Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att statens roll som normgivare för slutenvårdsavgifter överförs till respektive sjukvårdshuvudman.
Avgiftssystemet för hälso- och sjukvården inom öppen vård avreglerades i princip 1991. Det innebär att sjukvårdshuvudmännen kan tillämpa en differentierad avgiftssättning, undantaget högsta slutenvårdsavgift och tak för högkostnadsskydd (HSL 26 §).
Sjukvårdsavgiften på 80 kronor har inte förändrats på många år. Om syftet med avgiften är att täcka reella kostnader så borde respektive huvudman själv få avgöra vilken avgift som är rimlig. Bedömningen av nivån bör då följa självkostnadsprincipen. I nuvarande system vore det rimligt att se över nivån för den högsta avgiften.
Nuvarande system torde dock vara en förlegad syn på hur avgiftsnivåer ska regleras. Dels borde avgifter av det här slaget kunna ingå i det kommunala självstyret, dels framstår nuvarande modell som om staten petar i andras affärer samtidigt som staten ”ålägger” landstingen att vara medfinansiärer i stora infrastrukturprojekt. En grundprincip bör vara att ansvar och kostnad förläggs på samma huvudman för att uppnå tydlighet. Ett sådant system frambringar dessutom ömsesidig respekt mellan de olika beslutsnivåerna.
Det kommunala självstyret är inte bara en fras utan bör också ha ett reellt innehåll, och mot den bakgrunden bör statens roll som normsättare för slutenvårdsavgifterna i landstingen upphöra. Detta bör ges regeringen till känna.