Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av produktionskopplade ersättningar i landets mindre gynnade områden.
Jordbrukspolitiken i Europa kännetecknas av ett behov och en strävan att minska livsmedelsproduktionen. För Sveriges mindre gynnade områden, Norra Sverige och Sydsvenska Höglandet, gäller det motsatta. I dag närmar sig produktionen en miniminivå för att kunna producera nödvändiga råvara till livsmedelsindustrin och för att kunna upprätthålla servicen till lantbrukarna. Även för det öppna landskapet och den biologiska mångfalden krävs minst nuvarande produktion. Produktionen ligger i dag nära den nivån och har inom vissa områden underskridits. Politiken måste därför ha som utgångspunkt att produktionen ska öka inom dessa områden.
Såväl Sverige som EU har som övergripande mål att det ska finnas ett jordbruk i hela landet respektive i hela unionen. För att klara den målsättningen är det nödvändigt med ett speciellt regelverk för jordbruket i de perifera områdena. I dessa LFA-områden handlar det helt enkelt om att stimulera produktionen i syfte att den inte ska minska ytterligare.
Nuvarande regelverk för jordbruket i Sveriges LFA-områden behöver därför kompletteras med ytterligare åtgärder med målet att dagens produktionsnivåer inte långsiktigt får underskridas.
Det viktigaste incitamentet för att behålla produktionen på dagens nivå är att ersättningarna till jordbruket i LFA-områdena även fortsättningsvis är direkt kopplade till produktion. Mot den bakgrunden är de reformer som genomförts av jordbrukspolitiken på senare år olyckliga. Den frikoppling av ersättningarna från produktionen som skett har lett till att livsmedelsproduktion inom vissa områden har övergått till ett passivt brukande av marken. För jordbruket i norra Sverige och övriga skogs- och mellanbygder skulle det innebära förödande konsekvenser om dagens ersättningar som är knutna till produktion omvandlades till ersättningar som stimulerar former av passivt brukande.