Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kommersiellt nyttjande av allemansrätten.
Miljöbalken 7 kap. 1 § har befäst en rättslig otrygghet. Grundlagen uttrycker klart att markägare har rätt till ersättning när såväl allmänna som privata intressen inskränker pågående markanvändning. I miljöbalken stadgas inget om hur denna ersättning skall beräknas. Detta innebär att enskilda markägare kan tvingas till komplicerade rättsprocesser när de måste hävda sin grundlagsskyddade rätt.
Kommersiella intressen har vid uppmärksammade tillfällen under senare tid missbrukat allemansrätten. Min absoluta uppfattning är att kommersiella former av friluftsliv inte är förenligt med tanken bakom allemansrätten. Syftet med allemansrätten är att ge allmänheten rätt att på ett ansvarsfullt sätt vistas i skog och mark.
Med dagens lagstiftning ges såväl kommersiella krafter som ideella organisationer möjlighet att utnyttja allemansrätten i organiserad verksamhet utan något som helst inflytande från markägaren. Miljöbalken fråntar markägaren rätt att påverka vad som händer på hans eller hennes mark. För att inte riskera att allemansrätten råkar i vanrykte måste miljöbalken reglera dessa avarter. Äganderätten utgör grunden för att markägaren skall ha incitament att verka för naturvårdshänsyn i sin skötsel av marken.
Balken innehåller möjlighet att kräva att organisatören ansöker om tillstånd för organiserad verksamhet hos den naturvårdande myndigheten, vanligtvis länsstyrelsen, utan att någon av dessa parter behöver ha en dialog med markägaren. I förlängningen kan detta innebära att t.ex. en ridskola erhåller tillstånd för att bedriva ridverksamhet i ett skogsområde som ägs av enskild markägare, vilken i sin tur förhindras att bedriva en likartad verksamhet på sin egen mark. Värnet om äganderätten måste vara en av grundbultarna varpå allemansrätten och miljöbalken vilar.