Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av den s.k. värnskattens samhällsekonomiska konsekvenser.
Alliansregeringen höjer nu brytpunkten för statlig skatt från och med nästa år. Tillsammans med övriga steg med successiva skattesänkningar med inriktning främst på låg- och medelinkomsttagare är detta viktiga reformer i rätt riktning för att stimulera arbetslinjen i svensk politik. Det är också ett ärligt försök att återgå till den brett parlamentariska skatteöverenskommelsen 1990 som har kallats ”århundradets skattereform”. Denna stipulerade att de flesta löntagare skulle betala 30 procent i skatt och några få, ursprungligen 15 procent, skulle betala 50 procent men aldrig mer.
På kort tid har det tidigare stora gapet till den genomsnittliga skattenivån inom EU, cirka 40 procent, krympt markant. Om man korrigerar för att vi i Sverige betalar skatt på transfereringar som till exempel sjuk- och föräldraledighetsersättningar, som i många andra länder är skattefria, beräknas vår s.k. skattekvot nästa år uppgå till 42,8 procent. Men Sverige har med det ändå det högsta skattetrycket inom EU näst efter Danmark.
För höga skatter på arbete är generellt sätt skadligt för ett land, dels för att hela legitimiteten för skattesystemet riskerar haverera med minskad skattemoral och skatteförluster för samhället, dels för att motivationen för att arbeta minskar med såväl samhällsekonomiskt som folkhälsomässigt mycket negativa konsekvenser.
Ett kvarvarande problem i detta sammanhang är dock den alltmer tydliga progressiviteten i skattesystemet när månadsinkomsten ökar. På månadsinkomster över 44 900 kronor är den genomsnittliga marginalskatten hela 57 procent. Tas hänsyn även till arbetsgivar- och egenavgifter uppgår den genomsnittliga skatten då till 68 procent på lönearbete. Den s.k. värnskatten, som just gör att de högre inkomstskikten beläggs med dessa extra höga skatter, är en klar avvikelse mot den tidigare breda parlamentariska skatteuppgörelsen från 1990. Värnskatten infördes några år senare med motivet att vi då hade hamnat i ett mycket besvärligt nationalekonomiskt läge i Sverige och att detta var nödvändigt för att ta oss ur den statsfinansiella kris som då rådde. Om detta kan man ha olika åsikter, men nu har vi inte längre någon statsfinansiell kris i Sverige – tvärtom, våra statliga finanser är mycket starka. Då kan ett oproportionerligt växande skatteuttag vid inte alltför iögonfallande höga inkomster, vid sidan av den rent moraliska aspekten att det bryter mot den tidigare skatteuppgörelsen, rent av vara skadligt för en gynnsam samhällsutveckling. Vårt lands ekonomi kan komma att fungera mindre effektivt och Sverige kan komma att klara sig sämre i den internationella skattekonkurrensen. Inte minst den tydliga globaliseringstendensen gör det allt svårare för ett enskilt land att ha markant avvikande skattesatser jämfört med omgivningen.
Vi vill därför att riksdagen ger regeringen tillkänna att göra en översyn av de samhällsekonomiska konsekvenser som en kvarvarande värnskatt kan förorsaka vårt land.