Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att skyddsjakt på stare, koltrast, björktrast, gråsparv och pilfink tas bort.
Sveriges Ornitologiska Förening och Hushållningssällskapet har startat ett samarbete i syfte att öka individantalet bland fåglar knutna till jordbrukslandskapet. Jordbrukets fåglar har gått tillbaka starkt sedan 1950-talet. Det gäller vanliga fåglar som sånglärka, tofsvipa och stenskvätta. För vissa arter är individantalet endast en tredjedel av antalet för bara 30 år sedan.
Förebilden för projektet är ett liknande projekt i Storbritannien som pågått sedan 1999, engagerar 3 350 gårdar och 2 000 fågelskådare, och där man inventerar och ger rådgivning. Det svenska projektet är än i sin linda. 2006 startade man med 11 gårdar i ett test. År 2007 var antalet gårdar som var med över 80 och man kan ge rådgivning efter att ha inventerat fågelfaunan på dessa gårdar. Projektet finansieras av Jordbruksverket och Naturvårdsverket. För flera arter, bland andra staren som behandlas mer i denna motion, har man tagit fram faktablad som innehåller kunskap om arter, vad som gynnar respektive missgynnar den och vad man kan göra för att hjälpa till att ge arten bättre förutsättningar.
I den här motionen tar jag upp skyddsjakt på några få arter – arter där jag tycker att behovet av skyddsjakten måste omprövas. Det paradoxala är att det är samma arter som projektet ovan arbetar med för att hjälpa. Det gäller arterna stare, gråsparv och pilfink. Men även skyddsjakten på koltrast och björktrast kan ifrågasättas.
I jaktförordningen bilaga 4 punkt 1 finns bland många andra arter björktrast (snöskata), gråsparv och pilfink med. De får skyddsjagas, om de ”kommer in på gård eller i en trädgård och där kan orsaka skada eller annan olägenhet”. Jakten får bedrivas från den 1 juli till den 30 juni, alltså året runt, även under häckningstiden.
Den här jakten var säkert motiverad på den tiden man förvarade spannmål även för människoföda betydligt öppnare än idag. Sådan hantering finns inte längre och även öppen hantering av spannmål för djurfoder är mycket begränsad. För livsmedelsproducerande djur finns klara bestämmelser för hanteringen för att eliminera risk för smitta. Till följd av detta har framför allt gråsparven gått tillbaka mycket kraftigt i landet. Förr var gråsparv och pilfink mycket talrika på gårdarna. Idag finns de i städerna där födotillgången många gånger är större.
Björktrasten ingår i och för sig inte i projektet, som beskrivs ovan, men är heller ingen fågel som är allmänt förekommande på gårdar och i trädgårdar, i alla fall inte i sådan grad att skyddsjakt på just den arten kan anses motiverad.
I punkt 1 krävs inte ens att det bedrivs en verksamhet på stället som i punkt 17 som tar upp koltrast och stare.
I punkt 17 står följande: ”Koltrast och stare får jagas inom trädgård eller annan anläggning för yrkesmässig bär- eller fruktodling samt inom ett avstånd av 200 meter från sådana anläggningar, om det behövs för att förhindra skada inom anläggningarna”. Tiden anges till den 1 juli–30 september.
Sedan 1970-talet har staren minskat kraftigt i antal. De senaste tre decennierna har antalet starar halverats. Staren är knuten till jordbruksmarken och som för flera andra arter har förändringar inom jordbruket missgynnat staren. Hoten anses vara:
Färre betande djur.
Omställning till mer gödslade och sprutade vallar, höstsådder, tätbevuxna trädor samt trädplantering eller ohävd på tidigare betesmark.
Effektivare bekämpning av skadeinsekter med kemiska medel.
Brist på boplatser i områden med fortsatt god födotillgång.
Starar häckar i hål och behöver insektsrika jordbruksmarker med betesdjur. Den letar föda på marken och lever av gräsätande fjärilslarver, harkrankslarver, daggmaskar, spindlar och skalbaggar.
Koltrasten är en av landets mest kända fåglar. Den är inte helt knuten till jordbrukslandskapet och ingår inte i samarbetsprojektet mellan SOF och Hushållningssällskapet. Den är allätare och finns ruttnande frukt i trädgården så tar den för sig. Inte heller för den arten kan skyddsjakten längre anses vara motiverad.
Synen på naturen och de arter som finns här har varierat över tiden. Detta avspeglas i jaktlagstiftningen. I ett tidigare samhälle sågs vissa djur som skadegörare – arter som inte på något sätt orsakar problem idag. Därför måste bestämmelserna för vilka arter och i vilka situationer skyddsjakt får bedrivas ständigt aktualiseras.
I dag finns skyddsjakten för många arter året runt, det vill säga även under tider då risken finns att ungar lämnas övergivna i lyor och bo med en plågsam död som följd. Med en annan syn på djur och natur ifrågasätts det etiska i en sådan lagstiftning på ett helt annat sätt i dag. I EU:s fågeldirektiv slås fast att jakt inte får ske under den tid då fåglar har ägg och ungar. Så är det även i bestämmelserna för den allmänna jakten i Sverige, men inte i skyddsjaktsbestämmelserna.
Att göra satsningar för att antalet individer av arter som stare, gråsparv och pilfink ska öka på gårdarna och samtidigt ha skyddsjakt på samma arter skickar mycket underliga signaler. Ska arterna gynnas eller inte? Ska de bekämpas även under häckningstid eller ska vi satsa pengar för att de ska kunna öka i individantal? I det av riksdagen antagna sextonde miljömålet Ett rikt växt- och djurliv anges att den biologiska mångfalden ska bevaras. För många fågelarter måste ambitionen vara att populationerna ska återhämtas – det vill säga individantalet ska öka. I det perspektivet känns skyddsjakten på de arter, som tas upp här, helt fel.
Det är uppenbart att det är dags att ta bort skyddsjakten för stare, koltrast, gråsparv och pilfink.