Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över ansvarsfördelningen för sanering mellan den enskilda ägaren och staten.
Samhället har en skyldighet att upprätthålla kvalificerade lagar som gör att miljön inte tar skada eller, om den har tagit skada, se till att minimera skadan. Tyvärr har miljön tagit skada på en mängd olika sätt vid framväxten samt upprätthållandet av ett industrialiserat samhälle. Ett av miljöproblemen är förorenad mark till följd av utsläpp, förvaring eller dumpning av skadliga ämnen, åtgärder som kan ha företagits med eller utan tillstånd från myndigheterna.
Idag tar staten ansvar för de förorenade områden där ingen ansvarig verksamhetsutövare har kunnat identifierats. I budgeten för 2008 har drygt 450 miljoner kronor anvisats för sanering av förorenade områden vilket naturligtvis är nödvändigt.
Miljöbalkens regler om ansvar för miljöskador har gällt sedan den 1 januari 1999, men än så länge finns endast begränsad praxis på området. Det saknas vägledning för hur långt ansvaret sträcker sig för miljöskador som skedde innan miljöbalken trädde i kraft. När miljöbalken trädde i kraft infördes ett subsidiärt efterbehandlingsansvar för vissa fastighetsägare för förvärv som gjorts efter den 1 januari 1999. Lagstiftningen innebär med andra ord att ett företag eller en markägare kan bli ansvarig för att sanera ett förorenat område när det anses nödvändigt, även om föroreningarna har skett för flera år sedan och det nuvarande företaget eller markägaren inte orsakat skadan. Det är inte heller ovanligt att föroreningen inte var olaglig när den ägde rum.
Konsekvensen av dagens lagstiftning är att fastighetsägare riskerar att drabbas av stora ekonomiska ålägganden. Dessutom skapar det även incitament för att dölja huruvida mark är förorenad för att undkomma eventuell saneringsskyldighet. Ansvarsförhållandet mellan den enskilda ägaren och staten borde omgående ses över.