk att hamna i psykiskt sjuklighet än människor med hälsosamma vanor. Forskare från Karolinska Institutet i samarbete med Statens folkhälsoinstitut, FHI, har lyft fram frågan om att ohälsosam livsstil skapar psykiskt sjuklighet och att detta ges alltför lite utrymme i debatten. De senaste resultaten går emot föreställningen att det enbart skulle handla om att personer med psykisk ohälsa som dras till en osund livsföring. Slutsatser är bland annat att traditionella vårdinsatser inom psykiatrin behöver ta hänsyn till detta och att livsstilsförändring kan leda till förbättrad psykisk hälsa även när den redan är nedsatt. Den livsstilsfaktor som verkar ha störst betydelse är stillasittande eller fysiskt inaktivitet.
Vikten av fysisk aktivitet och dess betydelse för hälsan blir alltmer välkänd för många i samhället. Fysisk aktivitet på recept har också varit en framgångsfaktor på många håll.
Den grupp som mer än andra kan behöva hjälp på traven för att röra sig mer är människor som mår psykiskt dåligt, är psykiskt sjuka eller psykiskt funktionshindrade. Det kan behövas motivationsarbete och ledarledda, individanpassade aktiviteter i högre grad än för andra. Inte bara den psykiska hälsan kan förbättras till viss del av detta. Även den fysiska hälsan som ofta är eftersatt för denna grupp kan förbättras.
Vi vill därför avsätta 100 miljoner kronor under tre år till Socialstyrelsen för projektmedel som ska kunna sökas av kommuner och landsting som vill göra sådana satsningar. Satsningen ska följas upp av Socialstyrelsen i samarbete med Statens folkhälsoinstitut.
Personliga ombud är en mycket välriktad reform genom att det kommer psykiskt sjuka och psykiskt sjuka med funktionshinder direkt till del. Ombuden hjälper dem att få tillgång till den hjälp de har rätt att få från kommunen, landstinget och olika stödenheter. Ombuden har som funktion att de arbetar nära den de är ombud för och helt på dennes uppdrag. Utvärderingar visar bra resultat genom minskat antal vårddagar, och de som får denna hjälp har upplevt det mycket konkret.
I en del kommuner har man valt att dra ned på verksamheten. Det finns också kommuner som inte har några ombud alls.
På en del ställen har man lagt ut verksamheten på brukarorganisationer, vilket har stora fördelar. Det finns inte något inbyggt beroendeförhållande till den huvudman man eventuellt kommer att rikta kritik mot.
I dagsläget utgår statsbidrag med 302 400 kronor per heltidsanställt ombud. Kommuner ansöker om pengar hos länsstyrelsen. Potten är för närvarande totalt 110 miljoner, kronor, vilket räcker till 360 heltidstjänster.
Statsbidraget kan översiktligt sägas täcka tre fjärdedelar av löne- och overheadkostnad. Vi menar att man bör ändra denna konstruktion och i stället ge fullt statsbidrag till de personliga ombuden. Det skulle innebära en ekonomisk lättnad för kommunerna, både de som i dag har verksamhet med personligt ombud och de som ännu inte har anställt sådana. Vi avsätter 100 miljoner kronor per år för detta ändamål.
Vi föreslår också att man förändrar konstruktionen på ett sådant sätt att de personliga ombuden kopplas till brukarorganisationerna i stället för till kommunerna. Fördelar för förändrat huvudmannaskap är att man bygger bort det indirekta beroendeförhållande som i dag är inbyggt i konstruktionen. Det är svårt att stå fri i sin kritik gentemot sin egen arbetsgivare. Det är också ett sätt att ge de psykiskt funktionshindrade en verklig ombudsmannafunktion. Man kan se de personliga ombuden som en anpassad konstruktion av den samhälleliga ombudsmannafunktion som ju i alla andra sammanhang finansieras med statliga medel. Vi anser att ett övergripande avtal behöver göras mellan Socialstyrelsen och en paraplyorganisation för brukarorganisationerna, medan den praktiska hanteringen regionalt utgår från länsstyrelsen. Regeringen bör återkomma med förslag på hur denna konstruktion löses på bästa sätt. Kommunerna har kvar ansvaret, men med full statlig finansiering till dess en ny organisationsform trätt i kraft.
Vi anser för övrigt också att man bör ställa krav på att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan centralt ska ingå i samarbetsforum för uppföljning av reformen. Det bör ingå i deras respektive regleringsbrev. Det är meningen att kontinuerliga träffar mellan AF, FK, intresseorganisationer, SKL och Socialstyrelsen på central nivå ska göras för att lyfta upp strukturfrågor som verksamhetens personliga ombud har inringat. Ett stort problem hittills har varit att AF och FK uteblir från dessa träffar. Detta är problematiskt eftersom att lyfta upp strukturfrågor är en oerhört viktig del av de personliga ombudens funktion, och det är avgörande att man hos berörd myndighet tar till sig problembilden och försöker göra något åt den för att en förändring ska ske. I annat fall kommer nya individer att bli utsatta för samma brister i systemet gång på gång.
Många personer beskriver att de blir erbjudna läkemedelsbehandling vid besök hos läkare för olika former av psykisk ohälsa. Betydligt mer sällan erbjuds samtalsterapi i någon form, detta trots att individen kanske själv mycket hellre vill ha detta, antingen enbart eller i kombination med läkemedel. För människor i allmänhet är det mycket oklart om man har möjlighet att få terapi via landstinget eller om det är något som bara är möjligt om man själv betalar stora pengar, eller om det enbart är till för dem som har mycket svåra problem.
I olika länder har man löst det på olika sätt. I såväl Tyskland, Norge, Danmark, Finland som Nederländerna finns t.ex. olika konstruktioner som gör att psykoterapi är ett självklart och vedertaget inslag i vården som står till buds för patienterna.
Vi föreslår att en utredning tillsätts som ser över psykoterapins och andra terapiformers ställning inom sjukvården i förhållande till läkemedel. Här ska ingå att göra en översyn över andra länders lösningar samt föreslå en svensk konstruktion för hur människor i större utsträckning ska kunna få tillgång till sådana terapiformer, både för att förebygga och för att rehabilitera psykisk ohälsa.
Beroende av förskrivna narkotiska läkemedel är ett omfattande och mycket allvarligt problem som berör upp till en kvarts miljon personer. Det berör både den som drabbas av det, dennes anhöriga och betydligt vidare kretsar än så. Det är ett folkhälsoproblem som skär rakt igenom hela samhället där alla samhällsklasser och yrkeskategorier finns representerade. Vi menar att detta behöver uppmärksammas särskilt i folkhälsoarbetet.
Eftersom Statens folkhälsoinstitut i dag har ansvaret för uppföljningen av folkhälsoproblem orsakade av beroende av alkohol, tobak, narkotika, spel och dopning anser vi att det vore logiskt och viktigt att även beroende av narkotiska läkemedel förs in under målområde 11 och att Statens folkhälsoinstitut får ansvaret för uppföljning av beroende av narkotiska läkemedel. Socialutskottet har inte bemött denna fråga närmare trots att den tagits upp i tidigare motion. Miljöpartiet avsätter 5 miljoner kronor per år i vårt budgetförslag för att Folkhälsoinstitutet ska ta över detta ansvar.
Vi anser att aktiviteter på det folkhälsopolitiska området behöver främjas. Statens folkhälsoinstitut har i dag ansvar för uppföljningen av de 11 folkhälsopolitiska målområdena på nationell nivå. För att nå folkhälsomålen krävs ett aktivt och medvetet arbete med särskilda satsningar. För att de verkligen ska få genomslag anser vi att det behöver finnas ett samordningsansvar på regional nivå. Aktivt och praktiskt arbete behöver ske närmare de konkreta verksamheterna. Ett exempel på ett väl utvecklat folkhälsoarbete är det som sker i Västra Götaland, där en särskild folkhälsoenhet finns i regionens regi och som fungerar som motor för både kommunerna och regionen som helhet.
Vi anser att landstingen/regionerna bör ges ett samordningsansvar för arbetet med de 11 folkhälsopolitiska målen på regional nivå. Detta ansvar bör på sikt lagstadgas. Vi avsätter därför 15 miljoner kronor i vårt budgetförslag för att förstärka detta arbete, fördelat utifrån länens storlek.
Därtill vill vi avsätta anslag till konkreta projekt kopplat till ett eller flera av de folkhälsopolitiska målen. Projektansökningar ska ske av kommuner och landsting/regioner gemensamt men kan givetvis även gälla frivilligorganisationer eller på annat sätt sammansatta projekt. Kommunen och landstinget/regionen ska dock vara eniga om projektbeskrivningen och dess koppling till ett eller flera av de folkhälsopolitiska målen. För detta ändamål avsätts 160 miljoner kronor per år under tre år. Medlen ska förslagsvis sökas hos Statens folkhälsoinstitut.
Frågan har tagits upp även i Miljöpartiets motion 2007/08:So378 ”Politik för jämlik hälsa”, liksom i motion med anledning av prop. 2007/08:110 En förnyad folkhälsopolitik. Socialutskottet hänvisade i betänkande 2007/08:SoU 11 till det omfattande arbete som pågår, bland annat genom att Statens folkhälsoinstitut fått i uppdrag att bistå aktörerna på lokal, regional och nationell nivå i arbetet med hälsokonsekvensbeskrivningar och ansåg att inga ytterligare initiativ var nödvändiga från riksdagens sida. Vi anser inte att detta är tillräckligt. Den satsning vi gör anser vi vara mer långsiktig och ska göras i stället för den satsning som regeringen inlett inom det folkhälsopolitiska området med 115 miljoner kronor per år.
Den senaste tiden har ökad smittspridning skett av sexuellt överförbara sjukdomar (sexual transmitted infections), STI. Smittskyddskyddsinstitutet har visat på en dramatisk ökning av hiv och även en kraftig ökning av klamydia. Klamydia kan obehandlad leda till barnlöshet. En förändrad attityd till kondom är ett skäl. Nya generationer har inte samma inställning som tidigare till smittorisk. För att vända nuvarande trend för sexuellt överförbara sjukdomar och kontinuerlig information till nya grupper som gör sexuell debut behövs ökade resurser för preventivt arbete. Det budgetanslag som handlar om insatser mot hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar har legat still ett antal år och behöver utökas. Vi anser därför att en årlig ökning behöver göras med 30 miljoner kronor.
Miljöpartiet vill skapa ett barnombud som står helt på barnens sida! Vi vill tillsätta regionala barnombudsmän, kopplade till Barnombudsmannen som förslagsvis skulle kunna finnas på länsstyrelserna.
I vissa kommuner har man inrättat lokala barnombud. Det är en utveckling som har vuxit fram och som vi ser positivt på och gärna skulle se vidareutvecklas så att lokala barnombud finns över hela landet. Hur de arbetar ser lite olika ut, men de arbetar dels gentemot barn och unga med exempelvis deras rättigheter, dels gentemot kommunen och andra berörda aktörer.
Vi anser dock att det för att stärka barns rättssäkerhet utifrån ett barnperspektiv också finns ett tydligt behov för statligt finansierade men regionalt placerade barnombudsmän. De ska kunna arbeta med strukturfrågor som rör barn i den regionala verksamheten men framför allt kunna arbeta med enskilda barn. Kontakten med enskilda barn ska vara prioriterad. De ska kunna vara på barnens sida vid svåra vårdnadstvister, omhändertaganden – även om det alltid ska finnas ett ombud för barnen i rätten vid LVU finns skeenden när dessa inte är inkopplade – jobbiga hemförhållanden etc. De ska även kunna företräda barnen.
En särskilt viktig funktion är att barn som är placerade och inte har det bra ska kunna höra av sig själva till denna helt oberoende funktion med barnperspektiv. Även om socialtjänsten alltid ska ha barnperspektivet för ögonen finns en risk att de tar ett vuxenperspektiv, lierar sig med familjehemmet, psykologiskt har svårt att se att den placering man medverkat till inte är bra för barnet osv. Det finns många skäl till varför barnen inte vågar lita på att de kan se situationen ur deras perspektiv.
De regionala barnombudsmännen ska naturligtvis omfattas av sekretesslagstiftningen, men det viktigaste är att de är till för barnen och inte ska agera utan att barnet gett sin tillåtelse. I de fall det även finns lokala barnombudsmän ska de kunna samarbeta i vissa frågor. Miljöpartiet menar att en utredning bör se över och komma med förslag på hur detta ska kunna ordnas.
Vi har lyft upp denna fråga även i tidigare sammanhang, t.ex. i motion 2007/08:So27 med anledning av skr. 2007/08:111 Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter. Den behandlades i socialutskottets betänkande 2007/08: SoU14 där man skrev i ”Utskottet delar bedömningen att inrättande av barnombud kan vara en bra lösning för vissa kommuner och landsting, men anser att den frågan primärt är en fråga för de kommunala och landstingskommunala huvudmännen.” Från Miljöpartiets sida menar vi att man därmed missförstått den konstruktion vi anser att de regionala ombuden ska ha, och som i högsta grad är en statlig angelägenhet.
Mäns våld mot kvinnor är ett område där mycket behöver göras. Den mansroll och mansnorm som fortfarande råder i samhället lägger grunden för många av de problem som rör bristande jämställdhet, såväl i samhällsperspektiv som i nära relationer. Förändringsarbete behöver ske på många olika nivåer i vårt samhälle. Inom ramen för ”socialt arbete med mera” som ryms i utgiftsområde 9 föreslår vi här två satsningar som vi anser kan bidra på ett verksamt sätt.
Under 2006 inleddes ett nationellt arbete angående samordning av landets verksamheter som riktar sig till män. Två nationella samordnare utsågs tack vare ekonomiska medel från dåvarande Näringsdepartementets jämställdhetsenhet. Men när regeringens handlingsplan lades fram i november 2007 fanns dessa inte medtagna. Verksamheten har därför upphört, så även det rikskansli som fanns tidigare. Miljöpartiet menar att det nationella samordningsarbetet är av stor vikt för att kunna bygga en fungerande verksamhet baserad på evidens och av hög kvalitet med tillgång till ett rikskansli. Därför avsätts 7 miljoner kronor i ett uppbyggnadsskede för att täcka utgifterna för två nationella samordnare för landets verksamheter som riktar sig till män och att bygga upp ett rikskansli för Riksorganisationen Sveriges Professionella Kriscentra för Män. Ingår gör också att tillsammans med andra berörda aktörer och kommuner ansvara för att bygga upp professionella kriscentrum eller liknande verksamheter över hela landet. I ett längre perspektiv kan det också finnas behov av samarbete med kvinnojourerna. De bör rapportera och utvärdera arbetet kontinuerligt till länsstyrelsen.
Riksorganisationen Sveriges Professionella Kriscentra för Män var med i arbetet för att skapa en nationell kristelefon för kvinnor, kvinnofridslinjen. Kristelefonen invigdes den 4 december 2007 och drivs av NCK (Nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor) vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset i Uppsala. Riksorganisationen bör nu få i uppdrag att i samarbete med andra berörda parter skapa en nationell telefonlinje för män i kris. Denna telefonlinje bör även ha kompetens att hantera män som ger uttryck för avvikande sexuella känslor som kan leda till sexualbrott.
Regeringen gjorde 2008 en förändring i statsbidraget till handikapporganisationer parallellt som anslaget utökades. Det är bra. Vi anser dock att det är viktigt att följa utvecklingen av de nya reglerna och hur de slår mot handikapporganisationer som organiserar sig på ett nytt sätt. Genom tillgång till Internet finns det inte samma behov som tidigare av att en organisation rent geografisk finns spridd i hela landet för att fungera väl. Det är viktigt att ringa in vilken typ av organisationer som får försämrade möjligheter att verka med förslaget och hur möjliga lösningar kan se ut för att de också ska kunna verka. Handikapporganisationernas existens är av enormt stor betydelse både för människor med funktionshinder och för samhället generellt.
Regeringen har för avsikt att avveckla apoteksmonopolet och införa nya regler för detaljhandel med läkemedel. Vi delar inte den uppfattningen, utan anser att det är mycket viktigt att behålla apoteksmonopolet.
Apoteksmonopolet har visat sig fungera väl när det gäller att erbjuda läkemedel till låga enhetliga priser över hela landet. Apoteket AB har också lyckats åstadkomma en god tillgänglighet över hela landet samt utnyttjat ny teknik för att förbättra tillgängligheten ytterligare. Enligt vår uppfattning har Apoteket AB bidragit till en effektiv läkemedelshantering och läkemedelsanvändning med mycket hög säkerhet och effektivitet med en personal som har hög kompetens. Befolkningens förtroende för och attityder till Apoteket AB är genomgående mycket positiva.
Därför anser vi i Miljöpartiet att det saknas avgörande argument för att avreglera apoteksmarknaden. Regeringen avsätter inom anslag 1:6 Bidrag till hälso- och sjukvård 92,5 miljoner kronor till omregleringen av apoteksmarknaden, vilket vi inte anser ska anslås. Regeringen avsätter också 10 miljoner kronor till TLV, Tandvårds- och läkemedelförmånsverket som en konsekvens av omregleringen av apoteksmarknaden. Behovet avser personalförstärkningar och IT-system. Eftersom vi inte anser att apoteksmarknaden ska omregleras anser vi heller inte att dessa medel ska avsättas till TLV.
Läkemedelsverkets verksamhet inom läkemedel finansieras till hundra procent genom registreringsavgifter från läkemedelsindustrin samt årsavgifter för alla godkända läkemedel. Detta kan tyckas logiskt vid en första anblick. Emellertid skapar denna finansieringsform direkta ekonomiska kopplingar mellan Läkemedelsverket och läkemedelsindustrin.
Vi anser att det är ytterst tveksamt att en statlig myndighet finansieras helt genom avgifter från dess kunder. I Läkemedelsverkets fall är detta än mer olämpligt eftersom alla intäkter kommer från läkemedelsindustrin, där det är mycket stora ekonomiska intressen som står på spel i samband med att ett läkemedel ska godkännas eller inte. Läkemedelsverket ska både godkänna läkemedel samt vara tillsynsmyndighet.
Med den finansieringsform som Läkemedelsverket har i dag kan det inte helt uteslutas att situationer kan uppstå när Läkemedelsverkets självständighet och opartiskhet kan ifrågasättas. För att helt undvika detta föreslår vi att Läkemedelsverket i sin helhet finansieras via ett statligt anslag på samma sätt som andra statliga myndigheter finansieras. De avgifter som läkemedelsbolagen betalar för Läkemedelsverkets tjänster ska gå direkt in i statskassan.
Detta förfaringssätt skulle minska risken att Läkemedelsverkets självständighet och opartiskhet kan ifrågasättas.
När socialutskottet behandlade motion från Miljöpartiet med liknande innehåll i betänkande 2007/08:SoU1 angav man att det enligt utskottet inte finns anledning att ifrågasätta denna finansieringsform. Vi hoppas att socialutskottet för ett djupare resonemang när denna motion behandlas.
I dag har Socialstyrelsen det fulla ansvaret för tillsynen av läkemedelsanvändningen inom vård och omsorg. Det innebär att man ska bevaka, följa upp och utvärdera hur behandlingsrekommendationer, riktlinjer och vägledningar följs och implementeras inom vård och omsorg när det gäller läkemedelsanvändning.
I dag har Socialstyrelsen i princip inga resurser eller personal för att uppfylla detta uppdrag. Enligt uppgift finns två personer på Socialstyrelsen som jobbar med dessa frågor, vilket är helt oacceptabelt.
Miljöpartiet avser därför att göra en kraftig förstärkning av resurserna till Socialstyrelsen för att man ska kunna uppfylla sitt tillsynsansvar på ett rimligt sätt. Vi avsätter därför 30 miljoner kronor till Socialstyrelsen för tillsyn inom läkemedelsområdet.
Vi vet inte hur många människor i Sverige drabbas av problem, sjuklighet eller död som orsakas av felaktig läkemedelsanvändning och varför. Vi vet inte heller hur stora kostnaderna är för felaktig läkemedelsanvändning ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och vad de består av. De uppskattningar som finns talar för att kostnaderna för den felaktiga läkemedelsanvändningen i dag ligger på ca 25–30 miljarder kronor och att det är hundratusentals människor som drabbas av problem och sjuklighet av felaktig läkemedelsanvändning.
Eftersom det i dag saknas säkra uppgifter kring storleksordningen av de samhällsekonomiska kostnaderna samt hur många som drabbas och varför, är det svårt att föra en seriös debatt om dessa viktiga frågor. Som en följd av detta råder det också en stor osäkerhet om vilka konkreta åtgärder som bör vidtas för att minska kostnader och lidande orsakade av felaktig läkemedelsanvändning.
Miljöpartiet ser den felaktiga läkemedelsanvändningen som ett mycket stort samhällsekonomiskt, medicinskt och folkhälsopolitiskt problem. Därför föreslår Miljöpartiet att en haverikommission för läkemedelssäkerhet bör tillsättas som ska söka svar på dessa frågor och komma med konkreta förslag till åtgärder. Detta vill vi ge regeringen till känna. Vi avsätter för detta ändamål 5 miljoner kronor per år.