Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av snabba åtgärder mot utbredningen av antibiotikaresistens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av forskning kring antibiotika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett ökat internationellt samarbete på området.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att fastlägga en policy om att markörgener som åstadkommer resistens mot antibiotika som används som läkemedel inte ska tillåtas i genmodifierade växter som kan komma ut på marknaden.2
1 Yrkande 3 hänvisat till UU.
2 Yrkande 4 hänvisat till MJU.
Antibiotikaförbrukningen i Sverige ökade under 2007 för tredje året i rad, trots varningar om risken för resistenta bakterier. Det visar en gemensam rapport från Smittskyddsinstitutet och Strama (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens).
Sverige har också näst högst kinolonförbrukning i Norden, trots att användningen av den gruppen av antibiotika bör hållas nere eftersom den påverkar resistensutvecklingen negativt på flera sätt.
Rapporten visar även att mer än vart tredje barn i åldersgruppen 0–6 år fick antibiotika i öppenvården någon gång under 2007. Motsvarande siffra för hela den svenska befolkningen var 25 procent.
Trots den utvecklingen är Sverige kanske det land som är bäst på att förebygga uppkomst av resistenta stammar. Men bakterier känner inte av några landgränser och så mycket som vi reser i dag så är utvecklingen av nya resistenta bakteriestammar verkligen ett internationellt problem och inte enbart ett svenskt. På senare tid har Kina ofta beskrivits som ett av de länder där riskerna är som störst för att nya resistenta stammar ska utvecklas. I Tanzania är dödligheten bland barn som vårdas på sjukhus för svåra infektioner 44 procent till följd av multiresistenta tarmbakterier. Behovet av internationellt samarbete är därför mycket stort.
När en motion med krav på ökade insatser på detta område behandlades av riksdagen föregående år kommenterade utskottet motionens förslag på följande sätt:
Liksom regeringen anser utskottet att det är viktigt att arbetet mot antibiotikaresistens fortsätter. Samtidigt med detta arbete bör enligt utskottet nya vägar, både nationellt och internationellt, sökas för att säkerställa utvecklingen av nya antibiotikasubstanser. Likaså anser utskottet att det arbete som utförs på lokal nivå genom s.k. Stramagrupper utgör ett viktigt bidrag.
Trots att motionen tydligt pekade på en del av dessa vägar som utskottet efterfrågar, exempelvis möjligheten att öppna för taiwanesisk forskning att inlemmas i WHO:s arbete som det kanske mest oortodoxa, så valde man att föreslå att motionen skulle avslås.
Det är därför svårt att se utskottets hantering av motionen som särskilt genomtänkt. Det är därför med stort eftertryck vi återkommer i frågan.
Det finns många anledningar till att kraftigt minska användningen av antibiotika. Forskarna hävdar att den mesta användningen är onödig. Efter en kur är exempelvis patienten minst 1 000 gånger mer mottaglig för smitta än innan. Oftast skadar man lika många eller kanske fler nyttiga bakterier än farliga vid en antibiotikabehandling. Bakterier finns i en närmast oändlig variationsrikedom närmare bestämt 1031, eller 10 med 31 nollor efter vilket blir ett så stort antal varianter att det knappast är möjligt att förstå. Resistens kan utvecklas i en variant för att sedan vandra vidare till andra miljöer och andra varianter.
Tyvärr används antibiotika även preventivt inom både djurhållning och odling. Exempelvis besprutas tobaksodlingar med antibiotika. Det finns rester överallt och i dag anses det finnas ett belagt samband mellan antibiotika och astma. Även vid genmanipulerandet av växter för att nå högre avkastning används antibiotika.
Inom vården blir det allt svårare att hitta preparat som fungerar och antalet nya preparat är mycket litet. Forskarna påstår till och med att vi bör betrakta antibiotika som en ändlig resurs.
1999 gav regeringen ett uppdrag till Socialstyrelsen att i samråd med berörda myndigheter och organisationer utarbeta en nationell plan för att bekämpa antibiotikaresistens. EU:s ministerråd kom med rekommendationer 2002, WHA som är WHO:s beslutande organ i dessa frågor tog en resolution 2005 och Sveriges regering lade fram en proposition samma år (Strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens och vårdrelaterade sjukdomar).
ReAct (Action on Antibiotic Resistance) är ett världsomspännande nätverk som Strama (Strategigruppen för rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens) initierade 2004 tillsammans med Dag Hammarskjöld Foundation och Avdelningen för internationell hälsa, IHCAR, vid Karolinska institutet. ReAct finansieras av Sida och har sin bas vid Uppsala Universitet.
Trots ett idogt arbete från svensk sida sker tyvärr väldigt lite på global nivå, och i Sverige ökar alltså numera användningen efter att vi haft en viss minskning i slutet av 1990-talet och de första åren på 2000-talet.
Vården måste ha större fokus på problemet antibiotikaresistens både i Sverige och i resten av världen. Smittskydd måste åter bli en viktig del i läkarutbildningen och få mer plats i ständig fortbildning av all vårdpersonal. All användning av antibiotika även utanför vården måste granskas och behovsprövas. Detta måste göras inte bara i vårt land utan här krävs global skärpning. Sverige måste fortsätta vara det föregångsland som visar att det är möjligt att vara ytterst återhållsam med användningen av antibiotika, att välja andra behandlingsmetoder och framför allt att hålla ett mycket högt smittskydd.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som här anförts om det angelägna i att snabba åtgärder vidtas mot utbredningen av antibiotikaresistens.
Det krävs ett internationellt arbete för att förhindra att missbruket av antibiotika får sådana proportioner att vi omedvetet avskaffar ett av de viktigaste verktygen vi har inom vården. Sverige måste snarast söka samverkan med länder som har insett problemets vidd och lyfta fram frågan inom WHO än kraftigare. Alla som kan bidra måste bjudas in. Här finns det särskilda problemet att Taiwan, som har framstående forskning på detta område, på grund av maktpolitiska motsättningar mellan stora nationer inte tillåts samverka med andra länder ens för global hälsa. Riskerna med en ökande utbredning av antibiotikaresistens är så allvarliga att alla goda krafter måste släppas lösa för att hantera frågan. Sverige måste agera för ökat globalt samarbete för att säkerställa vår försörjning utan att antibiotika regelmässigt används i vare sig odling eller djurhållning. All användning utanför vården måste ske med ytterst stor restriktivitet. Särskilt viktigt är den globala satsningen på rent vatten i fattiga länder eftersom förutsättningarna för god hygien kanske är den viktigaste faktorn för att minska behovet av antibiotika inom vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett ökat internationellt samarbete på området.
Svensk forskning på det medicinska området är omvittnat framstående. Tyvärr har dock en förändring skett det senaste årtiondet där de kortsiktiga ekonomiska intressena inom läkemedelsindustrin fått ett allt större inflytande. Grundforskning och den uthållighet som krävs där har bolagen svårt att hantera. Svenska forskare har under seminarier gett exempel på utvecklingsarbete som har skett tack vare offentlig finansiering och som med största sannolikhet aldrig hade varit möjligt enbart med kommersiell finansiering. Oron bland forskarna för att det i dag saknas resurser på universiteten för de behov av medicinsk forskning som man i dag kan identifiera är stor.
Nya antibiotika står högt på sjukvårdens önskelista. Forskningen har svårt att leverera med de knappa resurser man har i dag. Regeringen bör därför tillämpa mod och tydligt styra en del forskningsmedel till detta område. Det är inte alltid som den form för forskningsfinansiering vi har i dag i Sverige förmår styra resurser till de mest nödvändiga områdena. När forskningsråden styr medlen så är den vetenskapliga höjden på ansökningarna en tyngre faktor än den möjliga nytta som kan komma ut av forskningen eller de behov som finns utanför forskningsvärlden. Så ska säkert också huvudinriktningen vara men när samhället ser specifika områden där behovet av snabba forskningsinsatser är stort så krävs det stort politiskt mod för att en rimlig andel av resurserna ska styras mot samhällsbehoven i stället för mot de rent vetenskapligt största behoven.
Riksdagen bör mot bakgrund av detta ge regeringen till känna som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av åtgärder för att stärka forskningen kring antibiotika.
I växtförädling, vid användning av så kallad GMO-teknik, används ibland markörgener med resistens för antibiotika, även om risken för skada är liten så finns den och den risken bör tas på allvar. Det finns en liten risk att en gen som ger resistens mot ett antibiotikum förs över till en bakterie som en fungerande enhet. Konsekvensen kan bli att bakterien i fråga kan överleva och föröka sig även i närvaro av aktuellt antibiotikum.
Det har sedan länge sagts att man utvecklar tekniker som gör det möjligt att fasa ut selektionsmarkörgener som bygger på resistens mot antibiotika. Detta bör snarast ske.
Mot bakgrund av denna riskbild bör riksdagen uppmana regeringen att föreslå riksdagen en policy om att markörgener som åstadkommer resistens mot antibiotika, som används som läkemedel, inte ska tillåtas i genmodifierade växter som kan komma ut på marknaden.