Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om miljömålet Levande skogar.
År 1998 fastslog riksdagen de 15 ursprungliga miljömålen, däribland miljömålet Levande skogar. Detta beslut utgjorde startskottet för den senaste nioårsperiodens kraftsamling för förstärkt miljöhänsyn i Sveriges skogsbruk. Detta arbete har i stora delar varit framgångsrikt, inte minst tack vare att såväl lagstiftare, miljöintressen som skogsbruksintressen ställt sig bakom de yttre ramarna för det delmål som är formulerat med sikte på år 2010. I detta mål uttrycks bl.a. att ytterligare 900 000 hektar skogsmark skall ges ett miljömotiverat skydd under delmålsperioden. Av dessa skall 400 000 hektar ges formellt skydd genom något av tvångsinstrumenten naturreservat och biotopskydd eller genom att staten ingår frivilliga naturvårdsavtal med markägarna.
Vi nalkas slutet av delmålsperioden och har nu ett gott underlag att utvärdera den inslagna vägen för hur miljömålet Levande skogar skall uppnås. Vid en sådan utvärdering framträder några avgörande brister i den förda politiken som behöver förändras för att förbättra förutsättningarna att uppnå målsättningarna.
En slutsats som kan dras är att den förda politiken kring de skogsmarker som skall skyddas i form av naturreservat eller biotopskydd inte är resurseffektiv. Vi kan konstatera att de årliga möjliga budgetavsättningarna för detta ändamål inte förslår om vi skall skydda mark i paritet med målsättningarna. En ytterligare slutsats som kan dras är att den nuvarande användningen av tvångsinstrumenten naturreservat och biotopskydd skapar stora konflikter med skogsägarna. Denna konflikt medför att miljömålsarbetet i skogen i hög grad sker mot istället för med markägarna.
Sammanfattningsvis kan vi idag, efter att ha praktiserat metoden i nära tio år, konstatera att naturreservat respektive biotopskydd inte är några effektiva verktyg för att uppnå miljömålet Levande skogar. Samtidigt som den förda politiken slösar med samhällets ekonomiska resurser medför den att åtskilligt av skogsägarnas egna miljöengagemang dämpas.
För att Sverige skall uppnå miljömålet Levande skogar på ett samhällsekonomiskt ansvarsfullt sätt behöver därför en frivillighetsreform genomföras kring formerna för skydd av skogsmark. Redan att i långt högre utsträckning än vad som nu är fallet använda sig av naturvårdsavtal istället för naturreservat respektive biotopskydd vore ett värdefullt steg på vägen. Detta skulle i sin tur förenklas avsevärt om naturvårdsavtalen användes flexiblare än vad som nu är fallet. Samtidigt vet vi att man, i en omfattande försöksverksamhet, vunnit många värdefulla erfarenheter i Finland genom att låta ansvariga myndigheter upphandla istället för att tilltvinga sig skyddsobjekt.