I den här motionen föreslår Vänsterpartiet åtgärder som gör skillnad för bättre klimat och ett renare och rikare hav som vi anser att Sverige ska driva i EU. Vi yrkar bl.a. att regeringen agerar för att EU:s mål vad gäller minskade utsläpp av växthusgaser höjs från 20 till 40 procent till 2020, för billigare vegetarisk mat, för skärpning av EU:s handelssystem med utsläppsrätter, för utbyggnad av EU-gemensam vindkraft till havs, för ökat klimatbistånd, för ett moratorium för storskaligt torskfiske i Östersjön, Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön, för att EU:s orättfärdiga fiskeavtal med utvecklingsländer avbryts, för satsningar på stora musselodlingar för renare hav, för förbud av bottentrålning i EU:s vatten och för att man snarast inför krav på katalysator för sjöfarten på EU:s vatten samt ändrar linje och agerar i enlighet med försiktighetsprincipen vad gäller GMO.
1 Sammanfattning 1
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 8
5 Skärp EU:s klimatpolitik 8
5.1 Höj EU:s klimatmål från 20 till 40 procent till 2020 8
5.2 Gör det billigare att äta grönt 9
5.3 Satsa på forskning av moderna klimatanpassade livsmedel 10
5.4 Anta en handlingsplan för minskade resor 11
5.5 Klimatanpassa offentlig upphandling 11
5.6 Klimatanpassa och jämställ EU:s infrastruktursatsningar 12
5.7 Inför kilometerskatt för sjöfarten 12
5.8 Inför katalysatorkrav för fartyg som trafikerar EU:s vatten 13
5.9 Kilometerskatt för tunga fordon 13
5.10 Begränsa utsläppen från personbilar 14
5.11 Certifiera bränslen för social och ekologiskt hållbar utveckling 14
5.12 Avskaffa EU-tullen på etanol 15
5.13 Flygtrafiken ska stå för sin klimatpåverkan 15
5.14 Se till att handelssystemet med utsläppsrätter fungerar 16
5.15 Satsa på gemensam havsbaserad vindkraft 17
5.16 Fasa ut stödet till forskning på kärnkraft och fossil energi 18
6 Solidariskt stöd till dem som drabbas värst av klimatförändringarna 18
6.1 Certifiera CDM-projekten 19
6.2 Underlätta spridning av grön teknik 19
6.3 Nya EU-resurser till klimatbistånd 19
7 Skärpt politik för renare och rikare hav 20
7.1 EU:s ekonomiska ansvar 20
7.2 Inför torskfiskestopp i Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön 21
7.3 Fasa ut subventionerna till det fossila överfisket 21
7.4 Inför förbud mot bottentrålning i EU:s vatten 22
7.5 Avbryt EU:s orättfärdiga fiskeavtal utanför Europa 22
7.6 Satsa på musselodlingar för renare hav 24
7.7 Avsätt fler fiskefria områden 24
7.8 Fasa ut subventioner till konstgödsel och bekämpningsmedel 25
7.9 Reglera djurhållningen i kustnära zoner 25
8 En ansvarsfull GMO-politik 25
8.1 Respektera medborgarnas vilja – gör EU till en GMO-fri zon 26
8.2 Märk produkter där GMO ingår i livsmedelskedjan 26
8.3 Skärp tillståndsgivningen, kontrollen och ansvaret för GMO 26
9 För friska och välmående djur 27
9.1 Levande djur är inga varor 28
9.2 Sverige ska ta ledningen i stoppet av exportbidrag 28
9.3 Korta djurtransporterna 29
9.4 Inför nytt system för närproducerade livsmedel 29
9.5 Stöd forskning för alternativa djurförsök 29
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att EU:s klimatmål till 2020 ska vara 40 % jämfört med 1990 års nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att ett slutdatum då kontraproduktiva subventioner som stöder kött- och mejeriindustrin ska vara utfasade på EU-nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att kraftfoder som används till djuruppfödning beläggs med en miljöavgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa ett mål för minskad köttkonsumtion med 25 % till 2020.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ökat stöd till forskning om klimatanpassad livsmedelsproduktion och nya moderna vegetariska livsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom EU agerar för en handlingsplan för minskade transportbehov.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom EU bör verka för kriterier inom offentlig upphandling för möjlighet att vid upphandling ta klimatansvar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i EU verka för investeringar som leder till ett klimatanpassat och jämställt transportsystem.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att se över hur en kilometerskatt för sjöfarten i Östersjön skulle kunna införas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att agera för att EU inom IMO ska anta nya regler med krav att fartyg som trafikerar EU:s vatten ska ha katalysator.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i EU ska agera för samordning av medlemsstaternas nationella kilometerskatter för tunga fordon.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i EU ska verka för minskade utsläppsnormer för nya personbilar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att EU i direktivet om förnybara energislag antar så strikta hållbarhetskriterier för biodrivmedel att förskjutningseffekter som innebär skövlad regnskog hindras.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att agera för att EU-direktivet om förnybara källor utformas till ett minimidirektiv som ger EU:s medlemsländer möjlighet att ställa högre ekologiska och sociala hållbarhetskriterier.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska verka för en internationell certifiering för hållbar odling av bioenergi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att alla former av fordonsbränslen certifieras utifrån kriterier om en hållbar produktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom EU ska verka för att tullavgifterna för etanol utanför EU tas bort.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige kraftfullt bör agera för att ICAO öppnar för beskattning av flygbränsle.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör agera både i EU och i FN för att den internationella luftfartens klimatpåverkan inkluderas i den internationella klimatkonventionen efter 2012.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör verka i EU för att flygets möjligheter att köpa utsläppsrätter från andra sektorer begränsas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att utsläppsrätter i EU:s handelssystem auktioneras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för EU:s medlemsländers rätt till nationella åtgärder inom handelssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att intäkterna från EU:s utsläppshandelssystem ska kunna användas av medlemsstaterna till klimatanpassade åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör agera för att nationella klimatskatter kan behållas tills EU:s handelssystem med utsläppsrätter minst garanterar nivån på de utsläppsminskningar som dessa skatter bidrar till.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att EU:s handelssystem ska leda till utsläppsminskningar med 40 % fram till 2020.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att satsa på en mellanstatlig etablering av vindkraftverk i Nordsjön, den övriga Atlantkusten och Östersjön.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att EU:s forskningsmedel för kärnkraft och fossil energi fasas ut och ersätts med forskning om förnybar energi.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att CDM-projekt certifieras både ur miljöhänseenden och ur sociala hänseenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ändrad EU-lagstiftning på patentområdet för att lättare sprida grön teknologi.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att det i EU:s budget inrättas en särskild budgetpost för klimatbistånd.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att nya EU-medel avsätts för Östersjöns renovering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom CAP:s hälsoöversyn bör verka för att EU:s bidrag och subventioner inom jordbruk och transportsektorn bidrar till att förbättra Östersjöns miljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i EU agera för minskade sillfångster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i EU agera för ett stopp för storskaligt torskfiske till dess att återhämtningen kan garanteras i Östersjön, Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att EU:s subventioner som bidrar till att underhålla en överdimensionerad fiskeflotta och subventionerar fiskarnas fossila bränslen fasas ut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att i enlighet med försiktighetsprincipen förbjuda bottentrålning i EU:s vatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att EU:s orättfärdiga fiskeriavtal med länder utanför EU upphävs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att ekonomiska subventioner till EU:s fjärrfiske upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att EU:s framtida fiskeriavtal ska garantera att fisket i tredjelands vatten sker på verkliga överskottsresurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att efterlevnaden och fångstrapporteringen av EU:s fiskeavtal skärps.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om de utvecklingsåtgärder som finansieras inom EU:s fiskeavtal garanteras genom uppföljning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om krav på konsekvensbeskrivning av nya fiskeavtal och protokoll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om satsningar på och finansiering av musselodling för minskad övergödning av Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att agera i EU för att fler marina skyddsområden med fiskeförbud avsätts i Östersjön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att skattesubventioner till övergödningen av EU:s hav upphör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inom EU ska verka för odlingsförbud och andra begränsningar för jordbruk och djurproduktion inom känsliga kustområden i Östersjöns avrinningsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den svenska linjen i EU gällande GMO ska respektera både försiktighetsprincipen och subsidiaritetsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för bindande ansvarsregler för dem som är skyldiga till spridning av GMO.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av en fond för att kompensera för miljöskador och ekonomiska skador av GMO.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att levande djur ska undantas från EU:s princip om varors fria rörlighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige omedelbart ska sluta ta emot och betala exportbidrag för levande djur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör agera för att djurtransporter inte får överstiga åtta timmar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska agera för medlemsländers rätt att införa nationella hårdare krav gällande djurtransporter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör agera för ett nytt regelsystem på EU-nivå som gynnar närproducerade livsmedel och lokala slakterier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i EU ska agera för ökade forskningsanslag till alternativa djurförsök.
1 Yrkandena 6 och 8–10 hänvisade till TU.
2 Yrkande 7 hänvisat till FiU.
3 Yrkandena 11, 18 och 24 hänvisade till SkU.
4 Yrkandena 13, 14, 17, 26, 27 och 29 hänvisade till NU.
5 Yrkande 30 hänvisat till UU.
I debatten används ofta argumentet att Sverige ska vara med i Europeiska unionen för miljöns skull. Faktum är att utvecklingen inom EU på flera områden går i en riktning som inte är ekologiskt hållbar. Utsläppen i EU ökar från trafik, jordbruk, avlopp och kemikalier. Trots att EU spelat en viktig roll i FN:s klimatförhandlingar är EU en av få organisationer i världen som kan förhindra enskilda länder att gå före på miljöområdet. EU hindrar oss att införa hårdare miljökrav, exempelvis utsläppskrav på bilar, färgämnen i mat eller lägre moms på ekologiska produkter. En majoritet av EU:s invånare och lantbrukare vill inte ha genetiskt modifierade grödor (GMO). Trots det har EU öppnat marknaden för de företag som har vinstintressen inom gentekniken. EU:s katastrofala fiskepolitik, som utgått från yrkesfiskarnas villkor och trotsat forskarnas varningar, är ett skräckexempel. Felaktiga beslut och felaktiga subventioner har lett till utfiskade hav. Enskilda medlemsländer har hindrats att införa fiskestopp fast detta hade behövts redan för många år sedan.
Enligt den opinionsundersökning som Vänsterpartiet låtit Sifo genomföra den 16–18 juni 2008 anser en majoritet av svenskarna att EU:s målsättning om att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till 2020 är otillräcklig. Svenska folket anser också att vi bör införa ett förbud mot storskaligt torskfiske i Östersjön. Trots vår EU-kritiska hållning gör vi allt vi kan för att forma EU i grön riktning. Att minska utsläppen av växthusgaser och förorenade utsläpp i haven är Vänsterpartiets mest prioriterade frågor även på EU-nivå.
För att EU ska utgöra en miljöaktör som är värd namnet menar Vänsterpartiet att EU:s grundläggande marknadsliberala princip att varor och tjänsters fria rörlighet alltid ska gå före miljöhänsynen – då dessa intressen står emot varandra – måste förändras. När det gäller miljöpåverkan är det också avgörande att EU-besluten sker med bindande miniminivåer och att ett reglerande förfarande för sanktioner införs i de fall då inte besluten följs. Vi menar att följande politiska förslag i den här motionen är avgörande för att skapa en ekologiskt hållbar framtid.
På Balitoppmötet år 2007 anslöt sig EU och de andra deltagande länderna till FN:s klimatpanels (IPCC) forskningsrapport som kräver minskningar på 25–40 procent i den utvecklade världen senast 2020. Ska den rika världen nå detta mål måste EU driva på. Den 23 januari 2008 presenterade EU-kommissionen det som kommit att kallas EU:s klimat- och energipaket. Paketet består av en översyn av direktiv rörande klimat- och energiområdet samt konkreta minskningskrav för EU:s medlemsländer. Totalt föreslås EU minska sina utsläpp med 20 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Detta mål menar vi rimmar illa med vad EU förbundit sig till på FN:s toppmöte året innan. EU beslutade även att om ett nytt internationellt avtal kommer till stånd som kan ersätta Kyoto med ambitiösa minskningskrav på andra delar av världen, ska tjugoprocentsmålet höjas till 30 procent. Oavsett detta gäller ändå inte tjugoprocentsmålet fullt ut inom EU. En stor del av minskningarna kommer att göras genom projekt i utvecklingsländer som i-länder kan tillgodoräkna sig som minskningar på hemmaplan. De politiska ambitionerna att möta klimathotet måste höjas markant. Detta görs bäst genom att vi själva tar ansvar och gör de kraftigaste minskningarna bland i-länderna. Människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet kraftigt. FN:s klimatpanel uppskattar att jordens medeltemperatur kan öka med 1,1–6,4 grader de närmaste 100 åren. Redan nu syns effekter av klimatförändringen i samhälle och natur. Regeringen bör därför agera för att EU höjer målsättningen och minskar utsläppen med minst 40 procent jämfört med 1990 års nivåer senast 2020. Av dessa 40 procent ska 30 procent minskas inom EU och 10 procent kan åstadkommas genom verksamheter i utvecklingsländer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till år 2050 måste utsläppen ned med 80–90 procent av 1990 års nivåer. Ju större insatser man gör nu, desto lättare kommer det att bli att uppnå de stora minskningarna till 2050. Att kräva att EU ska sänka utsläppen med 40 procent till 2020 är därför i linje med den utvecklingen. För att nå denna målsättning är det nödvändigt med genomgripande åtgärder.
I dag äts mer kött än någonsin. Köttindustrin och boskapssektorn står för en större klimatpåverkan än världens transporter. Det är hög tid att ifrågasätta dagens köttkonsumtion och låta köttet bära sina miljökostnader. Sedan 1950 har den globala köttproduktionen femfaldigats. Enligt FAO-rapporten Livestock’s long shadow står boskapssektorn för hela 18 procent av de globala klimatpåverkande utsläppen. Och 2050 förväntas den globala konsumtionen av kött ha mer än fördubblats jämfört med 1999 års nivåer från 229 miljoner ton till 465 miljoner ton. Det finns alltså all anledning att sätta fokus på djurindustrin som ett globalt miljö- och resursproblem. Nästan 40 procent av världens spannmål används till djuruppfödning, i EU ligger siffran på närmare 80 procent. För att upprätthålla den höga konsumtionen av animalier måste EU importera stora mängder foder från andra länder. År 2007 importerades exempelvis drygt 35 miljoner ton soja till EU:s djurindustrier (Sverige importerar nästan 300 000 ton/år). Detta motsvarar 20 procent av hela EU:s odlingsareal.
EU är en del av problemet med djurindustrins stora klimatpåverkan. I Vänsterpartiets rapport Djurindustrin och klimatet – EU blundar och förvärrar, konstaterar vi att EU understöder kött- och mejeriindustrin med ungefär 30 miljarder kronor per år i form av så kallade interventioner och direktstöd. Dessutom ger EU 400 miljoner kronor i stöd till marknadsföring av olika djurprodukter, så att försäljningen av dem därmed ska öka. Sverige bör agera för ett slutdatum då dessa kontraproduktiva subventioner som stöder kött och mejeriindustrin ska vara utfasade. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att priset bättre ska avspegla köttproduktionens miljökostnader och öka lönsamheten för spannmål i vegetabilisk produktion samt gynna ekologisk och naturbetesbaserad köttproduktion bör Sverige även agera i EU för att kraftfoder som används till djuruppfödning beläggs med en miljöavgift. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En viktig åtgärd för att minska utsläppen av växthusgaser och nå FN:s klimatmål är att minska köttproduktionen och konsumtionen. I detta arbete är det viktigt att gynna utvecklingen mot en klimatanpassad kost. Vi anser att regeringen ska agera för att ett mål för minskad köttkonsumtion med 25 procent till 2020 införs på EU-nivå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För svensk del skulle det innebära att återgå till den köttkonsumtion vi hade vid EU-inträdet. För att gynna en klimatanpassad kost som bidrar till EU:s klimatmål måste även priset på vegetarisk mat, grönsaker och frukt sänkas.
För att nå klimatmål och miljömål är det viktigt att livsmedelsutvecklingen förändras för att bidra till minskad negativ miljöpåverkan. Vi måste börja äta på ett nytt sätt. I slutrapporten Att äta för en bättre miljö slog Naturvårdsverket 1997 fast att svenskarna i framtiden endast kan äta fjärdedelen av all den mat av kött, fågel och korv som i dag konsumeras. Även konsumtionen av mjölkprodukter måste minska, med ungefär en fjärdedel. Den tillsammans med andra rapporter om livsmedlens miljöpåverkan borde ligga till grund för en landsomfattande folkbildningskampanj om vegetariska livsmedels miljövinster. Kraven på livsmedlen blir allt större och detta leder till ett ökat behov av fördjupad kunskap inom alla länkar i livsmedelskedjan ända fram till individens hälsa. Livsmedelsproduktionen måste bli mer klimatmedveten för att kunna utgöra en av grundpelarna i det hållbara samhället, och människor måste få bra underlag för att fatta sina beslut. Bättre förståelse för sambanden mellan mat och hälsa och miljö ger positiva effekter för såväl individ som samhälle. Det behövs kraftfulla satsningar på forskning som ger en förstärkt vetenskaplig grund för utformningen av framtida råd om mat- och motionsvanor. Den stora utmaningen för branschen är att erbjuda produkter som konsumenten upplever som goda, nyttiga, attraktiva – miljö- och klimatvänliga och rättvist producerade produkter som också har positiv inverkan på såväl individens hälsa som på folkhälsan. Nya moderna vegetariska livsmedel behöver utvecklas. Ett helhetsperspektiv behövs för att skapa samverkan mellan ekonomisk tillväxt, hälsokonsekvenser, miljöskydd och social rättvisa. Sverige bör agera för att EU ger ett ökat stöd till forskning för klimatanpassad livsmedelsproduktion och utveckling av moderna vegetariska livsmedel. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att nå klimatmålen och minska utsläppen av växthusgaser måste resor med flyg och på väg minska. För att uppnå detta bör en transporthierarki införas på EU-nivå som tydligt anger vilka transportslag som ska prioriteras och som ska genomsyra beslut som rör kommunikationer. Vid behov av kommunikation gäller det första beslutet om det är nödvändigt att förflytta sig fysiskt. Finns behov bör detta göras i första hand genom gång eller cykel. Är det inte möjligt ska kollektiva transportmedel användas såsom buss, spårtrafik och järnväg. Därefter kommer vägtransporter och då i första hand de som drivs med drivmedel som inte påverkar miljön negativt. I sista hand ska flyg användas.
För att minska resor och transporter i första steget har IT-sektorn en viktig roll. Världsnaturfonden (WWF) har i en rapport visat att koldioxidutsläppen i EU kan minska med 50 miljoner ton genom ganska enkla IT-lösningar. Av rapporten framgår att om hälften av alla anställda medborgare i EU skulle ersätta ett fysiskt möte med en telekonferens, skulle utsläppen av koldioxid minska med drygt 2 miljoner ton koldioxid. Om 20 % av alla affärsresor i EU-länderna ersattes med en videokonferens skulle det reducera utsläppen med drygt 22 miljoner ton koldioxid. De virtuella mötena kan alltså kraftigt reducera utsläppen. För att möjliggöra en sådan utveckling krävs en samlad handlingsplan och en övergripande strategi. Regeringen bör agera i EU för att en transporthierarki antas på EU-nivå samt att en handlingsplan tas fram för hur IT-teknik kan utnyttjas för att minska behovet av transporter och därmed minska klimatpåverkan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De grundläggande principerna för offentlig upphandling utgår från likabehandling och icke-diskriminering samt EU:s princip om fri rörlighet av varor och tjänster. Detta är i princip grunden för den sanslösa ökningen av transporter i EU och motverkar både minskade klimatutsläpp från transportsektorn och hindrar en hållbar samhällsutveckling mot lokal produktion och konsumtion av livsmedel. Mot bakgrund av EU:s nyligen antagna klimatmål och av att utsläppen från transporterna har ökat dramatiskt både i Sverige och inom övriga EU-länder är det rimligt att klimathänsyn ska utgöra ett tydligt kriterium i lagstiftningen som rör beslut om upphandling. Detta skulle utgöra ett viktigt verktyg för att minska transporterna. Att vid en upphandling välja mellan jämförbara likvärdiga alternativ men hindras från att välja det närmaste i avstånd menar vi i grunden är ett systemfel.
Från och med den 1 februari 2006 gäller nya EG-direktiv på området, direktiv 2004/17/EG om vatten, energi, transporter och posttjänster och direktiv 2004/18/EG om offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Direktiven ger möjlighet, men inte skyldighet, att ställa miljökrav vid upphandling. I enlighet med EG-direktiven kan miljökrav ställas inom upphandlingens olika faser: kvalificeringskrav, utvärderingskriterier och särskilda kontraktsvillkor under verkställandefasen. Upphandlingen ska göras på ett transparent sätt, och kraven ska vara proportionerliga och överensstämma med övriga grundläggande EG-rättsliga principer. Regeringen bör inom EU:s regelverk verka för att det inom offentlig upphandling av klimatskäl ska vara möjligt att införa kriterier med hänsyn till inköpens generering av koldioxidutsläpp samt avstånd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att alla transportslag ska bära sina samhällsekonomiska kostnader och det även på lång sikt. Det är inte acceptabelt att överlämna kostnader till nästa generation. Vi vill ha en trafikpolitik där kvinnor och män har bra kommunikationer oavsett var de bor och som leder till att vi får ett transportsystem som minskar miljöpåverkan både lokalt och globalt. En viktig förutsättning är att det finns en utbyggd, tillgänglig, prisvärd och väl fungerande kollektivtrafik och järnväg. EU stöder stora satsningar på infrastrukturinvesteringar, bland annat genom Europeiska investeringsbanken (EIB), stora vägbyggen i Östeuropa. För att bidra till en ekologiskt hållbar utveckling är det helt nödvändigt att den huvudsakliga inriktningen på dessa investeringar är en ny miljöanpassad infrastruktur. Nya motorvägsbyggen är en återvändsgränd som leder till ökade godstransporter på väg. De kommer att göra det mycket svårt eller omöjligt att minska koldioxidutsläppen samtidigt som de innebär stora ingrepp i naturen genom det direkta bygget och genom andra utsläpp. Investeringar bör i stället göras i järnväg, sjöfart och system för samordning och omlastning för ett optimalt utnyttjande av de olika transportslagens fördelar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett stort transportarbete utförs via sjöfart, och det är nödvändigt att förbättra sjöfartens negativa inverkan på havsmiljön. Sjöfartens utsläpp till luften uppmärksammas alltmer då den internationella sjöfartens utsläpp av svaveldioxid har ökat. Om inga åtgärder sätts in uppskattas utsläppen från sjöfarten vara den största källan till svavelföroreningar i Europas luft. Förklaringen är att trafiken till sjöss vuxit och att den inte har haft lika hårda miljökrav på sig. För Sveriges del beräknas cirka 15 procent av svavel- och kväveoxiderna komma från den internationella sjöfarten.
I EU:s innanhav Östersjön har exporten av olja med stora tankfartyg direkt från ryska eller baltiska hamnar genom Öresund ökat markant under de senaste åren. Sjötransporterna av olja uppgår till 160 miljoner ton per år och beräknas öka till runt 250 miljoner ton 2015. Ständigt finns över 2 000 stora fartyg med olja och farliga kemikalier samt passagerarfärjor på Östersjön. Trenden går mot allt större fartyg.
WHO uppskattar att mellan 95 000 och 380 000 européer dör i förtid på grund av partikelföroreningarna i luften och att sjöfarten ligger bakom 20 till 30 procent av föroreningarna i kuststäderna. Ämnena orsakar också försurning och övergödning av mark och vatten. Det är nödvändigt att reglera svavelhalten inom IMO (FN:s sjöfartsorgan), men det är en långsam process. European Federation for Transport and Environment och Naturskyddsföreningen har lämnat ett förslag på hur man skulle kunna införa en kilometerskatt för sjötrafiken runt Östersjön. Vi ser det som ett intressant förslag till hur man på ett snabbare sätt kan internalisera sjöfartens kostnader för miljöpåverkan och därmed minska de luftförorenande utsläppen. Förslaget behöver analyseras vidare, och det är väsentligt att det genomförs av alla länder runt Östersjön. Vi har föreslagit detta i riksdagen tidigare och föreslår ännu en gång att regeringen bör utreda hur en kilometerskatt för sjötrafiken i Östersjön skulle kunna införas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns i dag få regler som reglerar kväveutsläppen från fartyg. Resultatet av detta är att sjöfartens utsläpp av kväve ökar dramatiskt jämfört med till exempel kväveutsläppen från vägtrafiken. Endast frivilliga initiativ från vissa färjerederier har resulterat i att en del färjor har kväverening. Det är bra men långt ifrån tillräckligt. Det krävs en ökad politisk styrning. Eftersom tekniken finns är det rimligt att fartyg som trafikerar EU:s vatten ska ha katalysator. Det finns sedan länge väl beprövad katalysatorteknik som tar bort 90 procent av fartygens kväveutsläpp. Därför bör Sverige agera för att EU inom FN:s Internationella sjöfartsorganisation, IMO, ska anta nya regler och krav på att fartyg som trafikerar EU:s vatten ska ha katalysator. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU har möjliggjort för varje enskilt land att antingen införa vägavgifter för tunga fordon eller kilometerskatt för tunga fordon. Det är viktigt att dessa system finner en gemensam miniminivå. Vänsterpartiet ser det som oerhört angeläget att nationella kilometerskatter kan samordnas på EU-nivå för att skapa lika konkurrensvillkor för transportsektorn. Vi vill se ett system för kilometerskatt för tunga fordon i Sverige senast den 1 januari 2011. Många EU-länder tillämpar redan kilometerskatt, bland annat Schweiz, Tyskland och Österrike. Det är lastbilstransporterna som stått för den största delen av trafikökningen på vägarna. En kilometerskatt effektiviserar utnyttjandet av in-frastrukturen och styr mot minskade vägtransportvolymer, eftersom skatten tas ut efter de rörliga kostnaderna. Vi ser det som viktigt att intäkterna går till investeringar i hållbara transporter som järnväg och kollektivtrafik och inte till utbyggnad av ny vägtrafik. Sverige bör agera för att nationella kilometerskatter samordnas på EU-nivå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt en ny rapport (2008) från Brysselbaserade miljönätverket TE låg utsläppsgenomsnittet för nya bilar inom EU år 2007 på 158 g koldioxid per kilometer. I Sverige var siffran 180 g, vilket gör att den svenska nya bilparken fortfarande är den törstigaste inom EU. Enligt förslag i förordningen om utsläppsnormer för personbilar som nu processas i EU ska nyproducerade personbilar efter 2012 inte släppa ut lika mycket koldioxid som i dag. Det är viktigt att Sverige driver på för en hög målsättning som begränsar ett genomsnittligt koldioxidutsläpp för nya personbilar på högst 120 g/km till 2012, 80 g/km till 2020 och 60 g/km till år 2025. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU har satt som mål att hållbart framtagna biodrivmedel ska stå för 10 procent av transportbränslet år 2020,vilket är en bra start. Men med en sådan målsättning är det dock avgörande att tydligt definiera vad som avses med hållbart, detta för att den redan nu allvarliga utarmningen av biologisk mångfald inte ska förvärras. Palmolja ska enligt vår mening inte få användas till biodrivmedel. Anledningen till detta är att EU:s mål om förnybar energi har lett till en explosion av nya plantager i Sydostasien, vilket bidrar till skövlad regnskog. Forskning tyder på att palmolja inte kan produceras hållbart i de mängder som efterfrågas. Med anledning av att EU nu även utvecklar direktivet om förnybara källor (Dok.5421/08 – KOM(2008) 19 slutlig) med hållbarhetskriterier ska regeringen verka för så strikta hållbarhetskriterier i direktivet att förskjutningseffekter som innebär skövlad regnskog helt undviks. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är viktigt att direktivet utformas till ett minimidirektiv som ger EU:s medlemsländer möjlighet att ställa högre ekologiska och sociala hållbarhetskriterier. Det är av största vikt att enskilda länder ska kunna gå före och införa hårdare sociala och miljömässiga krav på produktion och import av biobränslen än den nivå EU beslutar om. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I Miljövårdsberedningens promemoria 2007:1 föreslås att det införs en internationell certifiering av biobränslen. Med ett internationellt ramverk för certifiering av bioenergiodlingar kan man ställa krav på produktionen. Det finns redan i dag ett antal olika certifieringssystem som skulle kunna användas, t.ex. RSPO för palmolja och BSI för sockerrör. Sverige bör i EU verka för en internationell certifiering för hållbar odling av bioenergi. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samma spelregler bör gälla mellan olika drivmedel. Alla fordonsbränslen bör därför certifieras utifrån kriterier om att det som produceras också ska vara socialt och ekologiskt hållbart. Det kan inte vara rimligt att det ska ställas högre krav på biobränslen än på fossila bränslen. Regeringen bör därför verka för att alla former av fordonsbränslen certifieras utifrån kriterier om en hållbar produktion. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Efterfrågan på biodrivmedel är väldigt beroende av priset på fossila bränslen. När fossila bränslen är relativt dyrt jämfört med till exempel etanol blir det ekonomiskt intressant för fordonsägare att tanka etanol. I dag finns en handelstull på importerad etanol från Brasilien. Tullarna syftar till att försvara den sydeuropeiska vinetanolen. Vi menar att det är orimligt med särskilda tullar på brasiliansk etanol när det inte finns några tullar på råolja, som omvandlas till bensin eller diesel. Fossila bränslen bör inte skattesubventioneras på detta sätt. Vi anser att tullavgiften på importerad etanol ska avskaffas. I dag hindrar dock EU:s regelverk att tullen tas bort. Regeringen bör därför inom EU kraftfullt verka för att tullavgifterna för etanol tas bort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att den mest effektiva och snabbaste åtgärden för att minska utsläppen från flygtrafiken är att införa en kilometerskatt på flyget. Nu har EU fattat beslut att det är genom handelssystemet med utsläppsrätter som utsläppen ska minska.
Det är viktigt att sträva efter att de olika transportslagen internationellt står för sina miljökostnader. I dag är flygfotogen och flygbensin befriade från koldioxid- och energiskatt. Det är den Internationella Chicago-konventionen från 1944 som sätter stopp för en miljöanpassad utveckling. Konventionen hindrar undertecknande stater att beskatta bränsle som redan befinner sig ombord på annat lands flygplan som flyger till eller från avtalsslutande stat eller genom dess luftrum. Denna överenskommelse har sedan lett till att skattebefrielsen på bränsle har skrivits in i olika bilaterala avtal. Det betyder ofta att staterna förbinder sig att inte påföra skatt på in- eller utförsel av bränsle, och även att tankning av bränsle är befriat från skatter eller avgifter. Detta system är en förlegad ordning och bör omgående förändras. En klimatskatt på flyget är av största vikt. Sverige bör kraftfullt agera för att EU driver på ICAO (International Civil Aviation Organization) för att flygtrafiken internationellt ska bekosta sin miljöpåverkan genom att göra beskattning av flygbränsle möjligt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
FN:s klimatpanel, IPCC, förutspår att flygets samlade globala utsläpp av växthusgaser år 2050 i värsta fall kan uppgå till 15 procent. Det är en oroande utveckling. Det är avgörande att den internationella flygtrafiken till skillnad från nu ska omfattas av Kyotoprotokollet när det gäller utsläpp av växthusgaser. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit i riksdagen – och vi återupprepar här vårt krav – att Sverige i internationella sammanhang aktivt ska agera både i EU och FN för att den internationella luftfartens klimatpåverkan inkluderas i den internationella klimatkonventionen efter 2012. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att skatter och avgifter är ett effektivare styrmedel än handel med utsläppsrätter för att minska utsläppen. Vi skulle därför föredra en koldioxidskatt på EU-nivå och helst på global nivå. En av riskerna med EU:s handelssystem med utsläppsrätter är att nationella åtgärder som koldioxidskatter eller avgifter på flygresor avskaffas för de sektorer som är inne i handelssystemet, innan handelssystemet har kunnat påvisa några minskade utsläpp eller att det över huvud taget fungerar.
Systemet för handel med utsläppsrätter ser EU som det viktigaste verktyget för att få ned utsläppen av koldioxid. I dag omfattar handelssystemet nästan hälften av EU:s koldioxidutsläpp och drygt 11 000 företag (främst energiföretag och stora delar av den tunga industrin), varav 700 svenska. Med klimatpaketet kommer fler sektorer (flyget och hela industrisektorn) och fler växthusgaser än koldioxid att inkluderas. Under den första handelsperioden 2005–2007 har handelssystemet i princip inte bidragit till några minskningar. Priset på ett ton koldioxid har stundtals varit mycket lågt. Många stora aktörer har gjort enastående vinster på handelssystemet. Svenska Vattenfall, Eon och Fortum tjänade 30 miljarder kronor under de två första åren utan att behöva göra några egentliga miljöåtaganden. Några av skälen till detta är: en alldeles för generös tilldelning av utsläppsrätter, ingen auktionering av utsläppsrätterna samt spekulation och en överlag illa fungerande marknad. Genom att i stället auktionera ut utsläppsrätterna kommer stora intäkter att genereras som kan satsas på minskade utsläpp av växthusgaser. EU-kommissionen har uppskattat dessa till 50 miljarder euro per år.
Vi är kritiska till att införa nya sektorer som transporter i det nuvarande handelssystemet, eftersom detta minskar incitamenten för teknikutveckling. Detta hotar att hindra den nödvändiga utveckling som måste ske för att ställa om till en hållbar transportsektor vad gäller energieffektivitet och fossilfria alternativ.
EU har beslutat att föra in flygsektorn i handelssystemet ETS, troligen år 2012. Mot bakgrund av ovanstående är det nu mycket viktigt att samma minskningskrav ställs på flyget som på andra sektorer. Flygets möjligheter att köpa utsläppsrätter från andra sektorer måste därför begränsas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare bör alla utsläppsrätter auktioneras ut så att det till skillnad från nu kostar redan från starten 2012. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är även av största vikt att EU: s medlemsländer garanteras rätt att också införa ytterligare nationella åtgärder mot utsläppen från flyg och andra sektorer inom handelssystemet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi menar också att intäkterna från auktioneringen i EU:s utsläppshandelssystem ska kunna användas av medlemsstaterna till klimatanpassade åtgärder dels inom EU, dels i utvecklingsländerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att EU:s handelssystem med utsläppsrätter ETS ska bli det verktyg som behövs för att nå FN:s klimatmål måste detta tillåtas att utvidgas så att systemet minst garanterar nivån på de utsläppsminskningar som dagens effektiva koldioxid- och energiskatter bidrar till. Om detta inte kan genomföras är det partiets mening att dessa klimatskatter ska kunna behållas i Sverige och av de stater som så önskar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att det är rimligt att EU:s handelssystem utformas så att det leder till att utsläppsminskningarna inom systemet motsvarar EU:s klimatmål. Regeringen bör därmed agera för att 40-procentiga minskningar av utsläppen inom handelssystemet sker till 2020. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU:s klimatpaket har målen att energikonsumtionen ska minska med 20 procent fram till 2020. En femtedel av EU:s energi ska komma från förnybara källor år 2020.
EU:s klimat- och energipaket ska vara antaget före årsskiftet 2008 under Frankrikes ordförandeskap. Målet för förnybar energi har sedan fördelats per medlemsland. Olika länder har olika förutsättningar för att klara sina kvoter. Med nuvarande nationella mål och stödsystem blir kostnaderna och resultaten för investeringarna mycket olika. Havsbaserad vindkraft i Östersjön och längs Europas Atlantkust har en mycket stor potential och kan bidra till att klara nuvarande målsättningar men också en höjd ambitionsnivå. För att kunna utnyttja denna resurs är det viktigt att utveckla såväl teknik, regler, stödformer, nät, tillverkning och utbildning som infrastruktur för etablering av vindkraft i haven. En sådan utveckling tjänar på en samordning över nationsgränserna. Den skulle också med hänsyn till sin omfattning och sitt kapitalbehov bidra till en tillväxt på industrisidan i form av produktion av vindkraftverk och utbyggnad av infrastrukturen. Konsumenterna tjänar på en effektivitet och produktionskapacitet som ger oss billig el. Om EU:s medlemsländer genom frivillig samverkan på detta sätt klarar exempelvis hälften av målet för förnybar energi, kan man sänka kraven på de enskilda medlemsstaterna lika mycket. En sådan havskvot skulle alltså sänka den ”börda” som varje land annars är tvunget att uppfylla, detta utan att sänka kraven på hur mycket förnybar energi som totalt ska uppnås.
En satsning på en mellanstatlig etablering av vindkraftverk för gemensam kvot i områden där det blåser bra som i Nordsjön, Atlanten och Östersjön bör initieras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU har beslutat att EU:s energikonsumtion ska minska med 20 procent fram till 2020. En femtedel av EU:s energi ska komma från förnybara källor år 2020.
Kolkraften är den energiform som i dag står för de största utsläppen av växthusgaser. Kärnkraftsindustrin har ännu inte presenterat förslag för granskning och godkännande av hur kärnavfallet ska hanteras långsiktigt. Ändå dominerar dessa energiformer i EU. Kärnkraften har sedan starten på 50-talet fått många miljarder kronor i subventioner. Fortfarande får kärnkraftsindustrin i Europa regeringsstödd support för varje nytt projekt, som om kärnkraften introducerades på marknaden för allra första gången. Förutom skattefinansierade förmånliga lån, slipper reaktorägarna betala korrekta olycksfallsförsäkringar. Redan före EU:s utvidgning år 2004 omfattade subventionerna 22 miljarder euro, framför allt till brytning av kol.
EU:s stöd till kärnenergiforskning ges inom ett särskilt sjunde ramprogram för forskning och utbildning på kärnenergiområdet. Budgeten för detta program är 2 751 miljoner euro för perioden 2007 till 2011, vilket är 550 miljoner euro per år. Inom EU har energiforskningsprogrammets del till kärnkraften traditionellt fått ungefär dubbelt så mycket forskningsanslag som alla andra energikällor tillsammans. Och av de pengar som inte har gått till kärnkraft har fossil energi fått större delen av pengarna. Förnybar energi har hittills bara fått småsmulor av kakan. Sverige bör verka för att EU:s forskningsmedel för kärnkraft och fossil energi fasas ut och ersätts med forskning om förnybar energi. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De länder som smutsar ned mest per capita (USA, EU och bland annat Sverige) är de som, trots allt, drabbas lindrigast av växthuseffekten. FN:s senaste klimatrapport pekar på att det är de fattiga länderna med låga utsläpp per capita som kommer att drabbas hårdast när klimatchocken slår till. Redan i dag leder klimatförändringarna till humanitära katastrofer då tusentals människor tvingas fly från sina översvämmade hem. I framtiden beräknas uppemot 40 miljoner av Bangladeshs invånare bli klimatflyktingar när stora delar av landet läggs under vatten. Hela Botswana (med utsläpp under 1 ton koldioxid per capita och år) kommer att förvandlas till öken, om temperaturen höjs med tre grader. Åtgärder måste därför skyndsamt vidtas för att stödja utvecklingsländerna. Det första vi ska göra är att se till att minska våra egna utsläpp. 40-procentskravet är därför helt avgörande.
Ett bortglömt problem i sammanhanget är att en del av EU:s utsläppsminskningar inte kommer att göras av EU eller dess medlemsländer. Genom så kallade flexibla mekanismer kan i-länder och företag lägga ut delar av minskningarna i u-länder. Tanken är att detta skulle leda till tekniköverföring och utveckling i de fattiga länderna, men hittills har en stor del fungerat som ett sätt för kapitalstarka krafter att köpa sig fria från sitt klimatansvar. Ett problem är också att dessa satsningar inte når de fattigaste länderna, bl.a. i Afrika. Enligt en tysk undersökning bidrar så mycket som vart femte Clean Development Mechanismprojekt, CDM, inte alls till minskade utsläpp. Vi är självklart för verksamheter i utvecklingsländerna. Men dessa måste vara frikopplade från EU:s minskningskrav. CDM-projekten bör stramas upp och certifieras både ur miljöhänseenden och sociala hänseenden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Detta kan exempelvis göras genom att endast använda projekt som enligt FN klassats som s.k. Gold standard.
Genom att luckra upp patentlagstiftning och immaterialrätt skulle också tekniköverföring gynnas. Det är orimligt att 75 procent av vindkraftstekniken i världen kontrolleras av fyra företag. Tre är europeiska och ett är från USA. När många utvecklingsländer nu vill bygga ut vindkraften måste de använda gammal teknik där patenträtterna gått ut. De har helt enkelt inte råd med den modernaste och miljövänligaste tekniken. Regeringen bör därför agera för att EU: s lagstiftning på området ändras så att det blir lättare att sprida grön teknologi. Detta bör ges regeringen till känna.
EU bör ta ett större ekonomiskt ansvar för att stödja dem som drabbas värst av klimatförändringarna. EU har ingen enskild budgetpost för klimatbistånd. Klimatdimensionen framträder i stället i andra former i utvecklingspolitiken. Framför allt gäller detta stöd till ekonomisk utveckling, exempelvis teknikutveckling och energi- och naturresursanvändning. Det är rimligt att anta att den slutliga utformningen av energi- och klimatpaketet kommer att leda till att biståndspolitiken kommer att användas som ett verktyg för att fullgöra de mål som energi- och klimatpaketet ställer upp. Vi ser med oro på och tar starkt avstånd från den utveckling som sker då budgeterade biståndspengar används till klimatåtgärder i utvecklingsländer. Det är att dubbelt straffa människor i dessa länder då biståndspengar härmed undantas andra viktiga områden som bland annat utbildning och hälso- och sjukvårdsinsatser för att gå till de förödande klimatkonsekvenser som främst västvärlden orsakat. I Vänsterpartiets skuggbudget 2007 presenteras ett förslag på införande av ett renodlat klimatbistånd utöver rådande biståndsram. Vi uppmanar regeringen att verka för att det i EU:s budget inrättas en enskild budgetpost utanför biståndssatsningarna för klimatbistånd . Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett viktigt havsmiljöarbete sker nu i Östersjöstaterna genom Helcom för att minska utsläppen till Östersjön, som är EU:s innanhav. Östersjön är samtidigt ett av EU:s största miljömässiga katastrofområden. Det behövs medel för projekt som ytterligare minskar belastningen, till exempel byggandet av nya reningsverk, förbättring av befintliga reningsverk och anläggning av våtmarker, men också medel till testning och utveckling av projekt som aktivt kan bidra till att tillståndet i Östersjön påtagligt förbättras. Hit hör åtgärder som orörda kantzoner vid alla sjöar och vattendrag och musselodlingar som kompensation för svåråtgärdade utsläpp. Sammanlagt kommer det att behövas miljardinsatser för saneringen av Östersjön. Frågan om hur dessa kostnader ska fördelas mellan Östersjöländerna måste lyftas upp på EU-nivå. Sverige har enligt principen om att förorenaren betalar ett historiskt ansvar för Östersjöns tillstånd, men Sverige bör även aktivt verka för att nya EU-medel avsätts för Östersjöns renovering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samtidigt som nya pengar behövs för Östersjön behöver EU:s jordbrukspolitik förändras i hållbar riktning. Sverige bör inom CAP:s hälsoöversyn verka för att EU:s bidrag och subventioner inom jordbruk och transportsektorn bidrar till att förbättra Östersjöns miljö. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU:s fiskepolitik har tömt haven på fisk. EU:s återhämtningsplan för torsk i Östersjön som antogs redan 2002 är ett misslyckande. I dag finns bara tio procent kvar av beståndet jämfört med 80-talet. Och en misslyckad återhämtningsplan ersattes med en annan. EU-kommissionen sa tvärt nej till forskarnas rekommendationer om ett fiskestopp. EU:s återhämtningsplan för torsk i Kattegatt är en lika sorglig historia. Enligt forskarna ligger torskbeståndet i Kattegatt betydligt under miniminivån. Forskarna föreslår fiskestopp, men EU-kommissionen säger nej. Svenska folket vill liksom vi införa ett förbud mot storskaligt torskfiske i Östersjön. Internationella havsforskningsrådets, Ices, senaste rapport från den 27 juni 2008 visar att situationen för sill- och torskbestånden i Västerhavet är fortsatt allvarlig. Havsforskarna rekommenderar stopp för torskfiske i Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. Dessutom vill de minska sillfångsterna från Kattegatt, Skagerrak och sydvästra Östersjön kraftigt. Läget för Kattegattorsken är fortsatt kritiskt. Mängden lekande torsk har minskat dramatiskt och tillskottet av ung torsk är på rekordlåga nivåer. Havsforskningsrådet rekommenderar därför återigen ett stopp för torskfiske i området. Dessutom efterfrågar de åtgärder som bättre kontroll, stängda områden och fiske med selektiva redskap. Torskbeståndet i Skagerrak och Nordsjön har också svårigheter. Bland annat har mängden lekande torsk gått ned. Trots minskat fiske motverkas återhämtningen av utkast och bifångster. Ices underkänner nuvarande förvaltningsplaner och rekommenderar fiskestopp tills beståndet har återhämtat sig. Redan förra året noterade Ices en nedgång för sillen i Västerhavet. Situationen för sillen i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt betecknas nu som kritisk. Även för ett annat viktigt bestånd, Rügensillen i sydvästra Östersjön, ser man nu problem. Sammantaget rekommenderar man att sillfångsterna från Kattegatt, Skagerrak och sydvästra Östersjön bör minskas med omkring 40 procent jämfört med nuvarande kvoter. Regeringen bör därför i EU agera för att i enlighet med Ices rekommendationer minska sillfångsterna med 40 procent. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ices framhåller att ett fiskestopp på kort tid skulle ge en snabb återhämtning. Även mot bakgrund av att torsken som topp-predator har betydelse för Östersjöns ekologiska balans, då den begränsar bestånden av skrapsill – och därmed i förlängningen, enligt forskning, motverkar övergödningen i haven – bör regeringen även agera för ett moratorium för storskaligt torskfiske till dess att återhämtningen av torsk kan garanteras i Östersjön, Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU:s skattebefrielse på bränsle har haft en avgörande betydelse för utfiskningen av haven. Forskare vid Institutet för mat och bioteknik, SIK, visade år 2007 att det i genomsnitt går åt åtta liter diesel för att fånga ett kilo svensk havskräfta, en ekvation som inte skulle gå ihop om inte bränslet var subventionerat. Av klimatskäl är detta förkastligt då trålning efter havskräfta orsakar rekordstora utsläpp av växthusgaser för varje ton havskräfta, mer än dubbelt så mycket som biff. En energislösande och miljöförstörande verksamhet är enbart möjlig genom subventioner. Sedan Sverige gick med i EU har svensk fiskenäring fått cirka 135 miljoner kronor årligen från EU:s strukturfonder. Ju mindre fisk det finns kvar, desto mera bidrag från EU. Subventioner har byggt upp en allt större fiskeflotta, och systemet med gemensamma kvoter gör det omöjligt att få till stånd hållbara fångstkvoter. Fiskenäringen ska baseras på en sund anpassning till hållbara fiskebestånd. Sverige bör därför agera i EU för att de subventioner som bidrar till att underhålla en överdimensionerad fiskeflotta och subventionerar fiskarnas fossila bränslen fasas ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bottentrålningen är ett stort hot mot känsliga och ofta relativt okända havsmiljöer och ekosystem. De flesta arter som lever i djuphaven har en långsam tillväxt- och reproduktionstakt, vilket gör att det tar mycket lång tid innan mängden fisk som tas upp kan ersättas. Extremt tunga redskap används som river upp skadliga stoftmoln och ödelägger livet på bottnarna. I enlighet med försiktighetsprincipen måste denna skadliga verksamhet förbjudas, vilket regeringen bör agera för på EU-nivå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
På Östersjöns bottnar finns i dag dumpade stridsmedel, och på många områden finns gifter och kemikalier lagrade i bottensedimenten som kan frigöras vid bottentrålning. Bottentrålning medverkar även till att fosfor frigörs ur sedimenten och bidrar till Östersjöns övergödning.
Efter att åtta av tio fiskbestånd i europeiska vatten enligt Ices är överfiskade tömmer nu EU:s fiskeflottor andra hav på fisk. Att utnyttja fattiga länders fiskbestånd i fallet Västsahara – ett land under ockupation – när de egna vattnen är utfiskade är inte förenligt med internationell solidaritet, folkrättsliga principer eller hållbar utveckling. Synnerligen allvarligt är det att även svenska fartyg fiskar i de västsahariska vattnen, trots att Sverige sagt nej till EU:s fiskeavtal med ockupationsmakten Marocko. Regeringen bör agera för att stoppa allt svenskt fiske i de västsahariska vattnen i avvaktan på att EU:s fiskeavtal med Marocko hävs.
Rovfisket förstör inte bara havsmiljön utan också livsvillkoren för lokalbefolkningen som blir bestulna på både arbetstillfällen och livsmedel. Ungefär 40 procent av EU-flottans fångster beräknas komma från fiskevatten utanför EU. EU har bilaterala fiskeavtal med cirka 20 länder. Ett femtontal av avtalen är med länder i Afrika och Stilla havet. Enligt vetenskapstidskriften Nature maj 2003 har de kommersiella fiskebestånden i världshaven minskat med 70–90 procent sedan 1950-talet, och för denna helt oacceptabla statistik har EU:s fiskeflotta ett historiskt delansvar.
Enligt rapporten EU:s fiskeriavtal med utvecklingsländer – från resurstillträde till partnerskap? (Finfo 2005:2, Fiskeriverket informerar februari 2005 av Mikael Cullberg) kan tredjelandsavtalen bli ett instrument för att uppnå ett hållbart fiske, men EU:s nuvarande fiskeriavtal främjar inte ett sådant. Enligt rapporten finns stora brister i såväl kunskapsgrund som tillämpning. Övervakning och fiskerikontroll är fortfarande otillräcklig, ibland obefintlig. Inget av avtalen genomförs på ett sätt som uppfyller kraven i FAO:s uppförandekod. Kuststaterna, som anses huvudansvariga för en hållbar marin resursförvaltning, saknar såväl tillräckliga medel som engagemang. Olika utvärderingar har funnit att uppskattningarna av överskottsresurser inte bygger på öppna och allmänt granskade vetenskapliga råd. Dessutom sluter kuststaterna avtal med andra stater eller privata företag och kontrollerar sällan ett betydande tjuvfiske. Vidare efterlever inte aktörerna, vare sig EU:s medlemsstater, kuststaterna eller fartygsägarna, kravet på att tillhandahålla de data som behövs för att säkerställa en hållbar resursförvaltning. Utveckling av fiskerisektorn och förvaltningen får nu en större del av den finansiella ersättningen för fisket i tredjelandsvatten, men det är tveksamt om detta upplägg någonsin kan bli förenligt med utvecklingsmålen. Resurstillträdet bör i stället helt skiljas ifrån utvecklingsåtgärderna. Det är enligt rapporten oklart vilka följder avtalen får för tredjeländersekonomi. Flera icke-statliga organisationer anser att avtalen till övervägande del har negativa följder för kustsamhällen, snarare än att de bidrar till hållbar utveckling. De verkar däremot ge en väsentlig fördel till privata intressen inom EU, samtidigt som det skapas en situation med ojämn konkurrens som inte gynnar tredjelandsflottor.
Världsnaturfonden påpekar att det omfattande fisket i u-länders ekonomiska zoner – länder med svag administration – ofta leder till utarmning av fiskeresurserna och hämmar utvecklingen av det nationella fisket. Samtidigt innebär fiskeriavtalen ett ibland betydande bidrag till statsinkomsterna. Att ett land blir beroende av försäljning av fiskerättigheter kan dock innebära långsiktiga problem. Risken att hamna i en utpressningssituation är uppenbar, och det kan vara förödande med ett stort inflöde av utländsk valuta från försäljningen av en naturresurs som riskerar att uttömmas. På lång sikt är det mycket sannolikt att det skulle vara mer gynnsamt att utveckla fisket och beredningsindustrin inom landet. Sverige bör mot bakgrund av detta agera för att de fiskeavtal EU tecknat med utvecklingsländer som bidrar till rovdrift på fiskebestånden och förstör livsvillkoren för lokalbefolkningar omedelbart stoppas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Så länge dessa avtal inte baseras på folkrättsliga principer och respekt för invånarna i avtalsländerna, deras försörjningsmöjligheter och en ekologisk hållbar grund ska inga subventioner till denna orättfärdiga verksamhet utgå utan omedelbart upphöra. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU:s framtida fiskeriavtal ska garantera att fisket i tredjelandsvatten sker på verkliga överskottsresurser, det vill säga vad som hållbart kan tas ut när det inhemska fisket tagit sitt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Efterlevnaden av avtalen måste skärpas, inte minst fångstrapporteringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De utvecklingsåtgärder som finansieras inom avtalen måste garanteras genom uppföljning. Stödet får inte minska även om EU-fisket får minskat tillträde. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inför förhandlingar om nya avtal eller protokoll måste en konsekvensbeskrivning finnas, inklusive konsekvenser för det viktiga småskaliga kustfisket. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Övergödning av våra vatten är ett miljöproblem som måste åtgärdas. Det kräver stora insatser. Ökad tillförsel av växtnäringsämnen, främst kväve och fosfor, har orsakat en ökad produktion av växtplankton och fintrådiga alger. Detta har i sin tur medfört en rad negativa effekter på havsmiljön som grumligt vatten, syrefria bottnar, förändrad artsammansättning och att grunda vikar växer igen. Trots åtgärder har halten näringsämnen och produktionen av plankton och alger i kustzonen inte minskat nämnvärt. Odling av blåmusslor är ett exempel på en åtgärd som kan användas för att kompensera för utsläpp av närsalter till kustzonen. Musselodling används redan i dag som ersättning för rening i kommunala reningsverk. Experiment visar att musselodling också är möjlig i Östersjön, där musslorna kan användas som djurfoder eller gödselmedel. Som exempel kan nämnas att Lysekil kommun valt musselodling i stället för utbyggd kväverening. Enligt Västra Götalands miljömål ska kvävebelastningen på kustvattnet minska med 2 750 ton per år fram till år 2010. Cirka 20 procent, eller 500 ton, beräknas kunna åtgärdas med hjälp av odling och årlig skörd av 50 000 ton musslor längs Bohuskusten. Denna reningsmetod kostar Lysekils kommun nästan 1 miljon kronor mindre per år än om traditionell teknik med kväverening hade använts.
Vänsterpartiet anser att en kraftig utveckling av den här reningsmetoden bör ske samtidigt som ökade åtgärder ska vidtas för att stoppa utsläppen vid källan. Det finns EU-medel genom Europeiska fiskerifonden för nyinvesteringar i vattenbruk som med fördel kan riktas till musselodlingar för att minska övergödningen av främst Östersjön. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är nödvändigt att fler marina fiskefria områden avsätts i Östersjön och Västerhavet. Enligt rapporten Protecting Marine Biodiversity, World Watch Institute (publicerad i Oceans in Peril september 2007) är det av stor vikt för att vända den negativa trenden för minskade fiskbestånd att utestänga fiske från marina skyddsområden. Enligt rapporten är 76 procent av världens fiskbestånd fullt utnyttjade eller överutnyttjade och den biologiska mångfalden i havet allvarligt hotad. Till de överutnyttjade bestånden hör både de östra och västra torskbestånden i Östersjön. Rapporten ger ytterligare belägg för att marina reservat och nationalparker i högre grad ska innefatta fiskeförbud samt bättre skydd från mänsklig påverkan. Med anledning av detta bör Sverige agera inom EU för att fler marina områden med fiskeförbud avsätts i Östersjön. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt uppgift från världsnaturfonden WWF går varje år 11,6 miljarder euro i bidrag från EU till jordbrukare i EU:s Östersjöstater. Det innebär att vi svenskar via våra skattepengar bidrar till att göda Östersjön. En inkomst på 20 000 kronor i månaden beräknas varje år bidra med cirka 1 600 kronor till algblomningen. För av dessa EU-bidrag går endast 10 procent till ekologisk hållbar verksamhet och resten till intensiva jordbruk med konstgödsel och bekämpningsmedel. EU-medborgares skatter ska inte subventionera verksamhet som bidrar till att döda livet i Östersjön. Skattepengarna bör i stället bidra till Helcom och Sveriges gemensamma miljömål. Sverige bör inom EU verka för att dessa subventioner ska fasas ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även om reformer i rätt riktning har gjorts bidrar fortfarande EU:s jordbrukspolitik till utvecklingen mot djurfabriker och industriella jordbruk, vilka skapar negativa miljöeffekter genom kemikalieanvändning, genmanipulation, minskad biologisk mångfald och ökade transporter och övergödning av sjöar och hav. För minskad belastning på havet är det nödvändigt att Sverige inom EU verkar för odlingsförbud och andra begränsningar för jordbruk och djurproduktion inom känsliga kustområden i Östersjöns avrinningsområde. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
EU:s jordbrukspolitik måste förändras eftersom den genom bidrag gynnar en utveckling mot storskaliga industriella jordbruk och djurindustrier med långa djurtransporter. Det är en utveckling varken konsumenterna eller jordbrukarna själva vill ha.
Enligt opinionsundersökningar beställda av Lantbrukarnas affärstidning (ATL), av Konsumentförbundet och Greenpeace är det tydligt att varken svenska bönder eller svenska konsumenter vill ha genmodifierade organismer. Undersökningar på EU-nivå visar samma tydliga resultat. Det är därför allvarligt ur demokratisk synpunkt att den svenska regeringen är en av de mest GMO-vänliga i EU och systematiskt röstar ja till nya GMO när frågan behandlas i EU. Det är allvarligt att Sverige, till skillnad från många andra EU-länder, låter försiktighetsprincipen få stå tillbaka när det gäller genmodifierade organismer. Sju EU-länder har infört nationella förbud mot vissa GMO som innebär miljö- och hälsorisker. När omröstningar ägt rum på EU:s miljörådsmöten om dessa länder ska få införa ett förbud har EU:s miljöråd, med stor majoritet, avgjort att länderna ska få behålla sitt förbud. Men Sverige har tillsammans med en liten minoritet röstat emot ländernas rätt att införa förbud. Vi tar starkt avstånd från denna linje och anser att den svenska linjen i EU på området ska respektera både försiktighetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att det är oacceptabelt att marknadskrafternas starka lobby inom EU-systemet öppnar upp för GMO trots att varken konsumenter eller flertalet producenter vill ha GMO. Att medborgarnas åsikter inte beaktas är allvarligt ur demokratisk synpunkt. Vänsterpartiet anser att medborgarnas vilja ska respekteras och överordnas handelsintressen. Sverige bör därför verka för att utforma EU till en GMO-fri zon. Det demokratiska underskottet i GMO-frågorna är allvarliga. Regeringen bör i en demokratisk process ge riksdagen möjlighet att ta ställning i grundläggande GMO-frågor.
Det ska vara en rättighet som konsument att veta att en vara är fri från GMO. I valet mellan att utveckla GMO i odling och att ge upp möjligheten att kunna garantera att ekologiskt certifierade produkter är fria från GMO anser vi valet vara enkelt. Att värna ekologiskt certifierade produkters frihet från GMO är av högsta vikt. Konsumenter ska kunna veta att animalieprodukter som kött, mjölk och ägg inte är producerade med GMO. Som ett led mot ett införande av ett nationellt förbud enligt ovan menar vi att det är av vikt att införa en märkning av alla produkter där GMO hittills ingår i livsmedelskedjan.
Samexistens spelar en avgörande roll för beslut som gäller tillstånd för odling av GMO. Principen bakom samexistensreglerna är att man ska kunna odla vad man vill, oavsett om det är genmodifierat, konventionellt eller ekologiskt. Men erfarenheter visar att samexistens enbart fungerar i teorin. I praktiken kan inte spridning av GMO förhindras. Till exempel har Eko-bönder i Saskatchewan, Kanada, lämnat in en stämningsansökan mot företagen Monsanto och Aventis eftersom det inte längre går att odla ekologisk raps i provinsen på grund av spridningen och förorening av GMO-raps. Vi anser att samexistens och utsättning av GMO inte kan ske i enlighet med försiktighetsprincipen. GMO har enligt vetenskaplig forskning oväntade effekter när de sprider sig och interreagerar med omgivningen. Stora ekonomiska värden i form av smittade skördar och förluster av ekosystemtjänster och nya hälsoproblem står på spel. Därutöver saknas tillräcklig forskning för att veta de långsiktiga konsekvenserna.
Frågan om ansvar och skadestånd på en internationell nivå har ännu inte lösts. Formerna för ett internationellt regelverk som reglerar skador orsakade av spridningen av GMO måste bestämmas inom ramen för Cartagenaprotokollet. Partiet anser att ingen utsättning bör få ske innan ansvarsfrågan är klar. Sverige bör agera för att ansvars- och skadeståndsfrågan på internationell nivå regleras genom bindande ansvarsregler för dem som är skyldiga till spridning av GMO i enlighet med principen att förorenaren betalar (polluter pays principle). Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En fond bör etableras för att kompensera för de miljöskador och ekonomiska skador som spridningen av GMO orsakar. De som är skyldiga till spridningen, det vill säga industrin bakom de genmodifierade grödorna, ska stå för kostnaderna som spridningen ger upphov till enligt denna princip. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tillståndsgivningen, beslutandeprocessen och kontrollen av all GMO i Sverige ska hanteras i en organisation som innefattar större bredd av kompetens. Större öppenhet behövs. Målet måste vara att nå de svenska miljökvalitetsmålen och utveckla etisk hänsyn. Vi vill se att Naturvårdsverkets befogenheter i deras samordningsansvar i denna process stärks.
Alla djur ska ha rätt till ett gott liv och kunna bete sig naturligt. Stora djurfabriker där djur hanteras som råvaror och plågas under långa transporter är inte förenligt med hållbar utveckling och god djuromsorg. Djur ska behandlas som levande varelser som kan känna smärta och rädsla. Vänsterpartiet anser att grundläggande förändringar i EU:s lagstiftning måste till för att garantera friska och välmående djur. Men det är viktigt att medlemsländer tillåts införa strängare krav på nationell nivå. I grunden anser vi att djurskyddet ska beslutas av medlemsländerna själva.
Djurtransporterna i EU upprör. Inom EU måste färre djur födas upp och transport ska ske efter slakt i närmiljön. En orsak till att djurtransporterna inte kan förhindras ligger i EU:s regler om varors fria rörlighet som klassar levande djur – som grisar och kalvar- på samma sätt som vilka varor som helst. Den nya förordningen för skydd av djur under transport som gäller från och med januari 2007 leder inte till någon nämnvärd förbättring eftersom den inte tar tillräcklig hänsyn till djurens välbefinnande. Jämfört med tidigare svenska regler är den tyvärr en försämring. Sverige bör kraftfullt agera för att levande djur ska undantas från EU:s princip om varors fria rörlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bidrag för export av djurprodukter och levande djur från EU-länderna till länder utanför unionen är en av de mest kontroversiella delarna av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. EU har fattat ett klokt beslut att fasa ut exportbidrag för djurtransporter. Men det finns ingen anledning att dra ut på lidandet för djuren. Enligt statistik från EU-kommissionen och Jordbruksverket betalade Sverige år 2007 ut över 8,5 miljoner kronor i exportbidrag för levande djur. Sedan 2002 har tusentals kor och kycklingar transporterats till Bosnien, Jordanien, Turkiet och till andra länder utanför EU finansierat med våra skattepengar. Detta står i strid med den officiella hållningen att inga exportbidrag för levande djur tagits emot. Tio EU-länder har däremot inte tagit emot exportbidrag (bland annat Finland, Storbritannien och de baltiska staterna). Sverige måste omedelbart sluta ta emot dessa exportbidrag och till skillnad från i dag omedelbart sluta betala ut exportbidrag för levande djur och agera för att EU:s övriga medlemsländer gör detsamma. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bidrag för export av levande nötkreatur från Sverige
Källa: EU-kommissionen och jordbruksverket 2007.
Sverige har en viktig uppgift att driva på utvecklingen mot att transporter av levande djur minimeras. Varje år transporteras enligt den svenska regeringsrapporten ”Kännande varelser eller okänsliga varor” (SOU 2003:6) över 20 miljoner stora boskapsdjur och över 500 miljoner fjäderfä inom EU:s länder (15) – många gånger under stort lidande. Endast kortare transporter som inte överstiger totalt 8 timmar bör tillåtas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige bör också agera för att medlemsländer som vill införa nationella hårdare krav gällande djurtransporter ska få göra detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den utveckling mot stora djurfabriker som sker i EU i dag anser vi strider mot god djurhållning, mål om hållbar utveckling, EU:s klimatmål och internationella åtagande gällande biologisk mångfald. Ett nytt regelsystem behöver införas på EU-nivå som gynnar små lokala slakterier och lokala och närproducerade livsmedel av god kvalitet. Det är även motiverat utifrån djuromsorg och smittskyddssynpunkt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Alltför många djur lider under djurförsök, vilket måste förändras. Enligt EU-kommissionens nyligen utgivna rapport användes drygt 12 miljoner djur i djurförsök i EU under år 2005. Och enligt jämförelser ökar antalet djur som används vid försök. Även i Sverige ökar antalet djur som används. Jämfört med år 2004 ökade antalet med 24 procent år 2005 till totalt drygt 507 000 djur. Det finns mycket kvar att göra för att minska, ersätta och avskaffa djurförsök.
Det är viktigt att mer görs för att ersätta djurförsök med laboratoriebaserad teknik. En stor del av forskningen om cancer, aids och andra sjukdomar sker redan nu utan djurförsök. Mycket kunskap om människan och våra sjukdomar kommer från undersökningar av sjuka människor och experiment på frivilliga människor. En allt större del av dagens forskning sker också på celler och vävnader (till exempel hud) från människa. Små bitar av ett organ (vävnadsbitar) kan till exempel tas till vara vid en operation utan att människan skadas.
I de flesta djurförsök används djuren som modeller för människan för att forska om människokroppen, människors sjukdomar och hur människor riskerar att skadas av olika kemikalier, produkter, miljögifter med mera. Men det finns många skillnader mellan djur och människor som gör det svårt att översätta resultaten från försök på ett djur till vad som händer i människokroppen. Att använda djur som modell för människan är alltså långt ifrån optimalt. Därför finns många skäl till att utveckla och använda alternativ – för djurens skull men också för människans. De alternativa metoderna – när de väl finns – är ofta billigare, mer pålitliga och ger snabbare resultat än djurförsök. Det är inte självklart att djurförsök bör tillåtas bara för att det saknas alternativ. Alla djurförsök är inte livsviktiga. Många djurförsök har redan ersatts med alternativa metoder, men för att kunna ersätta fler djurförsök behövs mer forskning. Det behövs också mer information och utbildning till dagens och morgondagens forskare, för att till exempel visa på vilka framsteg som gjorts med cellodlings- och datormodeller. Men också för att få forskare att själva undersöka möjligheterna att vidareutveckla existerande metoder som skulle kunna ersätta de djurförsök som de använder. Sverige bör i EU agera för ökade forskningsanslag till forskningen för alternativa djurförsök. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.