Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om lika villkor för Sveriges veterinärer och möjlighet för privata veterinärer att utföra myndighetsuppdrag.
Staten svarar för att det finns tillgång till veterinärer över hela landet. För lantbruket är detta en förutsättning för att kunna bedriva en bra animalieproduktion. För att fylla detta behov har staten också producerat tjänsten. Det vill säga man har också anställt veterinärer som distriktsveterinärer runt om i landet.
Det är snarare regel än undantag att veterinärer med anställning på ett företag också har egen praktik på övrig tid. Distriktsveterinärerna har också utnyttjat denna möjlighet, vilket ibland setts på med oblida ögon av andra veterinärer. Det går heller inte att komma ifrån att anställningsvillkoren för distriktsveterinärer har kunnat medföra vissa konkurrensfördelar bland annat genom upparbetade kundkontakter och viss kompetensutveckling. En stor brist är också att samma myndighet som anställer veterinärer också tar emot och behandlar klagomål om deras yrkesutövning. Det kan inte uteslutas att det här föreligger ett jävsförhållande inom myndigheten.
Frågan om konkurrensneutralitet mellan veterinärer med olika anställningsförhållanden och myndighetsansvaret har därför utretts ett flertal gånger de senaste åren.
Vi menar att staten fortsatt skall ha ett ansvar för att veterinärverksamhet finns tillgänglig i hela landet. Speciellt gäller det för jordbrukets produktionsdjur. Vi menar också att staten fortsatt skall ha ansvaret för en fullödig smittskyddsverksamhet.
Däremot anser vi inte att staten självklart skall bedriva veterinärverksamhet som monopolist.
Därför skall distriktsveterinärverksamheten konkurrensutsättas och upphandlas. Detta ligger i linje med Jordbruksverkets förslag om införande av ”ett avtalssystem mellan privata veterinärer och Jordbruksverket som efter upphandling och ersättning erbjuder olika offentliga uppgifter så som officiella veterinäruppgifter enligt EU:s regelverk, utredningar och beredskap inom smittskyddet samt deltagande i klinisk jourverksamhet för att upprätthålla djurskyddet. I avtalet ska även ingå kompetensutveckling”.
Vi menar att den eller de veterinärer som i anbudsförfarandet har ett ur djurskyddssynpunkt och smittskyddssynpunkt fullvärdigt alternativ och till fördelaktigast pris bör få bedriva verksamheten.
Jordbruksverket föreslår också att det införs en ”möjlighet för privata veterinärer utan offentlig anställning att utföra offentliga uppdrag med myndighetsutövning”.
Detta kan gälla till exempel kontroll av livsmedel.
Vi vill här införa ett licenssystem där en veterinär blir licensierad för myndighetsuppgifter. Licensen bör ges för en kortare tid. Enligt vår mening blir detta ett rakare och mindre byråkratiskt system än när varje myndighet för sig skall uppdatera och se till att varje veterinär som utför myndighetsuppgifter har rätt kompetens vid varje givet tillfälle.
Till skillnad från Jordbruksverket förordar vi en uppdelning av ansvaret mellan den myndighet som upphandlar veterinärtjänsterna, vilken också bör vara överklagandeinstans, och den myndighet som eventuellt kommer att ha anställningsansvar för de veterinärer som fortsatt är statliga och som kommer att vara driftsansvariga.
Jordbruksverket bör lägga fram en plan för hur övergången till en konkurrensutsättning av veterinärverksamheten skall genomföras.
Man måste därför vara uppmärksam på att de statliga ersättningarna ger kostnadsneutralitet mellan anbudsgivare. Detta bör kontrolleras av bl a Konkurrensverket.