Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om livstestamenten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om människors självbestämmande vid livets slut.
Hur mycket vi än älskar livet, hur mycket vi än vill leva, kan det hända att vi en dag ändå råkar ut för en svår olycka eller blir obotligt sjuka. Vi kan då snabbt förvandlas till ett vårdpaket, som endast hålls vid liv tack vare (eller på grund av) den avancerade tekniska utrustning som i dag finns inom vården.
Många av oss känner i dag en stark oro inför att hamna i en sådan situation. Att veta att vi kan få leva som kollin i veckor, månader eller år utan hopp om bättring är både obehagligt och skrämmande. Vår önskan är att om vi skulle hamna i en sådan situation, där döden är ofrånkomlig, också ska ha rätt att avsäga oss all livsuppehållande vård eller behandling. Men när den dagen kommer kanske vi inte är i stånd att själva fatta detta livsviktiga beslut.
Vi vill därför att vi här i Sverige snarast inför möjligheten att upprätta så kallade livstestamenten eller livsslutsdirektiv, som ska vara juridiskt bindande. Låt oss som så vill, medan vår beslutsförmåga är helt intakt, själva ta ställning till hur vi vill bli behandlade om vi skulle hamna i en situation där döden är oundviklig eller där vi befinner oss i ett permanent medvetslöst tillstånd.
I Danmark har man sedan ett antal år tillbaka infört möjligheten att skriva så kallade livstestamenten. Därigenom kan man, medan man är helt frisk och har sin beslutsförmåga i behåll, försäkra sig om att ens egen önskan blir respekterad, om man mot förmodan skulle hamna i en situation som denna.
Det finns flera skäl att i dag införa livstestamenten även i Sverige. Dels skapar de trygghet för den enskilde individen, dels underlättar livstestamentet för såväl närstående som vårdpersonal att ta ställning till vilka insatser som är de bästa för patienten.
Livstestamentet kan utformas på liknande sätt som de donationskort där man i dag talar om ifall man vill donera sina organ i en situation där livet inte längre går att rädda. I Danmark registreras alla livstestamenten i ett särskilt register som finns på Rigshospitalet i Köpenhamn. Dit kan läkare på sjukhus, ålderdomshem etc vända sig, om det blir aktuellt att få veta om en patient har skrivit ett testamente eller inte.
Självfallet ska det vara möjligt att ångra sig och upphäva livstestamentet om man så önskar. Men vi tror inte att människor i dag fattar så allvarliga beslut utan att först ha tänkt igenom konsekvenserna väldigt noga.
Möjligheten att upprätta livstestamenten eller livsslutsdirektiv fanns med som en punkt i Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare, som överlämnades till den socialdemokratiska regeringen i november 2004 (SOU 2004:112). Men ännu har ingenting hänt, utan frågan bereds fortfarande inom Justitiedepartementet. Vi anser att regeringen bör ta fram förslag om livstestamenten, som gör att vi och många med oss kan känna en större trygghet inför att bli obotligt sjuka eller drabbas av långt framskriden svaghet på ålderns höst.
Inom medicinen har man alltid strävat efter att bevara och förlänga liv. Inom den moderna medicinen har inte minst under 1900-talet utvecklats behandlingar som gör det möjligt för patienter som tidigare dog i sockersjuka, cancer, njursvikt, hjärtinfarkt m.m. att leva ett bra liv.
Respiratorbehandling, dialys och sondmatning är exempel på behandlingsmetoder som räddat livet på människor. Samtidigt ser vi att behandlingen inte alltid gagnar patienten utan ibland tvärtom negativt påverkar personens livskvalitet.
Svenska Läkaresällskapet har formulerat riktlinjer för läkarnas agerande i livets slutskede. Statens medicinsk-etiska råd genomförde januari 2008 en seminariedag med likartad inriktning. Här lyftes vikten av människors självbestämmande i livets slutskede fram. Svenska Läkaresällskapets riktlinjer betonar att om en patient är beslutskapabel, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ ska läkaren respektera patientens önskan om att livsuppehållande behandling inte inleds och att redan inledd behandling avslutas. Detta gäller även i situationer då patienten inte befinner sig i livets slutskede och där behandling medicinskt sett skulle kunna gagna patienten. Läkaren ska alltid erbjuda adekvat palliativ behandling.
För icke beslutskapabla patienter ska tidigare uttryckt önskan om att avstå, påbörja eller avbryta livsuppehållande behandling respekteras. Finns ingen sådan önskan bör läkaren om möjligt samråda med närstående.
Är läkaren oviss om en potentiellt livsuppehållande behandling kan gagna patienten är det angeläget att man så tidigt som möjligt samråder med patient och/eller närstående om att prognosen är oviss och att behandlingen kan komma att avbrytas om den visar sig inte gagna patienten.
Verkligheten visar att Svenska Läkaresällskapets riktlinjer inte alltid tillämpas. Det gäller särskilt äldre personer som närmar sig livets slut och där inte högteknologiska medicinska insatser är de lämpligaste. God omvårdnad och palliativ vård skulle i stället ge den äldre en bättre livskvalitet under livets sista dagar. Professor Ingalill Rahm Hallberg har i ett expertutlåtande till Äldreboendedelegationen skrivit om detta. Bakom förhållandet ligger bristande tillgång till läkare för äldre samt att läkare inte har tid eller är för oerfarna för att våga ta beslut om lämpliga insatser. Samtal med den äldre och dennes närstående om deras önskemål om sista levnadsperioden tycks inte vara en del av behandlingen i den ordinarie behandlarrelationen trots att det är väl känt att man inte lever länge till när man passerat 85 eller 90 års ålder.
Forskning har visat att äldre föredrar att tala om hur de vill ha sin sista levnadsperiod medan behandlande läkare undviker ämnet. Sådana samtal skulle kunna underlätta möjligheterna till en död så fridfull som det går att åstadkomma. Det är något som sjukhusens akutmottagningar knappast kan tillhandahålla. Ingalill Rahm Hallberg understryker det angelägna i att samtal med den äldre om hur han eller hon ser på livets slut, eventuella källor till oro och särskilt önskemål för den sista fasen kommer till stånd. Helst ska det samtalet också öppnas upp mot närstående så att döden inte ses som ett misslyckande utan ett så bra avslut som möjligt på ett långt liv. Det behövs en ideologisk diskussion om innebörden av högkvalitativ vård och omsorg till äldre.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att vården och omsorgen i livets slutskede och patientens självbestämmande måste bli föremål för utredning.