Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en översyn av lagstiftning och praxis i djurhälso- och djurskyddshänseende vad beträffar förprövning av metoder och utrustning som används vid tävling med och träning av sporthästar.
Travsporten skiljer sig i mångt och mycket från annan hästhållning. Här finns möjlighet till förtjänst – stora pengar – och många hästägare har ingen egen praktisk hästerfarenhet. Man äger bara vad man hoppas är en ”vinstmaskin”. Kraven på tränarna att ”prestera” kan vara tuff och risken är att metoder, som kan ifrågasättas ur djurskyddssynpunkt, används. Ibland publiceras bilder som upprör, men speglar verkligheten. Jag har fått god hjälp av en inom sporten mycket initierad person.
Prövning av nya metoder och ny utrustning som används inom hästsporten har hittills skett inom hästsporten själv i en processuell ordning som kan ifrågasättas och som är otillfredsställande och inte förenlig med gällande lagstiftning. En översyn av förhållandena inom främst travsporten bör därför genomföras.
Djurskyddslagen anger i sin portalparaf (2 §) att …”djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande”.
Djurskyddslagen har i 17 § särskilt markerat behovet av skydd för tävlande djur. ”17 § Djur får inte tränas för eller användas vid tävling på sådant sätt att de utsätts för lidande.”
Lagstiftaren talar i detta sammanhang inte om onödigt lidande, utan bara om lidande.
Inom travsporten är begrepp som pullburk, halsbygel, bitskiva, tungband, gomtryckare, huvudstång välkända och har anammats som lösningar på problem som uppkommit under träning av travhästar. Uppfinningsrika personer har enligt uppgift löst dessa behov bl.a. med hjälp av ölburkar och avsågade avloppsrör, något jag uppmärksammats på av människor med stor insyn i branschen. Sådana innovationsprocesser lär pågå hela tiden och påstås utgöra ett viktigt inslag i travträningskonsten. Nya idéer och tekniska lösningar implementeras efter hand som normalt vedertagen travutrustning. Prövningen av de metoder och utrustning som används i träning och tävling görs inom resp. hästsport och sanktioneras genom tävlingsreglementen. Prövningen tycks dock inte vila på några objektiva vetenskapliga studier. I travsportens officiella meddelande kring utrustningsbestämmelser står följande: ”Annan ny utrustning som avviker från normalt vedertagen travutrustning (min kursivering) skall prövas av STC:s djurskyddskommitté.” STC är Svenska Travsportens Centralförbund.
I djurskyddsförordningen (1988:539) finns ett avsnitt om förprövning av ny teknik. Så här står det:
Förprövning av ny teknik.
7 § Nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning skall ha godkänts från djurhälso- och djurskyddssynpunkt innan de får användas.
Jordbruksverket får meddela föreskrifter om undantag från första stycket. Förordning (2007:484).
8 § Frågor om godkännande av ny teknik prövas av Jordbruksverket. Förordning (2007:484).
En förprövning måste ske objektivt och av en myndighet, som inte har koppling till verksamheten. Att det är verksamhetsutövaren som själv godkänner ny teknik är, så vitt jag vet, helt unikt i Sverige och enligt min mening fullständigt oacceptabelt. Risken för jäv och otillbörliga påtryckningar är given, liksom risken för att en intern kultur medför att sådant som en extern myndighet inte skulle drömma om att godkänna får passera. Dessutom är denna ordning rent allmänt inte tillfredsställande därför att den sker på tillsynsobjektets villkor, inte är offentlig och att prövningen inte sker genom offentlig redovisning av beslutsunderlag. Den kan inte anses vara förenlig med djurskyddsförordningen. Jag anser att regeringen måste ta initiativ till en översyn av lagstiftning och tillsynspraxis vad gäller hästar i tävling och träning för tävling.