Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att subsidiaritetsprincipen ska gälla för jakten och dess förvaltning.
Inom EU finns den s.k. subsidiaritetsprincipen som vägledning för hur olika frågor skall hanteras. Enligt denna princip kan gemenskapen vidta åtgärder om ett ärende inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt genom åtgärder inom medlemsstaterna. Subsidiaritetsprincipen syftar till att upprätthålla medlemsstaternas befogenheter på de områden där en reglering inte kan ske effektivare genom att gemenskapen vidtar åtgärder. Främsta syftet med denna princip i de europeiska fördragen är att besluten inom gemenskapen skall fattas så nära medborgarna som möjligt och på lägsta möjliga beslutsnivå.
Trots den s.k. subsidiaritetsprincipen har EU:s utveckling under 2000-talet präglats av att allt flera frågor och områden kommit att omfattas av beslut på EU-nivå. Denna utveckling går på tvärs med den strävan efter ett smalare men vassare EU som Centerpartiet länge förordat och som numera blivit Sveriges principiella synsätt.
Ett slående exempel på denna utveckling är jakten. Jakten klassas som en befogenhet tillhörande medlemsstaterna. Jakttider, jaktbart vilt, jaktmetoder, krav på utbildning etc. bestäms formellt av medlemsstaterna. Men, genom EU:s naturskyddslagstiftning är vissa arter fridlysta och vissa jaktmetoder förbjudna. Det finns även ett stort antal andra direktiv och förordningar som påverkar jakten, t.ex. förordningen om animala biprodukter, vapendirektivet och förordningen om livsmedelshygien. För jakt-, fiske- och naturintresserade medborgare i Dalarna, Gävleborg och andra delar av Sverige är det alldeles obegripligt att EU lägger sig i denna typ av frågor som hanteras med större förnuft och omsorg regionalt och nationellt.
Effekten av dessa regelverk på EU-nivå har i de flesta fallen varit negativ för jakten. Det har inneburit begränsningar och förbud. I de flesta fallen har jägarna mycket svårt att förstå dessa förbud.
Ett exempel är att man inte får ha mer än två patroner i magasinet när man jagar skogshare, men det finns inga begränsningar när det gäller fälthare. Ett annat exempel är viltarter som har haft en ogynnsam bevarandestatus men som återhämtat sig väl och nu har en gynnsam bevarandestatus. Dessvärre finns dock ingen mekanism för att uppdatera fågel-, art- och habitatdirektiven utan dessa arter är fortfarande fredade trots att direktivens mål (gynnsam bevarandestatus för olika arter) har uppnåtts.
Utöver de ovannämnda exemplen försöker EU dessutom att utvidga sin kompetens när det gäller jaktfrågor. Ett exempel är det nyligen presenterade förslaget till förordning som förbjuder all handel med sälprodukter. Skälet till förbudet anses vara etiska problem vid säljakt och att det inte kan garanteras att sälarna avlivats och avhudats utan att de förorsakats onödigt lidande och smärta. Undantag kan beviljas om länderna som vill sälja sälprodukter uppfyller vissa krav vilka inkluderar bland annat skjuttest, krav på utbildning av jägarna, begränsningar av jaktmetoder etc. Detta är ett försök från EU att tillskansa sig kompetens när det gäller vilda djurs välfärd (djurskydd). Den här gången gäller det säl men nästa gång kan det röra sig om älgjakt, vildsvinsjakt eller fågeljakt.
Jakten i Europa skiljer sig mycket från land till land. Traditionerna och sederna är olika, likaså viltarterna och jaktmetoderna. Dessa olikheter är resultatet av en lång jaktlig historia som fått sin lokala prägel. Att försöka ”harmonisera” dessa traditioner är dömt att misslyckas och underminerar ytterligare EU:s bristfälliga folkliga förankring. EU är definitivt inte bättre lämpat att lagstifta om jakt än vad medlemsstaterna är. Det finns säkert skäl för att fastslå ett grundläggande naturskydd på europeisk nivå och på migrerande arter men det är inte lämpligt att EU ska lagstifta kring t.ex. krav på utbildning eller jaktmetoder. Det har tydligt visat sig att en inblandning av EU i jaktfrågor skapar mera konflikt och problem än vad det löser ett gemensamt problem. Därtill är EU-instrumenten oftast statiska och kan inte anpassa sig till en dynamisk resurs. Således kan EU inte effektivare förvalta jakten och viltet eller lösa jaktrelaterade frågor bättre än medlemsstaterna. Jakten har en stark lokal förankring och är resultatet av långa traditioner. Därmed ska enligt vår mening subsidiaritetsprincipen gälla för jakten och dess förvaltning.