Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en uppföljning av stödet till kvinnojourer.
När riksdagen fattade sitt beslut om kvinnofrid 1998 gavs en rad uppdrag åt olika myndigheter. Tio år senare kan vi konstatera att en del arbete har gjorts, till exempel har man inrättat ett nationellt centrum för kunskap om mäns våld mot kvinnor, NCK, vid Uppsala universitet.
NCK fick av dåvarande regeringen i uppdrag att starta och driva en nationell telefonlinje för våldsutsatta kvinnor och deras närstående. Den tredje december 1997 öppnade telefonlinjen. Numret är ett 020-nummer och är kostnadsfritt. Telefonen är öppen dygnet runt och har fyra linjer. De som ringer är anonyma och numret syns inte på telefonräkningen. Arbetande vid telefonen sitter i en egen lokal vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och har tystnadsplikt.
Exemplen ovan är positiva och kommer att ge god effekt, men det återstår en del att förbättra för misshandlade kvinnor. Tyvärr är det så att inte alla våldsutsatta kvinnor och barn får det stöd och den hjälp det står att de ska få enligt socialtjänstlagen. Det kan skilja sig beroende på var i landet kvinnan och barnen bor. Det kan också handla om att det inte finns någon hjälp till kvinnor med funktionsnedsättning, äldre kvinnor utsatta för våld eller kvinnor med missbruk utsatta för våld.
Det är därför av yttersta vikt att man tar tillvara alla delar utav samhället, myndigheter, såväl som ideella organisationer som kvinnojourer, tjejjourer och brottsofferjourer. Det som tyvärr visar sig ibland är att man från myndighetshåll, kommuner med mera underskattar de ideella organisationernas kompetens och erfarenheter. Detta gör att alla delar av samhällets resurser inte tas tillvara. Det är också så att en del av de kvinnor som söker hjälp helst skulle välja en ideell organisation.
En tydlig förändring uppmärksammades när det i ansökningar till länsstyrelserna för stödåtgärder och olika projekt för kvinnofrid förutsatte ett samarbete mellan kommuner och ideella organisationer, jämfört med när kommunerna numera söker själva. Det är en olycklig utveckling.