Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förändra insamlingssystemet för avfall.
I Sverige har vi i dag ett system som bygger på producentansvar vid återvinning av avfall, det vill säga att alla kostnader för insamling och återvinning av förpackningar ligger på dem som producerar varan. I och med att producenterna har skyldigheten att ta hand om avfallet har de även fått ansvara för den fysiska hanteringen via så kallade återvinningsstationer – detta för att de fritt skall kunna påverka sina kostnader.
Konsumenterna betalar för insamling och återvinning redan i affären när de köper produkten. Tanken bakom idén är god men fungerar tyvärr inte i praktiken. Producenternas förpackningar hamnar exempelvis inte alltid i just den behållaren som producenterna ansvarar för. Den hamnar i stället i den fastighetsnära avfallssortering som de flesta fastighetsägare nu har tvingats bygga ut, alternativt i kommunens behållare tillsammans med hushållssoporna.
I dag är det kommunerna som har ansvar för sophanteringen medan producenterna har ansvar för förpackningsåtervinningen. Alltfler kommuner inför nu en fastighetsnära insamling av återvinningsmaterialet, vilket innebär att kommunen då tar över kostnaden från producenterna. Kommunerna får då ingen ersättning från producenterna eftersom deras intresse av den typen av hantering är obefintligt. Anledningen till detta ointresse kan vara att den fastighetsnära insamlingen ger en högre återvinningsgrad och därmed högre kostnader för att återvinna materialet i slutändan. Och för producenterna är det inte alltid en god affär med hög återvinning.
Konsekvensen av detta blir att konsumenten betalar återvinningskostnaden flera gånger, alltså inte enbart till producenten utan även till fastighetsägare och kommunen. Problemet med att konsumenten betalar för insamling och återvinning två gånger är så komplicerat att det kräver ett ingripande från staten. Studier från 2007 visar att priserna för avfallshantering mellan kommunerna varierar betydligt mer än för övriga kostnadsslag.
I Eskilstuna har man provat ett nytt insamlingssystem som bygger på materialåtervinning. Det betyder att exempelvis stekpannor ska kunna kastas tillsammans med konservburkar och att trasiga plastleksaker ska kunna kastas med plastflaskor. Tanken är att öka materialåtervinningen på sikt och även göra det enklare för hushållen att återvinna.
Genom de entreprenörer som kommunerna upphandlar tjänsten av kan man få en fastighetsnära insamling med samordningsvinster som är bra både för miljön och för konsumenterna. Producentansvaret skulle kunna finnas kvar och till och med utökas och finansiera en ny sorts återvinning där man sorterar efter material och inte förpackning.
Kommunerna skall inte behöva bära ansvaret för insamling och återvinning själva. För att utforma ett nytt system krävs en statlig översyn av hur det kan förbättras och finansieras, för konsumenternas och miljöns skull.