Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av diskrimineringslagstiftningen så att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning utgör diskriminering.
Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med ett lagförslag till riksdagen om papperslösas rätt till sjukvård i enlighet med vad som anförs i motionen om principen om människors lika värde och allas rätt till vård utifrån behov.
Vi välkomnar propositionen. Det är mycket bra att FN utarbetat en internationell konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Och det är givetvis bra att Sverige undertecknat och nu ratificerar konventionen. Det är dock beklämmande att det behövs en särskild konvention eftersom den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter förstås gäller alla människor. Men eftersom verkligheten för människor med funktionsnedsättning har uppenbara brister ur MR-perspektiv är det särskilda fokuset nödvändigt. Ett av skälen till detta är enligt vår mening förekomsten av strukturell diskriminering av människor med funktionsnedsättning i vårt eget samhälle.
Propositionen är i sig ett viktigt dokument för var och en som är intresserad av hur situationen ser ut för människor med funktionsnedsättning i vårt land och hur regeringen anser att vi förhåller oss till och hur långt ifrån respektive nära vi befinner oss i relation till innebörden i konventionens artiklar. Ett mycket viktigt inslag är remissinstansernas beskrivningar av detsamma. Det hade dock varit önskvärt att regeringen i sin bedömning och även i den text i propositionen som under varje artikel anges som ”skälen för regeringens bedömning” hade resonerat om de förhållanden och brister som remissinstanserna lyfter fram inom varje område. Det gör regeringen i huvudsak inte, vilket vi ser som en stor brist. Det gör det otydligt huruvida regeringen delar remissinstansernas bild, och vad man vill göra åt de problem som lyfts fram. Regeringens resonemang i propositionstexten är viktiga när man använder propositionen som rättskälla. Sammantaget visar propositionen emellertid också något av hur situationen ser ut i dag – från olika håll görs olika bedömningar av vilka åtgärder som bedöms vara tillräckliga respektive otillräckliga.
Vi väljer här att enbart lyfta fram några frågor som vi i Miljöpartiet också behandlar i andra sammanhang men som påtagligt skulle förbättra situationen och göra att vi kommer närmare konventionens innebörd. Vi skulle även komma närmare de handikappolitiska mål som vi i Sverige satt upp och som bl.a. tas upp i handlingsplanen för handikappolitiken.1
Att samhället är tillgängligt är en av de allra mest centrala frågorna för människor med funktionsnedsättning. Det blir extra tydligt med den terminologi man använder sig av i konventionstexten. Där beskrivs funktionsnedsättning som nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga, medan funktionshinder beskriver begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Man kan uttrycka det som att man blir funktionshindrad när tillgängligheten brister.
Det är därför som ett stort antal av de artiklar som konventionen innehåller i betydligt större grad skulle uppfyllas om tillgängligheten ökade. Miljöpartiet anser därför att en av de i särklass viktigaste sakerna regeringen bör göra på detta område är att snarast återkomma med ett lagförslag som klargör att bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering. Det kommer utan tvekan att skynda på utvecklingen.
Diskrimineringskommittén lade fram ett sådant förslag. Vi delar deras bedömning att arbetsgivare och andra som omfattas av lagens förbud mot diskriminering inte ska få missgynna en person med funktionsnedsättning genom att underlåta att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Att göra detta ska klassas som diskriminering. I en verksamhet där man yrkesmässigt vänder sig till allmänheten bör det kunna krävas att det i möjligaste mån skapas förutsättningar för att funktionshindrade ska kunna ta del av verksamheten. Ett exempel är att kunna ta sig in i en butik och ta del av de varor som erbjuds där.
Regeringen anser att frågan om tillgänglighet bör utredas ytterligare. I den aktuella propositionen säger man att man avser att ”skyndsamt låta komplettera Diskrimineringskommitténs överväganden med ytterligare underlag och därefter återkomma till riksdagen”. Vi menar att Diskrimineringskommitténs betänkande får anses innebära att frågan är tillräckligt utredd och att det var högst olyckligt att frågan inte togs in i den nya diskrimineringslagen. Vi anser inte att frågan behöver utredas ytterligare utan att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med ett förslag till ändring av diskrimineringslagen med innebörden att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning utgör diskriminering.
Ett antal av remissinstanserna pekar också på denna fråga, t.ex. Handikappförbundens samarbetsorgan och Delegationen för mänskliga rättigheter. Handikappombudsmannen menar i sitt remissvar att det är tveksamt om konventionen kan ratificeras så länge inte en utredning tillsatts om hur ett diskrimineringsförbud som innefattar missgynnande på grund av bristande tillgänglighet ska utformas. Socialstyrelsen för liknande resonemang och menar att de förslag som regeringen slutligen kommer fram till när det gäller bristande tillgänglighet som diskriminering torde spela stor roll för hur väl Sverige kommer att kunna genomföra konventionen. Miljöpartiet delar dessa bedömningar.
Konventionstexten bör omfatta alla människor i de länder som skrivit under konventionen. Det kanske ter sig som en självklarhet. Men det finns människor i Sverige som i dagsläget inte självklart omfattas av annan rättighetslagstiftning. Det handlar om de människor som kommit hit till landet för att de flytt omständigheter i sina hemländer som inte av Sverige godtagits som skäl för att få stanna här.
FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har riktat skarp kritik mot Sverige med anledning av just den situation som i dag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Han påpekar bl.a. att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap. Han sade i inledningstalet vid en utfrågning i Sveriges riksdag: ”Vi vet alla att papperslösa är bland de mest sårbara i Sverige. De är precis den sorts missgynnade grupp som de mänskliga rättigheterna är till för att försvara. Vi förväntar oss av diktaturer att de ska bete sig illa. När demokratier gör det är det därför ofta svårare att se.” Han kritiserade det som regeringen då var i färd med – att låta lagfästa ett system som i grunden är orättvist och diskriminerande. Det innebär att Sverige nu har ett av Europas mest restriktiva regelverk när det gäller tillgång till vård för asylsökande och gömda flyktingar; det gjorde de moderatledda regeringspartierna till lag i våras. Den lag som nu gäller från den 1 juli 2008 innebär att endast akutsjukvård ska ges till asylsökande. De gömda eller avvisade flyktingarna – de papperslösa – nämns inte alls.
Konsekvensen av beslutet är att en av de mest utsatta och sårbara grupperna i samhället ska fortsätta att diskrimineras i vården. Gömda barn under 18 år har rätt till sjukvård på samma villkor som andra i Sverige men får ofta inte det på grund av oklara rutiner i vården och bristfällig kunskap. Flera landsting har redan bestämt sig för att ge subventioner till akutsjukvård och annan nödvändig sjukvård för de papperslösa. Men olika regler gäller i olika landsting.
Socialstyrelsen har krävt att regeringen ska utreda frågan, och de återkommer till detta i sitt remissvar på promemorian. De har särskilt lyft fram att utredningen bör ta hänsyn till Sveriges internationella åtaganden på området mänskliga rättigheter.
Miljöpartiet har tidigare och i olika sammanhang ställt krav på att asylsökande och papperslösa ska ha samma tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård som personer bosatta i landet. Bland de papperslösa finns ett antal personer med funktionsnedsättning av skilda slag. Hur många har man av naturliga skäl svårt att uppskatta. De riskerar att bli dubbelt diskriminerade och utsatta genom att inte få tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård som andra och inte heller sådan vård, rehabilitering och habilitering som de behöver utifrån sitt aktuella funktionshinder.
Att ratificera denna konvention stärker än mer skälen att ge alla människor i landet samma tillgång till hälso- och sjukvård, och vi anser att regeringen därför omedelbart bör återkomma med ett lagförslag så att detta görs möjligt. Det ska inte längre kunna råda någon tvekan om att de papperslösa, med eller utan funktionsnedsättning, ska ha samma rätt till vård som andra i vårt land.
| [1] | Senast i skr. 2005/06:110. |