Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att se över omkostnadsersättningar till kontaktpersoner enligt såväl LSS som socialtjänstlagen.
Det är tyvärr vanligt att personer med utvecklingsstörning har få sociala kontakter vid sidan av sina anhöriga. Den sociala kontakt som uppnås genom deltagande i arbetslivet går de flesta personer med utvecklingsstörning miste om. Det är inte heller alltid lätt att delta i olika sociala sammanhang och fritidsaktiviteter utan stöd i okända miljöer.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en grundpelare när det gäller att ge personer med utvecklingsstörning möjlighet att leva ett gott liv med samma möjligheter som övriga personer i vårt samhälle. En viktig insats i LSS är möjligheten att få en kontaktperson. Kontaktpersonen är ett personligt stöd för personen med utvecklingsstörning som kan underlätta ett självständigt liv i samhället genom att tillgodose behovet av en medmänniska när det sociala nätverket är bristfälligt. En viktig uppgift för kontaktpersonen är att hjälpa till att bryta den enskildes isolering genom samvaro och hjälp till fritidsverksamhet.
Insatsen ska enligt förarbetena till LSS ses som ett icke-professionellt stöd som ges av en person med stort engagemang och intresse för andra människor. Det bör inte ställas krav på någon särskild yrkeskompetens på kontaktpersonen. Någon särskild form för uppdraget bör inte finnas. Det bör t.ex. inte ställas krav på att kontaktpersonen ska rapportera till huvudmannen om uppdraget. Av den beskrivning av insatsen som görs i förarbetena till LSS kan konstateras att stödet inte bör betraktas som ett arbete i traditionell bemärkelse. Den ersättning som kontaktpersoner får är som en följd av uppdragets ideella art huvudsakligen symbolisk och är främst avsedd att täcka eventuella omkostnader som kontaktpersonen kan ha i samband med uppdraget. Uppdraget som kontaktperson har för övrigt av Regeringsrätten inte ansetts påverka arbetsförmågan hos person som haft sjukpenning och samtidigt varit kontaktperson, se Regeringsrättens dom den 13 november 2006, mål nr 2878-04.
Med anledning av den betydelse insatsen kontaktperson har och den betydelse som insatsen har som en viktig del i förverkligandet av statens nationella handikappolitiska program anser vi att det är mycket olyckligt att staten fr.o.m. den 1 januari 2007 har höjt gränsen för avdrag i deklarationen för omkostnadsersättning från 1 000 till 5 000 kronor per år.
Efter denna förändring är insatsen kontaktperson inte längre tillgänglig i samma utsträckning som förut. Det kan sannolikt förklaras med att det inte är tillräckligt attraktivt att vara kontaktperson om man de facto behöver betala för att vara det, vilket blir konsekvensen av ändringen av beskattningen av omkostnadsersättningen. I likhet med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, är vi av den uppfattningen att det inte är rimligt att omkostnadsersättningen överhuvudtaget ska beskattas då den inte är en inkomst utan är avsedd att täcka de utgifter uppdraget medför för uppdragstagaren. Vi instämmer även i SKL:s konstaterande att kommunerna redan idag har svårigheter att rekrytera och behålla kontaktpersoner och att det är av yttersta vikt att skapa goda förutsättningar kring dessa uppdrag.
Vi vill uppmärksamma dessa konsekvenser och föreslår att omkostnadsersättningar till kontaktpersoner enligt såväl LSS som socialtjänstlagen ses över.