Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ökad kunskap och forskning kring omfattning av och innehåll i anhörigvården.
Medelåldern i Sverige ökar, allt fler människor lever allt längre. Ibland kan man få en känsla av i den allmänna debatten att detta skulle vara något negativt och vara ett samhällsproblem. Det måste vara en felanalys, men däremot ställer det krav på samhället och utgör en utmaning inför framtiden.
Förklaringarna är säkert flera men en del i det är förbättrad sjukvård och omsorg. Livslängden har på senare år ökat för män, vilket innebär att allt fler lever i parförhållanden allt längre upp i åldrarna.
Det har blivit allt vanligare att en anhörig vårdar sin livspartner i hemmet. Inte sällan handlar det om en svårt demenssjuk make eller maka men även om rent kroppsliga åkommor. Det är inte ovanligt att detta sker utan ekonomiskt stöd och utan stöd kompetensmässigt. Det finns inslag av avlastningsinsatser med bland annat växelvis boende mellan egen bostad och särskilt boende inom kommunen. Mörkertalet är dock stort om det verkliga antalet anhöriga som vårdar en sjuk make eller maka.
Allt detta vet vi och det går att på goda grunder anta att om all anhörigvård, som sker i det tysta, skulle upphöra så skulle samhällets sjukvård och omsorg riskera att falla samman.
Vad vi inte vet är hur stor omfattning anhörigvården har och hur den ser ut innehållsmässigt. Mot denna bakgrund finns det ett behov av ökad kunskap och forskning kring omfattning och innehåll i den anhörigvård som bedrivs i Sverige.