Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör se över artskyddsbrottens regelverk och rutiner i avsikt att förenkla, förbättra och förstärka dessa så att fler brott upptäcks och lagförs.
Handeln med hotade arter tycks vara mer utbredd än vad man har trott i Sverige. I en utredning som Brottsförebyggande rådet (Brå) har gjort anförs att handeln med hotade växter och djur är världens tredje största illegala handel. Trots det upptäcks och lagförs få brott. Handeln har ofta föregåtts av grova brott i landet där den aktuella arten finns. Många gånger finns stora ekonomiska värden att hämta och den illegala internationella handeln med hotade arter har viss koppling till smuggling av vapen och narkotika.
För att komma till rätta med den internationella handeln med hotade arter antogs en konvention år 1973, kallad Citeskonventionen. Den har undertecknats av 169 länder (år 2006), och i denna konvention finns ca 33 000 hotade arter listade varav 5 000 djurarter. För en del får handel med arten som helhet eller produkter gjorda av arten inte förekomma alls, för andra krävs speciella tillstånd. I EU finns regler i rådets förordning EG 338/97. I Sverige finns artskyddsförordningen (1998:197), en förordning under miljöbalken.
Artskyddsbrott är handel med de arter, delar av arter eller produkter av arter som finns listade i Citeskonventionen.
I många fall begås artskyddsbrotten av hemvändande turister. Man har köpt souvenirer av elfenben, koraller eller ormskinn. Men även i hälsokost-affärer kan man hitta arter som inte får säljas enligt Citesreglerna. Det kan gälla vissa aloearter, vild ginseng eller tigerdelar. Även träslag som mahogny och ramin förekommer i produkter som tas in i landet.
I vissa fall finns mycket pengar att hämta. Ett kilo störrom, för vilken det krävs tillstånd för försäljning, är värd ca 45 000 kronor. Vid en kontroll en jul visade det sig att ingen sökt tillstånd för försäljning – trots att rysk kaviar fanns att köpa i flera affärer. Under 2000-talet hade inte ett enda tillstånd sökts i Sverige!
Även import av levande djur som hotade papegojarter och sällsynta orkidéer förekommer.
Men transporter kan även gå ut ur Sverige. Utförsel av ägg, uppstoppade fåglar och orkidéer är exempel på detta. Det handlar även här om hotade och sällsynta arter – ju mer sällsynt ju större ekonomiska värden finns att hämta hos oseriösa samlare. Svenska rovfåglar är exempel på detta.
Eftersom det handlar om hotade arter finns en grov brottslighet i det land där de hotade arterna kommer ifrån, såväl i Sverige som i andra länder. Det förekommer till och med mord på naturvårdare och poliser som försökt stoppa den illegala jakten på hotade djur i Afrika.
Brå har studerat den illegala handeln med utrotningshotade växter och djur, så kallade artskyddsbrott, även i andra länder. I Sverige upptäcks mycket få fall, mycket beroende på att det satsas så lite resurser på detta område. Det bedrivs nästan ingen spaning och tillsynsmyndigheterna gör få oanmälda kontroller. År 2006 gjorde polis och tull i Sverige 38 beslag, jämfört med 163 000 beslag i Storbritannien samma år.
Det är också få som lagförs för dessa brott i Sverige, under sju år endast 78 personer. Enligt svensk lagstiftning kan straff upp till två års fängelse utdömas, men erfarenhet visar att straffen stannar vid böter. För grovt artskyddsbrott är övre straffgräns fyra års fängelse. För det krävs att arten är särskilt skyddsvärd eller att brottsligheten skett systematiskt och under långt tid, i stor omfattning eller i vinstsyfte (miljöbalken 29 kap. 2 §).
Det anförs i utredningen från Brå att det finns praktiska problem för myndigheterna. Tullen prioriterar inte den här typen av brott, och de har inte beredskap att hantera ovanliga beslag. Det kan handla om beslag av djur eller växter som kräver särskild omvårdnad, till exempel ödlor eller kaktusar. Enligt Brå finns det tecken på att både tull och polis drar sig för sådana beslag eftersom det belastar den egna budgeten. Man tycker att pengarna i stället bör användas till brott som anses allvarligare. I och med att så få brott upptäcks är också kunskapen om artskyddsbrott liten. Vidare anses att lagstiftningen runt artskyddsbrott inte är helt enkel att tyda. Även det faktum att de brott som lagförts endast lett till bötesstraff gör att man inte prioriterar artskyddsbrott.
Informationsinsatser till allmänheten måste bli bättre. För att höja medvetenheten om regelverket föreslår Brå att ansvariga myndigheter skapar en webbplats för alla som handlar med dessa produkter eller vill veta mer om lagstiftningen. Ett krav på researrangörer att informera om artskyddsbrott och vilka produkter som kan förekomma på resmålet och som omfattas av Cites-reglerna kan införas.
En särskild budgetpost hos tull och polis för kostnader för artskyddsbrott är ett förslag från Brå för att öka aktiviteten på området. Fler oanmälda besök av länsstyrelsen är ett annat. Om lagstiftningen bedöms som otydlig måste detta åtgärdas. För att öka kunskapen bör brott som rör skyddade arter alltid ledas av miljöåklagare. Straffskalan och bestämmelserna för vad som är att betrakta som artskyddsbrott respektive grovt artskyddsbrott bör ses över och straffen skärpas.
Kort sagt; det kan inte vara en slump att det upptäcks 163 000 artskyddsbrott i Storbritannien och 38 i Sverige samma år. Skillnaden är för stor för att kunna förklaras med en mindre befolkning i Sverige. Det måste bero på prioriteringar och bestämmelser – något som måste åtgärdas!