Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att lokala resor med SL bör ingå i normen för försörjningsstöd.
Människor som har ekonomiskt bistånd kan enligt socialtjänstlagen få bistånd till skäliga kostnader för arbetsresor, men inte självklart för andra lokala resor, om inte storstadsnämnderna har en generösare policy än lagen. Så var det under den förra rödgröna mandatperioden i Stockholm, då månadskort för lokaltrafik ingick i normen för dem som uppfyllde villkoren för bistånd.
Så snart den borgerliga majoriteten kom till makten tog den bort månadskortet ur normen utan att ens ha beslutat om nya riktlinjer. Många stockholmare blev ”fångar” i sina stadsdelar. De har inte längre råd att åka tunnelbana eller buss för att handla, gå till doktorn, hälsa på vänner, följa barnen till simhallen eller ta del av det kostnadsfria inträdet på stadsmuseer.
Särskilt besvärligt utan SL-kort har de som bor i områden där det knappt finns en riktig mataffär och där man måste åka kollektivt för att t.ex. köpa kläder eller medicin.
Inte ens alla arbetslösa får månadskort för att kunna ta sig till Arbetsförmedlingen eller gå på anställningsintervjuer. Många har inte datorer hemma utan använder Arbetsförmedlingens datorer för att söka jobb, uppdatera sina cv och kolla svar på jobbansökningar i e-posten.
I proposition 2000/01:80 om nya socialtjänstlagen betonas att det är ett kompromisslöst mål att välfärden ska omfatta alla. I dag är det inte så. Den riksnorm som gäller i hela landet är inte tillräcklig. Ett exempel är att riksnormen innehåller en post för lek och fritid men att det inte finns någon motsvarande rättighet att få bistånd till kostnader för resan till bion eller simhallen. Detta missgynnar givetvis alla som bor långt från sådan service, och gör att de i själva verket inte kan leva på samma skäliga levnadsnivå som dem som har nära till service.
Det kommunala självstyret ger visserligen möjlighet att tolka socialtjänstlagen så att det passar lokala förhållanden, vilket är bra men inte tillräckligt. Kommunala riktlinjer kan lätt avskaffas vid ett majoritetsbyte. För att garantera en skälig levnadsnivå behöver socialtjänstlagen ändras. Utöver arbetsresor måste rätten till lokala resor för att kunna ta del av offentlig och kommersiell service fastslås för både ungdomar och vuxna. Det skulle vara en lagändring som gynnar alla som bor i samhällen eller stadsdelar med begränsad service.
Jag menar att försörjningsstöd till lokala resor med kollektivtrafik, för att kunna ta del av offentlig och kommersiell service, kultur och fritidsaktiviteter, ska garanteras i riksnormen för både ungdomar och vuxna.
Särskilt viktigt är det ur ett barnperspektiv. En sådan förändring gynnar alla som bor i samhällen eller stadsdelar med begränsad service, oavsett om de lever i storstaden eller i glesbygd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.