Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att låta utreda förutsättningarna för att införa en lagstiftning lik Norges om alternativa och komplementära behandlingar även i Sverige.
I Norge har man infört en särskild lag som reglerar det alternativa och komplementärmedicinska området. Vi anser att det är dags att få en modern lagstiftning även i Sverige.
En motion med yrkande att utreda förutsättningarna för lagstiftning även i Sverige lades förra riksdagsåret men utskottet kommenterade inte ens lagstiftningsförslaget utan skrev:
Vidare vill utskottet åter framhålla att kunskaper om alternativmedicinska metoder är betydelsefulla både för att kunna bedöma effekter och vinster och för att kunna utröna eventuella skador och biverkningar. Utskottet har erfarit att Regeringskansliet bereder frågan om hur arbetet med ett register för utövare av alternativ- och komplementärmedicin ska fortskrida. Mot denna bakgrund bör något riksdagsinitiativ inte tas med anledning av motionerna So244 (v), So249 (mp) och So578 (mp).
Det är märkligt att utskottsmajoriteten inte med ett ord kommenterar att Sverige inte har en tydlig lagstiftning som kan bygga broar mellan hälso- och sjukvården och komplementärmedicinen. Trots mångåriga diskussioner dras frågan i långbänk. Människor använder alternativa och komplementärmedicinska metoder och då borde också lagstiftningen hänga med i tiden så att det gagnar patientens bästa.
Fram till årsskiftet 2003/04 gällde i Norge en lagreglering som till namnet låter som den som Sverige har på området alternativ- och komplementärmedicin, den så kallade kvacksalverloven.
Den 1 januari 2004 upphävdes denna och ersattes med en ny lag och två förordningar:
Lov den 27 juni 2003 nr 64: Lov om alternativ behandling av sykdom mv.
For den 11 december 2003 nr 1500: Forskrift om frivillig registerordning for utövere av alternativ behandling.
For den 11 december 2003 nr 1501: Forskrift om markedsföring av alternativ behandling av sykdom.
Bakom dessa författningar finns bland annat ett omfattande arbete som gjordes av den kommitté som kallades Aarbakke-utvalget. Innehållet i lagen och förordningarna beskrivs mer utförligt i den svenska utredningen Ett nationellt register över yrkesutövare av alternativ- eller komplementärmedicin (SOU 2004:123). Övergripande om den norska lagstiftningen kan dock sägas att lagen gäller alla som utövar alternativa behandlingsmetoder om de utför behandlingar som omfattas av den angivna definitionen i lagen. Den gäller alltså för hälso- och sjukvårdspersonal, utövare som registrerat sig enligt en av förordningarna och även andra om de utför sådan behandling som anges i lagen.
Det här är en stor skillnad gentemot den lagliga situationen i Sverige där bestämmelserna i sin utformning fortfarande bygger på 1960 års lag. Det finns flera problem med lagen. Till exempel är kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet problematiskt eftersom det inbegriper olika tolkningar och dessutom låtsas ett patientskydd som inte är reellt. Ett annat problem är att hälso- och sjukvårdspersonal inte får utföra alternativa behandlingar enligt LYHS, lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. De riskerar då att förlora sin legitimation.
Konsekvenserna av lagen är ett förvirrat läge både för patienter och hälso- och sjukvårdpersonal. Den helhetssyn man som patient önskar kan ju bli optimal om till exempel läkaren eller sjuksköterskan som ger vård har flera utbildningar och därmed har större bredd i synsätt och arbetssätt eller jobbar tillsammans med alternativmedicinska utövare. Helt enkelt en integrativ medicin.
Syftet med en integration är att få en effektiv och ändamålsenlig hälso- och sjukvård där beslut om en behandling beaktar all existerande evidens kring patientupplevd effekt och klinisk effektivitet. Frågan om vilka metoder som är beprövade och vilka som betraktas som alternativa eller komplementära besvaras i dag i huvudsak av dem som företräder den existerande hälso- och sjukvården. Därmed finns en uppenbar risk att andras beprövade erfarenheter aldrig värderas.
Vad som betraktas som alternativt är inte statiskt. I dag är t.ex. kiropraktorer och naprapater erkända och legitimerade, men trots det är det få som nås via vårdcentralen.
Diskussionen om en metod är beprövad eller inte, är mer fokuserad på frågan om det finns en hög eller låg grad av evidens för metoden och mindre på ifall metoden som används i studien är ändamålsenlig för det den ska åstadkomma, dvs. syftet med själva behandlingen. Vetenskaplig metod är ofta likställd med en hög grad av evidens i en existerande rangordningslista. Detta skapar en situation där det fokuseras på att bevisa effekten av en metod med randomiserade kliniska försök i stället för att utveckla adekvata och nyanserade metoder för utvärdering av metodens ändamålsenlighet. Dessutom saknas vetenskapligt baserade verktyg som hjälper den medicinska professionen att utvärdera insatta behandlingar i enskilda patientfall.
Utveckling pågår följaktligen på många områden, men vi i Miljöpartiet menar att det är dags att vi får en lagstiftning som är i takt med tiden.
Vi anser att det är dags att utreda förutsättningar för att införa en lagstiftning lik Norges om alternativa och komplementära behandlingar även i Sverige. Detta vill vi ge regeringen till känna.