Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta fram en nationell policy för sexuell och reproduktiv hälsa och tillhörande rättigheter.
Sverige har sedan många år varit drivande när det gäller att lyfta fram frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män internationellt. Regeringen antog i februari 2006 en policy för arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i den internationella politiken. I denna definieras sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter utifrån existerande internationella överenskommelser på följande sätt:
Sexuell hälsa handlar om livskvalitet och personliga relationer, om rådgivning och hälsovård.
Sexuella rättigheter innefattar rätten för alla människor att bestämma över sin egen kropp och sexualitet.
Reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande i det reproduktiva systemet och alla dess funktioner och inte bara frånvaro av sjukdom.
Reproduktiva rättigheter omfattar den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma.
Dessa rättigheter ska varje människa kunna hävda utan risk för diskriminering, våld eller tvång.
En policy för det internationella arbetet finns alltså men motsvarande för det nationella arbetet saknas däremot. Sverige har en ”Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar” som antogs 2005, men det är inte ofta den lyfts fram. I stället har regeringen satt i gång flera arbeten om prevention av hiv, STI (sexually transmitted infections) och oönskade graviditeter. På Socialstyrelsen utformas nu en klamydiastrategi liksom en kommunikationsstrategi kring detsamma. Socialstyrelsen har också tittat närmare på hur ungdomsmottagningar jobbar preventivt med oönskade graviditeter. På Socialdepartementet arbetar en grupp under ledning av Anders Milton med att få fram ett förslag på hur man bäst förebygger oönskade graviditeter och STI. En ny webbportal som samlar fakta om STI och hiv lanseras under 2009, och en ungdomsmottagning på nätet är på gång. Regeringens arbete med prevention av STI, hiv och oönskade graviditeter spretar åt många håll, och det är svårt att få riktig koll på vilken riktning arbetet tar. Med en nationell policy som grund skulle de olika arbetsgrupperna bättre kunna arbeta mot samma mål.
En nationell policy med långsiktiga mål och ett tydligt ställningstagande för människors rätt att själva fatta beslut om sin kropp och där allas rättigheter respekteras är nödvändig dels för att det preventiva arbetet ska bli effektivt, dels för att verkligen säkerställa människors rättigheter. Landstingen gör sina egna SRHR-strategier och policyer, men nationella riktlinjer för detta saknas. Inom folkhälsopolitiken har riksdagen antagit ett övergripande mål ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen”. Sexuell och reproduktiv hälsa är ett av de elva målområden som beslutats av riksdagen. De olika målområdena fokuserar på de faktorer i samhället som påverkar folkhälsan, det vill säga på livsvillkor, miljöer, produkter och levnadsvanor. Ansvaret för målen är fördelade mellan olika aktörer och nivåer i samhället.
Olika landsting och kommuner gör i dag olika prioriteringar av hur man arbetar med SRHR-frågor, t.ex. tillgänglighet till ungdomsmottagningar. Med en nationell policy ges ett gemensamt ramverk att utgå ifrån som sedan kan anpassas till lokala förutsättningar. Det är också viktigt att Sverige har en sammanhållen SRHR-strategi för att främja trygg och säker sexualitet hela livet och att unga människor inte bara får bilden av att sex handlar om att motverka risker. I denna strategi bör även specifika skrivningar om HBT-personers rättigheter ingå.
EU-kommissionen har skrivit ett utkast till en policy för unga om SRHR. Men processen verkar ha avstannat. Det är märkligt att Sverige har en policy för det internationella arbetet och att EU troligen kommer att ha en policy men att det nationellt fortfarande saknas.
Unga människors rätt till information och utbildning finns omskrivna i flera internationella överenskommelser, t.ex. i Cedaw, barnrättskonventionen (CRC) och i den överenskommelse som runt 145 länder kom överens om vid befolkningskonferensen i Kairo 1994 (ICPD). I Sverige är sex- och samlevnadsundervisning obligatoriskt i skolan. Genom skolan når man i princip alla unga människor, och därför är skolans undervisning på området betydelsefull. Forskning visar också att särskilt unga män får sin kunskap om sexualitet just från skolan.
Säkerställ att sex- och samlevnadsundervisningen förblir obligatorisk i skolan.
Information om sex och samlevnad bör finnas både i och utanför skolan.
Information om sexualitet bör finnas i informationskampanjer som riktar sig till allmänheten.
I dag finns ingen lag som reglerar tillgången eller kvaliteten på ungdomsmottagningar. Effekterna av det ser vi bland annat på sommaren då många stänger delvis eller helt. Det bör finnas regler/lagtext som säkerställer att varje landsting/kommun ska erbjuda tillgång till ungdomsmottagning.
Se även Miljöpartiets motion So286 där vi skriver om att riksdagen ska tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att en nationell norm vad gäller tillgänglighet till ungdomsmottagningar fastställs.
En viktig grupp att nå när det gäller kondomanvändning är män. Statistik från FSUM (Föreningen för Sveriges Ungdomsmottagningar) visar att endast 13 procent av besökarna var män år 2006. För att råda bot på denna situation behöver ungdomsmottagningarna ökad tillgänglighet t.ex. genom att skräddarsy mottagningstider riktade just till denna grupp.
Ungdomsmottagningar räcker inte. Även inom skolhälsovården och annan hälsovård, t.ex. Sesammottagningar, måste människor kunna få svar om sexualitet.
I Sverige finns relativt god tillgång på preventivmedel. Däremot bör regeringen göra en satsning på information om säkrare sex eftersom vi ser att preventivmedel inte används i den utsträckning som behövs för att få ned klamydiasiffrorna, hivtalen och antalet oönskade graviditeter. Det finns ett glapp mellan tillgången och användandet. Att vi då i regeringens budgetproposition även för 2009 ser att summan som satsas på prevention av hiv och STI är densamma som föregående år är upprörande. Därför ökar Miljöpartiet i sitt budgetalternativ anslaget för hiv och STI-prevention, se Miljöpartiets budgetmotion So284.
Kostnadsfrågan för den enskilde är naturligtvis betydelsefull i sammanhanget, men det handlar också om kunskap. I dag subventioneras preventivmedel via landstingen men i olika grad beroende på typ av preventivmedel och landsting. Vissa landsting har ingen subventionering alls. Det är viktigt att säkerställa att människor har kunskap om vilka preventivmedel som finns att tillgå.
Arbetet med att förebygga hiv och STI måste ske på bred front och grunda sig i ett rättighetsperspektiv, vara åldersspecifik och beakta genusaspekten.
En policy måste också särskilt titta på utsatta gruppers behov. Den senaste tiden har till exempel hiv ökat bland intravenösa missbrukare.
En annan grupp som bör beaktas i sammanhanget är män som har sex med män.
Att själv ha rätt att bestämma om man vill genomföra en abort eller inte är självklart för de allra flesta i Sverige. Men trots det är det viktigt att denna rättighet bevakas och inte försvagas på något sätt, t.ex. genom samvetsklausuler, föräldrars rätt att vara med och bestämma etc. I en policy bör det även omnämnas att alla har rätt att få information om den svenska abortlagstiftningen. De samtal som förs med den abortsökande kvinnan ska naturligtvis vara opartiska, men att så är fallet bör på något sätt betonas och följas upp. En policy bör även ta upp frågan om rätten att välja abortmetod och därmed frågan om kötider. Ett sätt att minimera kötiden är att utbilda barnmorskor så att de kan ansvara för hela processen kring medicinska aborter.
En policy bör innehålla skrivningar om att abort ska vara tillgängligt i alla landsting.