Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda förutsättningarna att öka incitamenten för tidigare familjebildande och tidigare inträde på arbetsmarknaden.
Medelåldern för förstföderskor har sedan år 2000 ökat med ett år. Även instegsåldern på arbetsmarknaden, det vill säga när hälften av en årgång är i arbetskraften, har ökat dramatiskt. Samhällets krav och förväntningar i kombination med en föreställning om att livet alltid går att regissera är möjligen en orsak till att den ålder då människan biologiskt har bäst förutsättningar för familjebildande inte längre är den naturliga åldern att faktiskt bilda familj.
Den samhällsutveckling som lett till rådande attityder är i mycket ett resultat av den politik som förts. Utformningen av såväl socialförsäkringssystemen som arbets- och bostadsmarknaderna innebär att förutsättningarna att bilda familj före 30-års ålder är betydligt sämre än de är när man är 35–40. Utan egen bostad, med svag förankring på arbetsmarknaden och ett föräldraförsäkringssystem som inte tar hänsyn till studenters förutsättningar och missgynnar tillfälliga anställningar och visstidsanställningar är det ett ekonomiskt vågspel att bilda familj för merparten av alla 25-åringar.
Att skjuta såväl inträdet på arbetsmarknaden som familjebildandet på framtiden har sina negativa konsekvenser, såväl för den enskilde som för samhället. De samhällsekonomiska konsekvenserna av ett uppskjutet inträde i arbetslivet är betydande i form av minskade skatteintäkter. Men även en förskjutning av medelåldern för förstföderskor har negativa konsekvenser för samhällsekonomin dels i form av ökade kostnader till följd av de medicinska komplikationer det innebär, dels genom att det riskerar leda till en minskad nativitet och därmed en förskjutning av befolkningspyramiden och därmed färre som kan axla ansvaret för samhällsekonomin.
Om och i så fall när vi väljer att bilda familj kan självklart inte avgöras av någon annan än den enskilde. Hur våra socialförsäkringssystem är uppbyggda påverkar dock det valet i stor utsträckning. När vi träder in på arbetsmarknaden bör även det förenas med ett fritt val men eftersom konsekvenserna bärs av såväl den enskilde som samhällskollektivet bör incitamenten bidra till att motivera ett tidigare inträdande snarare än ett senare.
Med anledning av ovanstående bör riksdagen ge regeringen tillkänna som sin mening att normerande system i välfärdsstaten bör ses över till förmån för att dessa ska bidra till att sänka medelåldern för förstföderskor och sänka åldern för inträde på arbetsmarknaden.