Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa nuvarande personnummersystem.
Det svenska personnummersystemet är över sextio år gammalt. Sedan införandet 1947 har en del förändringar gjorts, varav den senaste större 1967. Folkbokföringslagens (1991:481) 18 § fastställer personnumrets utformning. Användning av personnumren regleras i huvudsak i personuppgiftslagen (1998:204).
Det svenska systemet med personnummer är långt ifrån unikt men skiljer sig samtidigt från många andra europeiska motsvarigheter. Framförallt gäller detta användningsområdena. Så gott som alla västländer har någon form av socialförsäkringsnummerkod eller annat siffersystem för att helt enkelt hålla isär människor i myndighetsutövningen. Men i Sverige används våra personnummer till allt från hyra av videofilm, arbetsansökan, patientregister i sjukvården till vanlig myndighetsutövning.
Det breda användandet av personnummer i så många olika sammanhang än myndighetsutövning är naturligtvis inte bra – dels är det integritetskränkande för individen, dels är risken för missbruk uppenbar. Det råder också ständig brist på personnummer, vilket är en matematisk konsekvens av systemets uppbyggnad, ålder och den befolkningsökning som skett genom åren som gått. Skatteverket har till och med uttryckt önskan om att få tilldela person- eller samordningsnummer som ej avspeglar födelsedag eller kön. Folkbokföringsutredningens delbetänkande Personnummer och samordningsnummer (SOU 2008:60) tar förvisso upp denna problematik.
För att värna om den enskilde medborgaren anser jag att Sverige måste lämna detta otidsenliga personnummersystem därhän och snarare titta på vilka andra alternativ som finns. Till exempel är det brittiska systemet intressant att titta närmare på. Namnet ”National Insurance Number” skvallrar dessutom en del om vilket som är användningsområdet för dessa nummer, som det dessutom inte går att utläsa någon form av data om individen genom. På samma sätt fungerar det nederländska ”Burger Service Nummer” som består av 9 siffror men som ej innehåller någon som helst information om individen. Till sist är även det tyska exemplet intressant, även om ett nationellt personnummer håller på att implementeras i Tyskland. Där användes/används flera olika nummer, t ex ”Rentenversicherungsnummer” (pensionsförsäkringsnummer), ”Krankenversichertennumer” (sjukförsäkringsnummer) och ”Steuernummer” (skattenummer), beroende på vilken typ av myndighetskontakt det gäller.
Jag anser att det svenska personnummersystemet bör ses över grundligt med inriktningen att det ersätts med ett mindre integritetskränkande system som strikt används i myndighetsutövningen, som är svårare att missbruka och mer långsiktigt matematiskt hållbart.