Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om levnadsomständigheterna för personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som adhd (Attention Deficit Hy-peractivity Disorder), medför ofta stora anpassningssvårigheter för åtskilliga personer i vårt samhälle. Enkla funktionshinderanpassade stödinsatser och behandling kan göra stor skillnad, men utbudet av sådan hjälp har varit otillräckligt eller på sina håll obefintligt. Det sker förvisso en positiv utveckling, men den går onödigt långsamt, till stor del beroende på att aktörerna runt de funktionshindrade fortfarande, med sina olika utbildningsbakgrunder, har olika kunskaper, uppfattningar och förhållningssätt inför dessa människors svårigheter. Kunskapsläget är dock i väsentliga stycken så entydigt att en bredare samsyn bör vara möjlig att uppnå. Ett tydligare fokus på den här gruppens svårigheter från regeringens och riksdagens sida skulle också kunna påskynda utvecklingen.
Ett flertal undersökningar från Sverige och många andra länder har visat, mycket samstämmigt, hur människor med neuropsykiatriska funktionshinder ofta hamnar i sociala och ekonomiska svårigheter. Det börjar i skolan där funktionshindren innebär att man inte kan tillgodogöra sig utbildningen på ett sätt som svarar mot individens grundläggande begåvning. Många lämnar skolan utan de basala kunskaper som krävs för att kunna gå vidare in i yrkesutbildningar.
Tyvärr är den vanligaste utgången att man efter skolåren gör korta inhopp på arbetsmarknaden med okvalificerade arbetsuppgifter och till sist resignerar eller blir utan erbjudanden om arbete. Övergripande innebär det att majoriteten av vuxna med adhd i vårt samhälle står utanför arbetsmarknaden och ofta hamnar i bidragsberoende, fastän de är motiverade och förmögna till ett mer aktivt liv om de får adekvat stöd och behandling.
Barn med adhd får numera vanligen sina svårigheter igenkända (diagnostiserade) och de erbjuds därefter olika stödinsatser. Säkert finns här en utvecklingspotential, särskilt vad gäller kontinuiteten genom årskurser och stadier och hur man fångar upp de mest skoltrötta. Lärarutbildningen uppmärksammar otillräckligt den här sårbara gruppens förhållanden.
Utanförskap och upplevelsen av droger som självmedicinering – att inledningsvis fungera bättre med droger än utan – leder ofta in i missbruk och kriminalitet. Det gäller främst de starkast utagerande, konfliktbenägna barnen och ungdomarna (svarande mot barnpsykiatrins ytterligare diagnoser, trotssyndrom och uppförandestörning), särskilt om föräldrarna har psykiska och/eller sociala problem och om man tidigt förlorar kontakten med skolan. Forskning – social, kriminologisk och psykiatrisk – visar att barn med dessa beteendestörningar ofta får allvarliga sociala anpassningsproblem senare i livet och att de har en skrämmande hög överdödlighet i unga år. Den nära kopplingen till neuropsykiatriska störningar, främst adhd, innebär att cirka hälften av alla barn med sådana latent antisociala beteendestörningar har adhd, liksom cirka hälften av dem som i vuxen ålder uppfyller kriterierna för diagnoserna antisocial personlighetsstörning. Minst var tredje blandmissbrukare har adhd och det handlar främst om dem som blir missbrukare i mycket unga åldrar och som är starkt återfallsbenägna.
. Erfarenhet från denna pionjärverksamhet är så lovande att man kan tala om ett paradigmskifte.
Socialstyrelsens kunskapssamling, 2002, ”adhd hos barn och vuxna” beskrev tydligt sambanden som diskuteras här, men därefter har Socialstyrelsen varit lågmäld i att föra ut kunskapen om adhd som vanlig bakgrund/orsak till missbruk och tunga sociala problem i vuxen ålder. Som tillsynsmyndighet har man inte reagerat mot att missbruksvården på de flesta ställen i landet blundar för dubbeldiagnosen adhd. I Socialstyrelsens ”Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård” omnämns inte sambandet mellan adhd och missbruk, vilket inger osäkerhet inom vården.
Forskningen i Sverige om hemlöshetens upprinnelser har knappast ägnat någon uppmärksamhet åt adhd och närbesläktade funktionshinder. Kunskaperna om de hemlösas situation med missbruksproblem, att flertalet aldrig kommit in i arbetslivet och att de i besvikelse ofta vänder vården ryggen fastän de brottas med psykiska problem, ger dock grund för den kvalificerade gissningen att 30–40 procent av uteliggarna och de som bor på härbärge har adhd. I den vidare gruppen av hemlösa är med största sannolikhet människor med adhd likartat överrepresenterade.
Socialstyrelsen har, trots påstötningar, aldrig tagit upp anrikningen av människor med adhd bland de hemlösa i sina informationsmaterial eller utvecklingsprojekt. Inte heller vid socialutskottets senaste utfrågning om hemlösheten (2008-09-17) omnämndes den.
De neuropsykiatriska funktionshindrens huvudsakligen ärftliga grund för ofta med sig att, i samma familj, både barn och föräldrar har dessa svårigheter. För den ensamma dolt funktionshindrade mamman, med ett eller flera funktionshindrade barn, blir livssituationen närmast omöjlig med mindre än att familjen får ett allsidigt och uthålligt stöd, långt mer omfattande än vad som vanligen sker idag.
Inom barnpsykiatrin har medvetenheten och kompetensen tveklöst ökat under senare år, men fortfarande uppfattar föräldrarna barnpsykiatrins engagemang som otillräckligt. Inom vuxenpsykiatrin kan man också skönja en positiv utveckling. På de flesta håll har utredningsteam startats, men än så länge är utbudet av stöd och behandling begränsat och högst varierande i olika delar av landet.
De funktionshindrade upplever ofta oförstående och ifrågasättanden i sina möten med myndigheter. Det har mycket sin grund i bristande kunskaper hos handläggare inom t ex socialtjänsten och Försäkringskassan, avsaknad av tydliga ställningstaganden och direktiv och därmed också underlag för god samverkan mellan de många samhälleliga aktörer som de funktionshindrade kommer i kontakt med.
Denna motion vill väcka frågan om de neuropsykiatriskt stördas utsatta situation. Stödet, som barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder är i behov av, involverar många av samhällets stödfunktioner: socialtjänsten, skolan, vuxenutbildningen, Försäkringskassan, barn- och vuxenpsykiatrin, missbruksvården, m.fl. Insatserna som dessa institutioner förmedlar kunde bli till så mycket större hjälp, om de grundades i en större samsyn och bättre insikt om hjälptagarnas svårigheter.
Övergripande tror jag att bland de mest lönsamma socialpolitiska projekten i vår tid, mätt både i kronor och som ”humankapital”, vore om samhället vågade sig på att allvarligt och förutsättningslöst diskutera sambanden neuropsykiatrisk funktionsnedsättning–suicid i unga år–utanförskap–missbruk–kriminalitet–hemlöshet.
Regeringen bör ta initiativ som kan bidra till större samstämmighet mellan de olika kunskapsområdena och utbildningarna som kommer i kontakt med problemområdet.