Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen ska göra en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) i enlighet med vad som anförs i motionen.
I ett demokratiskt land som Sverige förväntas alla dess invånare omfattas av normen om allas lika värde och lika behandling. Sverige är ett av de första länderna i världen som antagit och implementerat FN:s barnkonvention i sin lagstiftning. Konventionens barnperspektiv ska därmed alltid stå i centrum och beaktas i alla beslut som tas på alla nivåer i samhället och inom familjen. Barnperspektivet innebär att alla barn och ungdomar, oavsett ursprung, har rätt till utbildning, lek och utveckling. Vidare har de rätt till skydd mot alla former av övergrepp, fysiska såväl som psykiska.
Barnperspektivet finns implementerat i den svenska socialtjänstlagen samt i skolans värdegrund som vilar på ett fundament av demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde. Barns rättighet att självt bilda sin identitet, fri från tvång och kränkningar borde vara given.
Enligt skollagen är alla barn mellan sju och sexton år skolpliktiga och undervisning i grundskolan är obligatorisk. Ingen har rätt att förhindra barnen att delta i den obligatoriska undervisningen, inte ens föräldrarna. Men tyvärr förekommer det ofta att föräldrar och andra vuxna inom familj och släkt skickar sitt barn till sina gamla hemländer, trots att barnet har omhändertagits enligt LVU (lag 1990:52 med särskilda bestämmelser om vård av unga) och trots att barnet är skolpliktigt. Barnen skickas ofta till länder som föräldrarna och familjen lämnat på grund av krig, fattigdom och annan misär. Det kan vara brist på mänskliga rättigheter och kränkningar av barns och kvinnors rättigheter som gjort att de har flytt.
Föräldrarnas agerande kan ha flera olika orsaker. Det kan handla om att de är besvikna över att socialtjänsten, skolan och de själva har misslyckats med hanteringen av problematiken med deras barn. Barnen kan syssla med kriminalitet och utsätta sig själva och andra för fara och risk, vilket i sin tur kan bero på bristande omsorg i hemmiljön. Men det förekommer också att föräldrar skickar sina barn till sina gamla hemländer pga. hedersproblematiken, att pojkar och flickor enligt sed och sedvänjor gifts bort trots att de är under 18 år.
När barnen anländer till det nya landet tar man oftast ifrån dem deras identitetshandlingar och pass. Erfarenhet visar att barnet varken går i skolan eller har någon annan sysselsättning i det nya landet. Även om barnet har omhändertagits enligt LVU så går det inte att göra något åt detta i ett annat land. Därför upphävs ofta LVU utan att man som politiker i en socialdelegation inom kommun eller stadsdelsnämnd eller som socialtjänsteman kan göra någonting åt saken.
Dessa svenska ungdomar kommer förr eller senare tillbaka till Sverige när de blivit myndiga. Det förväntas av dem att de ska vara jämställda individer som kan klara sig vidare i livet i Sverige. Frågan är hur detta ska vara möjligt med tanke på de ska olika kränkningar de utsatts för och sett.
Med anledning av ovanstående vill vi att regeringen gör en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) i enlighet med nedanstående principer:
Det ska vara straffbart för vårdnadshavare att bortröva sina barn till något annat land.
Polisen ska få befogenhet att på samma sätt som med efterlysta upptäcka när barn som är omhändertagna enligt LVU lämnar landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.