Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att hävda subsidiaritetsprincipen och den nationella rätten i lagstiftningsfrågor om jakt och viltvård.
Förutsättningar, traditioner och kulturer skiljer sig markant åt mellan EU-länderna i frågor om jakt och viltvård.
Den svenska storskogen med kalla vintrar ser helt annorlunda ut än de kala och varma områdena i Sydeuropa eller på Kanarieöarna. Jakten här i Norden bedrivs med andra etiska förtecken än på andra håll i Europa. Det som anses etiskt försvarbart i en del länder fördöms av andra. Vi i Norden har svårt att förstå småfågeljakten i Sydeuropa, men är vi beredda att låta andra besluta om vad vi anser vara etiskt försvarbart eller inte i den svenska jakttraditionen.
Vid inträdet i EU rådde stor politisk enighet om att dessa frågor inte skulle utformas i gemensam EU-lagstiftning. Varje land fattar sina beslut utifrån de nationella uppfattningarna, vilket innebär att kompetensen för de vilda djurens levnadsvillkor ska ligga hos EU:s medlemsstater.
Vi ser nu hur viltvårdsfrågorna allt oftare diskuteras i EU-sammanhang, och krav ställs på gemensamma åtgärder utan att någon hänsyn tas till geografiska förutsättningar eller mångåriga traditioner. Sådana åtgärder väcker stor irritation bland breda grupper av den naturintresserade befolkningen och skadar förtroendet för hela EU-samarbetet.
Vi anser därför att regeringen under ministerrådsmöten och vid kontakter med EU-kommissionen ska hävda att dessa frågor är nationella och ska lämnas utanför den gemensamma lagstiftningen.