Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige med olika politiska medel ska verka för avtal och regleringar som gör att skatteparadisen inte kan användas för skatteflykt, ekonomisk brottslighet och terrorism.
Till skatteparadis räknas länder som inte tar ut någon skatt, eller som har väldigt låg skatt (bara några procentenheter). På engelska benämns dessa offshore financial centre, OFC. Med offshore menas i finansiella sammanhang valuta som placeras (deponeras) och används utanför det land där det har ställning som reguljärt betalningsmedel. Finansiella offshoremarknader och skatteparadis utgör ett par av de väsentligaste dragen i den pågående globaliseringen av finansiell verksamhet.
Finansiella offshoremarknader är i sig inte brottsliga. Det handlar bland annat om att aktörerna utnyttjar skillnader i olika länders lagstiftning och att vissa länder utnyttjar det faktum att detta intresse finns. Men offshoreverksamheten underlättar och verkar som incitament för ekonomisk och organiserad brottslighet och undergräver också staters möjlighet att ta ut skatt. Både enskilda stater och internationella organisationer som OECD arbetar därför med att granska verksamheten och utveckla strategier mot dessa företeelser. USA har i synnerhet efter den 11 september ställt sig mycket kritiskt till skatteparadis. Skälet är skatteparadisens sammankoppling med maffian och med terroristorganisationer.
Offshoreverksamheten är ett resultat av att ett antal finansiella aktörer i slutet av 1950-talet började utnyttja skillnader i olika staters lagstiftning för att undkomma regleringar och skatter. Det handlar i regel om mikrostater (före detta kolonier) och självstyrande avhängiga territorier med brittisk eller nederländsk anknytning (som Bahamas, Caymanöarna, Guernsey, Jersey, Isle of Man, Gibraltar, Aruba och Nederländska Antillerna) eller konservativa furstendömen (som Luxemburg, Monaco och Liecthenstein). Utvecklingen av informations- och kommunikationsteknologin har stimulerat förekomsten av skatteparadis och offshoreverksamhet. Företag och enskilda erbjuds via nätet vägledning och hjälp med att placera sina pengar så att beskattning kan minimeras eller undvikas.
Verksamheten har växt mycket snabbt. I dag betecknar OECD 41 länder som skatteparadis. De flesta, cirka 30 stycken, finns i Västindien. Ett tiotal finns i Europa, medan det finns några enstaka i Asien, i Indiska Oceanen och i Afrika.
Finansiella offshoremarknader beräknas omsätta hundratals miljarder dollar årligen och inbegriper allt fler aktörer, däribland alla världens stora bokförings- och revisionsbyråer, banker (även svenska) och multinationella bolag.
Skatteparadisens verksamhet främjar oftast inte ens befolkningen i skatteparadisen. De dränerar demokratiska välfärdsstater på skatteinkomster. Genom skatteparadisens existens understödjes inte bara skatteflyktingar och ”vanlig” ekonomisk brottslighet utan också de stora internationella brottsorganisationerna (mc-gängen, de olika maffiarörelserna etc.) och terrorister.
De olika skatteavtal och uppförandekoder som långsamt påtvingas de motvilliga skatteparadisen är otillräckliga och går för långsamt. Sverige måste ta initiativ bland annat genom EU till en politik med avtal och regleringar som bryter den sekretess i skatteparadisen som skyddar ren brottslighet och främjar svart ekonomi. Olika staters skattemyndigheter måste kunna få nödvändiga uppgifter om sina skattskyldiga medborgares tillgodohavanden i skatteparadisen.