Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om fisket och drivgarnsförbudet.
En utgångspunkt i Sveriges fiskepolitik måste vara att det – eftersom vi är medlemmar i EU – är EU:s fiskepolitik som gäller. Det är dock uppenbart att EU:s fiskepolitik inte är särskilt framgångsrik när det gäller målet att skapa ett långsiktigt hållbart fiske. Det är t.ex. svårt att samla alla medlemsstater kring en gemensam strategi. Den svenska regeringen måste mer kraftfullt arbeta för en förändring av EU:s fiskepolitik. Liksom i andra miljöfrågor är samarbete mellan berörda länder helt avgörande. Det gäller inte minst för att trygga fiskbestånden i Östersjön. Länderna runt Östersjön måste ta ett gemensamt ansvar; det går inte att ha särskilda regler för svenska yrkesfiskare.
Att utveckla det svenska fisket handlar inte bara om dem som fiskar utan också om beredningsindustrin och ett ökat förädlingsvärde, om transportsektorn och varvsindustrin och om turismen och en levande kust- och skärgårdsmiljö.
På Gotland är fisket en liten men viktig näring. Fisket är också en viktig historisk del i en ös identitet. Det är angeläget att denna lilla näring ges långsiktig trygghet genom förbättringar av Östersjöns miljö. Den 1 januari 2008 trädde drivgarnsförbudet i kraft, och det skapade svårigheter för dessa svenska fiskare. Många har gjort stora investeringar i redskap för just denna typ av fiske, och de tvingades in i en besvärlig omställningsprocess.
I miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2007/08 MJU16 behandlades min förra motion om just detta med begäran om full kompensation för de yrkesfiskare som drabbades av drivgarnsförbudet. Utskottet skriver följande:
”Vad gäller frågan om ekonomisk kompensation till fiskare med anledning av drivgarnsförbudet i Östersjön som infördes från och med den 1 januari 2008 har utskottet inhämtat från Jordbruksdepartementet att frågan har diskuterats men inte bedömts som möjlig inom budget. I stället har speciella erbjudanden om skrotning av drivgarnsbåtarna genomförts. Vissa fiskare valde en sådan lösning men anskaffade ett annat fartyg för skrotningsbidraget, exempelvis en torskbåt, som redan finns i flottan. Detta innebär att kapaciteten minskade då inga nya fartyg fördes in i flottan. Möjligheter gavs också för drivgarnsfiskarna att övergå till torskfiske genom att de beviljades torskfisketillstånd trots att de inte hade någon historia av att fiska torsk.” Motionen lämnades därmed utan vidare åtgärd.
Det är anmärkningsvärt att Sverige kan gå med på att införa sådana beslut utan att ta reda på konsekvensen av vad detta kan få för följder och att man därtill inte har tillräckliga medel i budgeten. Det är också märkligt att dessa drabbade yrkesfiskare hänvisas och erbjuds möjlighet till torskfiske, ett torskfiske som omfattas av ett omfattande restriktionssystem med kvoter och restriktiva fiskeperioder. Ett fiske som i dag är högst osäkert att sadla om till.
För en fiskare på Gotland är en omställning till torsk i stort sätt omöjlig då det inte finns någon anläggning på ön som kan ta emot fångsten av torsk. Den gotländska fiskaren måste i så fall själv frakta sin fångst till anläggningar i Blekinge eller Göteborg. Att sända de små kvoter som dessa fiskare i så fall skulle få i fångst gör att förtjänsten äts upp av frakt och transportkostnader.
Drivgarnsfiskare på bland annat Gotland har här hamnat i kläm genom att antingen anta ett skrotningsbidrag, som ligger ca 500 000 kronor under det värde drivgarnsredskapen kan ha, eller ställa om till ett ytterst osäkert torskfiske som på Gotland i stort sett är omöjligt att bedriva rent yrkesmässigt.
Jag anser att den svenska regeringen bör verka för att dessa små näringsidkare ges en korrekt kompensation för de investeringar de har gjort i sina båtar i form av drivgarnsredskap eller att det skapas förutsättningar för dessa fiskare att yrkesmässigt finnas kvar inom en säkrare del av fiskenäringen.