Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bioenergikombinat i framtiden.
I Örnsköldsvik finns en världsunik anläggning som tillverkar etanol av sågspån. Idén bakom etanolfabriken är att ta till vara biprodukter från skogen och processa fram etanol som sedan ska driva miljövänliga bilar. Ungefär en tredjedel av råvarans energi omvandlas till etanol. Varje dygn producerar anläggningen 400–500 liter etanol av råvaran som består av fyra ton spån. Det är i sig inte någon stor mängd. Behovet av bioenergibaserat drivmedel växer för varje dag som går. Enbart för att klara EU:s biodrivmedelsmål för 2010 skulle Sverige behöva cirka 800 000 kubikmeter etanol.
För att nå uppsatta mål gäller det att utnyttja det faktum att Sverige ligger i forskningsfronten på området. Tekniken att framställa etanol är inte ny. Nu handlar det om att hitta tekniska lösningar så att så lite energi som möjligt går till spillo vid produktionen. Målet med pilotanläggningen i Örnsköldsvik är att skapa en kunskapsbas och erfarenheter för byggandet av framtida stora och effektiva anläggningar där maximalt med energi utvinns ur cellulosan.
För att få maximal utväxling av energin är tanken att etanolfabriken ska samverka med kraftvärmevärk, en cellulosaindustri eller ett sågverk. I ett sådant så kallat bioenergikombinat omvandlas alltså sågspån, skogsbiprodukter eller returfibrer till högvärdig energi. Man får cirka 30 procent etanol och 40 procent lignin, vilket kan användas till att producera till exempel el, fjärrvärme och gröna kemikalier. Etanol och energi är det primära i energikombinaten men det finns en stor potential att vidareförädla produkter.
Det har skett en omsvängning från tveksamhet till öppenhet och nyfikenhet och ett stort intresse i forskarvärlden, och vi har bara sett början på utvecklingen inom området. Vi ser en utveckling mot industriella processer där helt nya produkter kan framställas. Oljeraffinaderierna har utvecklat nya produkter i 100 år. På samma sätt kan det här vara början på någonting nytt.
Pilotanläggningen i Örnsköldsvik invigdes i maj 2004 och är den enda anläggningen i världen där hela processen med återföringar av strömmar kan testas. Energieffektiviteten i en anläggning är cirka 75 procent. Den stora vinsten är att koldioxidutsläppet minskats med 90 procent tack vare den förnybara råvaran.
Planerna på att bygga tre anläggningar är ett viktigt led i den industriella utveckling som Sekab BioFuel Industries anser nödvändig. Avsikten är att påskynda teknikutvecklingen så att Sverige kan behålla det tekniska försteg som vi har idag. Många andra länder börjar nu satsa och kan komma i fatt om inte vi satsar medvetet och koncentrerat.
I Industriella utvecklingsanläggningen (IDU) som är nästa steg ska teknik och utrustning skalas upp cirka 50–60 gånger jämfört med pilotanläggningens storlek. IDU är dock inte så stor att inkomsterna från produkterna kan täcka kostnaderna. Det är i stor utsträckning apparattekniska utmaningar som man stöter på när processer ska dimensioneras upp och även processutformning och val av parametrar som temperaturer och uppehållstid med mera. IDU ska i framtiden kunna fungera som testanläggning för råvaror från andra länder när tekniken skall exporteras och svenska leverantörer ska ge processgarantier till utländska kunder.
Både pilotanläggningen och IDU ska ingå i det nationella FoU-program som BioAlcohol Fuel Fondation (BAFF) tagit initiativ till. Programmet omfattar 1 miljard kronor under 8 år för att svenska forskare och tekniker ska utveckla tekniken till en kommersiell process.
Den andra anläggningen, Demokombinatet som den kallas, ska byggas i en storlek som kan vara kommersiell när barnsjukdomarna har övervunnits och anläggningen trimmats in. Viktigt är här att få underlag och tekniska lösningar för integration med bioenergiproduktion i kraftvärmeverk. En stor del av ekonomin handlar om att optimalt kunna använda ligninet, som är den andra stora produkten från en etanolanläggning. Så förutom att anläggningen blir cirka tio gånger större än demoanläggningen med cirka 60 000 m3 etanol per år så blir integreringsfrågorna mycket viktiga. Även IDU blir en integrerad men liten del i det stora energi- och bioraffinaderi som Alfredshems industriområde i Örnsköldsvik utgör med sulfitcellulosa-, kemikalie- och energiproduktion.
Referenskombinatet är en ”nära” kommersiell anläggning där tekniken förfinats, utvecklats och gjorts robust så att den tillsammans med kraft och värmeproduktion blir en anläggning som kan utgöra basen för marknadsföringen av tekniken, såväl inom som utom landet. Storleken kan bli 60 000 till 100 000 m3 etanol per år. Efter detta steg räknar man med att anläggningarna kan mångfaldigas. Även här är det viktigt att poängtera vikten av integrationen med kraft och värmeproduktion baserat på samprodukterna lignin och biogas som eventuellt kan vara en råvara för generering av el i en gasturbin.
Förstudien har genomförts på de orter där de engagerade energibolagen Övik Energi, Skellefteåkraft och Umeå Energi har kraftvärmeproduktion. Syftet var att se hur olika lokaliseringar påverkar arealbehov, transporter, tekniska lösningar från råvaruhantering till servicesystem och kostnader för olika tekniker med mera. Med detta som utgångspunkt har man en plan gjort för att så snart som möjligt kunna göra tekniken kommersiellt gångbar. Det arbetet har utmynnat i ovanstående förslag till tre anläggningar.
Den första IDU bör placeras i Örnsköldsvik där pilotanläggningen redan finns med erfarna operatörer, tekniker och forskare som kan fortsätta utvecklingsarbetet. De båda anläggningarna kommer att samköras på lämpligt sätt. Infrastruktur med ånga, vatten och elförsörjning finns redan inom fabriksområdet. Anläggningen har tillgång till en bra hamn för mottagning av råvaror från utlandet vid framtida garantiförsök.
Var Demokombinat och Referenskombinat kommer att placeras har inte beslutats, men energibolagen kommer i samarbete med Sekab BioFuel Industries inleda planering av detta. Viktigt är att det finns ett starkt engagemang hos företagen, tillgång till servicesystem och större kraftvärmeproduktion som kan klara de snabba variationer i ångbehov som kommer att uppstå vid utveckling och uppskalning av tekniken samt att det finns ett värmeunderlag för lågtemperaturvärme. Alternativ som diskuterats är Hedensby Skellefteå och Dovamyra Umeå där befintliga kraftvärmeverk är lokaliserade och planerade expansioner finns. Möjligheten att tillkommande anläggningar även placeras i inlandet bör heller inte uteslutas.
Uppförandet av anläggningarna är en förutsättning för att utveckla svensk teknik inom området till en internationellt gångbar produkt som både kan ge exportinkomster och en långsiktigt hållbar sysselsättning med tekniskt kvalificerade arbeten inom verkstadsindustri, teknik och ingenjörsföretag med mera.
Offentlig finansiering både på nationellt plan och från EU kommer att krävas för att klara detta eftersom satsningar på en övergång till förnybara drivmedel är beroende av politiska beslut. Det totala behovet av investeringar inklusive FoU-program och kraftvärmeverk ligger på cirka 10 miljarder kronor. Det är därför inte rimligt att kommunernas energibolag ska bära den största delen av finansieringen, utan det är en fråga av nationell vikt som kräver ett skyndsamt initiativ från regeringen. En lösning som nyttjats tidigare vid till exempel byggandet av Botniabanan har varit tillsättandet av en förhandlingsman som tillsammans med parterna utarbetar en lösning. Samma modell skulle kunna användas i frågan om bioenergikombinat.