Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om privata vårdgivares möjligheter att erbjuda alla medborgare vård på lika villkor, också inom området assisterad befruktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att alla individer som önskar bli föräldrar bör få möjlighet att få hjälp av svensk sjukvård när så är möjligt.
I Sverige bedrivs idag kvalificerad vård inom området assisterad befruktning av såväl offentligt finansierade sjukhus som privata kliniker. Människor som inte kan få barn utan medicinsk hjälp erbjuds till exempel hormonunderstödda inseminationer och provrörsbefruktningar, så kallade IVF-behandlingar. Sverige ligger långt fram internationellt sett och de medicinska möjligheterna att hjälpa människor att få sitt efterlängtade barn är stora. Men verksamheten omgärdas fortfarande av en mängd lagstiftningsmässiga restriktioner som hindrar klinikerna från att erbjuda alla individer den bästa tänkbara vården.
I dagsläget är det till exempel inte tillåtet att behandla ensamstående kvinnor. Kvinnor som önskar få barn utan en partner är därför tvingade att vända sig utomlands för att få tillgång till behandling. Detta leder bland annat till att antalet barn som växer upp i Sverige utan möjlighet att få mer information om sitt genetiska ursprung ökar.
För människor som lever i parförhållanden finns möjlighet att få vård, både landstingsfinansierad och egenfinansierad hos privata vårdgivare. Landstingen har olika bestämmelser rörande hur många behandlingar som sökande par erbjuds. Vanligt är att man erbjuds runt tre inseminationer och mellan en och tre IVF-behandlingar. Om paret då fortfarande inte blivit gravida återstår att vända sig till de privata klinikerna, något som många gör också medan de står i kö till de landstingsfinansierade försöken.
Tyvärr är möjligheterna att vända sig till de privata alternativen inte lika för alla par. De par som saknar spermier eller ägg är i praktiken nästan helt utestängda från de privata alternativen eftersom endast en privat klinik i Sverige, IVF-kliniken i Umeå, erbjuder sådana behandlingar. Kliniken är knuten till universitetssjukhuset i Umeå och har därför klarat de krav som ställs för att få möjlighet att erbjuda behandling med donerade könsceller.
Av de övriga privata klinikerna i Sverige är det ingen som verkar ha ansett det värt mödan att ansöka om möjligheten, och de erbjuder därför heller inte sådan behandling. Effekten av detta är uppenbar: samkönade kvinnliga par och olikkönade par där den ena parten saknar könsceller har långt sämre möjligheter att få hjälp inom den svenska sjukvården. Många av dessa vänder sig därför utomlands, bland annat till Finland, Danmark eller Lettland där lagstiftningen är annorlunda och privata vårdgivare därför erbjuder både inseminationer och IVF-behandlingar med donerade könsceller.
Regeringen borde därför se över reglerna gällande möjligheterna för privata vårdgivare att erbjuda assisterad befruktning med donerade könsceller i syfte att förändra dessa så att tillgängligheten ökar.