Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en nationell handlingsplan för att begränsa benskörhet bör upprättas.
Benskörhet – osteoporos – är en av Sveriges vanligaste sjukdomar och kallas för den tysta epidemin. Fler än 300 000 kvinnor över 50 år beräknas ha osteoporos, inkluderas männen beräknas 450 000 svenskar vara drabbade av benskörhet. Sedan 1950-talet har antalet benskörhetsfrakturer fördubblats eller till och med tredubblats. Svenska kvinnor anses ha de sköraste skeletten i världen. Osteoporos går också allt längre ner i åldrarna.
Benskörhet kostar samhället närmare 18 miljarder kronor om året enligt en rapport från Karolinska Institutet. Det är mer än vad både diabetesvården och vården av patienter med MS kostar samhället. Kostnaderna för benskörhet är en tickande bomb men ändå blundar sjukvårdshuvudmännen för frågan. Sverige och Norge är värst drabbade i hela världen.
Andelen äldre i befolkningen blir allt större. Med stigande ålder ökar risken för fallolyckor och därmed risken för att drabbas av frakturer. Detta kommer att leda till en allt större belastning på vård och omsorg i framtiden.
Benskörhet eller osteoporos har ofta förknippats med kvinnor. En nyligen publicerad studie av 3 000 män visar emellertid att män också i ökad utsträckning drabbas av benskörhet. Studien visar att rökande män har 80 procent högre risk att drabbas av kotkompression. Höftfrakturer är den allvarligaste frakturen. Män som får en höftfraktur har en hög dödlighet. Omkring 30 procent avlider under det första året efter en höftfraktur.
En stor del av de drabbade återfår aldrig sina funktioner, som att klara personlig vård och att kunna gå självständigt. Många tvingas byta boende efter en genomgången höftfraktur. Fall och nya skador under vårdtiden efter brott på lårbenshalsen är vanligt förekommande. Förvirring och sömnstörningar ökar risken för fall.
Ungefär 70 000 höftleder, ryggkotor och handleder går av varje år och kostar samhället 8 miljarder kronor. Lägger man till indirekta kostnader för anhörigas omhändertagande förlust av livskvalitet, blir summan snarare 18 miljarder enligt KI:s studie. Information om orsakerna till benskörhet är i och för sig viktig. Detta gäller alltifrån råd om kost och motion. Men allra viktigast är att tidigt diagnostisera benskörhet.
Primärvården måste ta ett större ansvar och ha som rutin att göra enklare bentäthetsmätningar i form av screening i samband med hälsokontroller och besök för att identifiera riskgrupper. Det är inte uteslutet att patienterna kan vara beredda att betala en extra avgift för att få en mätning gjord om de uppmärksammas på att en sådan möjlighet finns. Ju tidigare man upptäcker en benägenhet till benskörhet, desto mer kan samhället spara. Därför är en investering i en bentäthetsmätare en snabbt intjänad kostnad.
En bentäthetsmätning ger diagnosen och det finns sedan effektiva behandlingar. I Storbritannien, för att nämna ett exempel, har man lagstiftat om obligatorisk utredning av fallolyckor hos äldre. I Sverige finns också exempel på initiativ för att minska antalet frakturer. I Värmland finns sedan flera år ett väl fungerande arbete för att hjälpa patienter med osteoporos. Projektets namn är ”Hälsopedagogiska insatser genom vårdkedjan för motivation för frakturprevention”. Bland annat finns det i landstinget fem apparater som mäter bentäthet och dessa apparater kan flyttas mellan olika enheter. Målet är att alla kvinnor med frakturer ska erbjudas benskörhetsutredning. Varje patient som kommer med bruten handled till akuten i Karlstad ska erbjudas bentäthetsundersökning.
I Kalmar försöker man fånga upp bensköra patienter redan i primärvården och på akutmottagningen. En finmaskig vårdkedja släpper inte genom några ouppklarade fall. Idag görs en mätning av benstommen i hälen, en s.k. häl-DXA-mätning, på alla patienter med fraktur. För dem som befaras vara i riskzonen för benskörhet görs en helkroppsmätning.
Kalmar och Värmlands län är mer undantag från regeln. Enligt en undersökning från Expertgruppen för osteoporos varierar vården av benskörhet kraftigt i landet. Över hälften av landets sjukhus sköter inte patienter med benskörhet på rätt sätt, vilket skapar onödiga benbrott.
Benskörhet är en sjukdom som är betydligt billigare att förebygga än att behandla. Regeringen presenterade under våren en proposition: en nationell handlingsplan om en förnyad folkhälsopolitik. Propositionen innehåller emellertid ingenting om framtida prioriteringar och satsningar på benskörhet. Med hänsyn till osteoporosrelaterade sjukdomars stora omfattning och enorma kostnader för samhället kan inte regering och riksdag vara overksamma. Ett första steg bör vara ett beslut om en nationell handlingsplan som omfattas av följande:
Sveriges riksdag bör i likhet med WHO göra osteoporos till ett prioriterat folkhälsoproblem.
De satsningar och erfarenheter som gjorts i några landsting ”best practice” bör spridas över landet för inspiration och effektiv kvalitetsutveckling.
Läkare och övrig sjukvårdspersonals kunskap om osteoporos och ökad forskning bör vara ett viktigt inslag i en nationell handlingsplan.
Sverige bör följa Storbritanniens exempel och lagstifta om obligatorisk utredning av fallolyckor främst bland äldre.
En bentäthetsmätning bör ingå i den allmänna hälso- och sjukvården.