Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en samlad politik för utveckling av de svenska skärgårdsområdena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om länsstyrelsernas roll i de regionala genomförandestrategierna inom landsbygdsprogrammet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över lagen när det gäller tredimensionell fastighetsindelning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kommunikationer och social service i skärgården.
1 Yrkande 2 hänvisat till MJU.
2 Yrkande 3 hänvisat till CU.
Den svenska skärgården står för unika naturvärden och är oersättlig för människor, såväl bofasta som besökande. Det finns idag en berättigad oro över att sådana värden riskerar att gå till spillo. Utvecklingen i landets skärgårdsregioner skiljer sig åt. De storstadsnära skärgårdarna står idag för den befolkningsökning som sker i skärgården. I övriga skärgårdsregioner minskar befolkningen. Det behövs en aktiv och sammanhållen skärgårdspolitik som innebär att olika myndigheter ser skärgårdarna som en resurs i det kommunala och regionala utvecklingsarbetet.
Glesbygdsverkets uppföljning av programmet mål 2 Öarna 2000–2006 visar att målen har nåtts med råge. Totalt har 600 nya företag startats, 1 000 nya arbetstillfällen skapats och 800 jobb bevarats. Insatserna från programmet har haft stor betydelse och bestående effekter för utvecklingen i skärgårdarna. Glesbygdsverket har identifierat framgångsfaktorer under uppföljningsarbetet.
Samverkan och förankring är de faktorer som betyder mest för ett lyckat skärgårdsprojekt.
Det avgörande är inte själva projektet, utan vad projektet ska åstadkomma efter projektperiodens slut. Det innebär fokus på långsiktiga projekt.
Kommunernas viktiga roll, inte bara som medfinansiärer utan också som pådrivande aktörer. En nyckel till framgång är att se skärgårdarna som en resurs och integrera dem i kommunalt och regionaltutvecklingsarbete.
Under den nya programperioden 2007–2013 kommer skärgårdarna inte längre att omfattas av ett eget program. Skärgårdsutvecklingen ska i första hand stödjas inom landsbygdsprogrammet. Vad som ska prioriteras avgörs i varje län med länsstyrelsen som ansvarig aktör. Det har framkommit farhågor att skärgårdarnas möjligheter och problem därmed riskerar att bli bortglömda. Glesbygdsverket konstaterar att skärgårdsfrågorna är tämligen anonyma i de regionala genomförandestrategierna.
Konkreta insatser eller prioriteringar förekommer sällan. Även från Skärgårdarnas Riksförbund tror man att det är till skärgårdarnas nackdel att ansvar och pengar delats ut på varje län. Det medför att alla får, kan och kommer att göra olika bedömningar. Personer på länsstyrelserna som ska hantera landsbygdsprogrammen måste få information och utbildning.
För att kust- och skärgårdssamhällena långsiktigt ska kunna överleva som rekreationsområden krävs också en bofast befolkning året runt. Samspelet mellan fritidsboende och åretruntboende är oerhört viktigt och av stor betydelse för att dessa samhällen ska leva året runt. Det finns dock en brytpunkt i förhållandet mellan fritidsboende och åretruntboende. Är övervägande delen fritidsboende saknas underlag för den service som en kommuninnevånare kan kräva, t.ex. skola och affär. Den långsiktiga utvecklingen försämras om alltfler samhällen utefter våra kuster tillåts bli spöksamhällen. Kommunerna måste arbeta mer aktivt med att ta fram fler tomter på redan bebodda kustsamhällen och öar där det finns tomtmark kvar. Regeringen arbetar för att möjliggöra fler boendeformer och planerar ett införande av ägarlägenheter till våren 2009. I samband med detta bör också lagen om tredimensionell fastighetsindelning (3 D) ses över. Möjligheten att de som juridiskt benämns småhus skulle kunna delas upp i två mindre fastigheter skulle underlätta för äldre och ensamstående att bo kvar i skärgården trots begränsade resurser. Det borde också vara ett attraktivt boende när alternativa bostäder såsom hyresrätter saknas. Regeringen bör utvidga förslaget om ägarlägenheter till att även gälla småhus.
Socialtjänstens vistelsebegrepp när det gäller rätten till hemtjänst fungerar bra utom när det gäller förhållandet semesterkommunernas ansvar gentemot hemkommunernas ansvar. Den ”sociala dumpning” som förekommer när vissa hemkommuner uppmanar sina vårdtagare att först resa iväg till semesterkommunen och vid ankomsten ansöka om bistånd är i högsta grad ovärdigt. Tyvärr är det i vissa fall satt i system av ekonomiska skäl. Förlorarna är främst vårdtagarna, men även sommarkommunernas hemtjänstpersonal som utsätts för oplanerade vårdinsatser.
Semesterkommunerna måste ha rimliga villkor, och möjligheten att upprätta ekonomiska avtal med hemkommunerna ska vara ett led i en planerad sommarvistelse för personer med beviljat bistånd. Det är positivt att regeringen tillsatt en utredning om vistelsebegreppet som ska redovisas i april 2009.
Levande skärgårdssamhällen förutsätter också att de boendes hälsa och tillgång till social service beaktas. Det måste vara möjligt för barnfamiljer och äldre att bo i skärgården med tillgång till barnomsorg, skola samt vård- och omsorgsinsatser. Välfärdspolitiken måste utgå från individens och familjens behov och inte från geografin. Likaså förutsätter ett socialt och kulturellt utvecklande fritidsboende att det finns fastboende. Att verka för bättre utvecklingsmöjligheter för åretruntboende är i grunden viktigt för alla som bor där, året runt eller bara delvis. En möjlighet är den moderna informationstekniken som öppnar många nya möjligheter till försörjning och också ger möjlighet att utveckla och behålla de för svenska skärgårdar viktiga statliga verksamheterna.
Enligt Skärgårdarnas Riksförbund finns det en möjlighet för kommuner att stärka de små skolorna. Det kan ibland räcka med små insatser som att skapa en ökad stimulans genom aktiva nätverk mellan små skolor på kusten. Genom att använda ny teknik är inte alltid det långa avståndet ett hinder. Tyvärr saknas det ett helhetsperspektiv i de flesta kommuner, mycket på grund av att skärgårdsbornas möjlighet att påverka den demokratiska processen är begränsad. I de flesta kommuner utgör de bara en mycket liten del av befolkningen och har litet inflytande i de allmänna valen.
I utvecklingen av en levande skärgård har kommunikationsfrågorna en avgörande betydelse. Även på detta område är samordningsbehovet påtagligt mellan olika slags transporter. Skärgårdstrafiken måste värnas och utvecklas för att möjliggöra kvarboende och stimulera näringsverksamheten i området. Det måste också skapas förutsättningar för människor att bo i skärgården men arbeta på fastlandet. Färjetrafiken är livsavgörande för de boende på öarna, och därför ska reglerna och deras tillämpning vara enhetliga och tydliga. Det bör åligga Vägverket och Glesbygdsverket att ta ett samlat grepp på regelverket samt klargöra statens ansvar för färjetrafiken i skärgårdarna. Det finns starka skäl att samordna trafikbehoven för småöar med få boende. Bra kommunikationer är en rättighet även i skärgården.
Det är inte enbart ett lokalt intresse utan även ett starkt riksintresse att de stora och unika svenska skärgårdsområdena hålls levande. Det handlar om rimliga villkor för näringsverksamhet och boende för skärgårdsbefolkningen men också om att tillvarata den unika miljön för turism och rekreation. Dessa båda intressen torde dessutom i långa stycken vara samverkande.