Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att sparandedirektivet och dess informationsutbyte tillämpas fullt ut inom EU och gentemot andra stater som EU träffar skatteavtal med.
Den 1 juli 2005 trädde EU:s så kallade sparandedirektiv i kraft i Sverige. Syftet med det nya direktivet var att personer som är bosatta inom EU-området inte ska kunna undgå beskattning av ränteinkomster genom att placera sparandet i ett annat EU-land. Därför måste nu alla banker inom EU rapportera utlänningars ränteinkomster till skattemyndigheten i de fall personerna är bosatta i något av medlemsländerna.
Direktivet omfattar ränteinkomster från sparande på bankkonton och obligationer men även inkomster från fondsparande om fonden till betydande del består av räntebärande placeringar. Aktiesparande och försäkringssparande omfattas dock inte. Det innebär att ränteinkomster från sparande i bank och räntefonder ska beskattas i det land där en person är bosatt och skattskyldig – den som bor i Sverige men har ett sparkonto i ett annat land ska beskattas för eventuella ränteinkomster i Sverige. De nya reglerna tillämpas första gången vid 2007 års taxering.
Tre EU-länder omfattas inte av informationsutbytet under en obestämd övergångsperiod, dessa gör endast källskatteavdrag för ränteutgifterna vilka sedan redovisas anonymt till hemviststaten. Dessa tre stater är Belgien, Österrike och Luxemburg.
Motsvarande avtal har därefter gjorts mellan EU å ena sidan och var och en av staterna Schweiz, Liechtenstein, Monaco, Andorra och San Marino å andra sidan.
Det är inte rimligt att vissa medlemsstater begränsar informationsutbytet på obegränsad tid. Undantaget för Belgien, Österrike och Luxemburg måste avvecklas snarast. Stater som genom andra avtal vill ha del av EU:s olika fördelar ska inte heller få undantag. Sverige måste inom EU kräva omedelbar tillämpning av sparandedirektivet också för dessa stater.