Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en översyn av förordningen (2004:100) om statsbidrag till åtgärder för utredning och efterbehandling av förorenade områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillföra en ny paragraf till förordningen (2004:100) om statsbidrag till åtgärder för utredning och efterbehandling av förorenade områden, för att reglera att Naturvårdsverket ges rätt att utfärda en garanti så att möjligheterna i 26 kap. 17 och 18 §§ miljöbalken kan utnyttjas när markägare fördröjer arbetet.
Det är nu hög tid att genomföra en översyn av förordningen som reglerar statsbidrag vid efterbehandling av förorenade områden. Enligt miljömålsportalen finns det ca 80 000 potentiellt förorenade områden i vårt land, varav ca 4 000 objekt finns i Östergötland. Det är ett län med många små kommuner där delaktigheten i kostnadsansvaret kommer att bli mycket kännbart. Vad värre är, är att av de 1 000 objekt i länet som hittills riskklassats har många klassats i högsta eller näst högsta riskklass. Den aktuella siffran idag innebär att knappt 7 procent av svenska objekt som klassats i de två högsta riskklasserna finns i just Östergötland.
Då denna motion behandlades under förra riksmötet konstaterade utskottet ”att det ankommer på Naturvårdsverket att tillämpa gällande regelverk”. Detta är förstås korrekt men andemeningen i motionen var att det behövs en översyn av just den förordning som Naturvårdsverket arbetar efter. Alltför många högriskklassade objekt finns och takten för att sanera dessa måste intensifieras. Det är därför glädjande att alliansregeringen i sin budget för 2009 ökat på anslaget för sanering och har för avsikt att ytterligare förstärka anslaget till 2011. Det är därför ett ypperligt tillfälle att nu också se över förordningstexten i syfte att fler objekt ska kunna saneras.
Att skydda miljön runt omkring oss har dessvärre inte alltid varit självklart. Oförstånd, okunskap och bristande ansvar har gjort att det runt om i vårt land finns flera områden som förorenats svårt. Det är föroreningar som ibland kan härledas till verksamhet som bedrevs på platsen för flera hundra år sedan. I samband med att riksdagen 1999 antog de nationella miljömålen har inventeringen av förorenade områden kommit alltmer i fokus. De områden som har högst riskklass har identifierats och nu återstår det tunga och kostsamma arbetet med att efterbehandla desamma, ett arbete som är mycket viktigt för människor, växter och djur.
Miljöbalken är det lagrum som reglerar ansvaret vid efterbehandling av förorenade områden. Huvudregeln är att den som orsakat en förorening också ska bekosta saneringen av densamma. Om det däremot inte finns någon ansvarig kvar som kan åläggas att bekosta saneringen, kan en kommun i stället söka statsbidrag för att få området åtgärdat enligt förordningen (2004:100) om utbetalning av statsbidrag vid åtgärder för utredning och efterbehandling av förorenade områden. Bidrag utgår då med högst 90 % av saneringskostnaden, och följaktligen måste kommunen själv stå för minst 10 %. Vid en första anblick kan detta verka vara en rimlig uppdelning av kostnaderna, men eftersom saneringsarbetet många gånger kan bli mycket omfattande kan det också bli mycket kännbart för inte minst de små kommunerna. Upplysningsvis kan nämnas att sanering av ett medelstort projekt enligt Naturvårdsverket kostar 40 miljoner kronor.
Som hjälp för bland annat mindre kommuner kan Naturvårdsverket öppna för en viss jämkning av den kommunala insatsen, men detta är inte alltid nog. För de kommuner som har ett lågt invånarantal är det mycket kännbart att drabbas av dessa oförutsedda kostnader. Då det i ansökan om statsbidrag också regleras att det är kommunen som måste vara huvudman för saneringen, kan det olyckligtvis innebära att en ansökan inte lämnas in om kommunen inte anser sig ha råd att ta på sig kostnaden. Med det följer att allvarligt förorenad mark inte åtgärdas överhuvudtaget.
Problematiskt är också att en kommun som söker statsbidrag måste binda sig till denna procentuella medfinansiering, utan att veta vad saneringen faktiskt kommer att kosta i slutänden. Det kan uppfattas som ytterst tvivelaktigt ur ett kommunalekonomiskt perspektiv. Vidare är bestämmelserna så att om inte kommunen går med på medfinansiering kan man inte heller från länsstyrelsens sida utvidga undersökningen av föroreningens storlek, vilket gör att ytterligare negativa miljöeffekter från föroreningen riskerar att förbli okända.
Sammantaget innebär ovanstående att kommuner av ren självbevarelsedrift kan tvingas avstå från att delta i saneringsprojekt med påföljden att viktiga saneringar riskerar att aldrig komma till stånd. Detta är en högst oroande konsekvens av dagens regler.
I Östergötlands län har vi aktuella fall som bekräftar ovanstående, till exempel Sveriges giftigaste plats (sett till förekomst av dioxin), som är belägen i Ydre kommun med 3 800 invånare. Den viktiga saneringen, vars totala omfattning ännu är svår att överblicka, förväntas bli mycket kännbar för kommunen – om nu kommunen har råd att gå vidare med projektet ifråga. På den aktuella platsen har det tidigare funnits en träförädlingsindustri. Såväl den tidigare ägaren som dennes söner, som ärvde marken, är döda. Marken såldes vidare före miljöbalkens ikraftträdande och nuvarande ägare kan därmed inte åläggas ansvar för sanering utan kommunen har ansökt om statsbidrag för åtgärden. I samband med det har de frågor som vi problematiserar ovan blivit verklighet. Kommunen ifrågasätter hur den med sitt låga invånarantal ska kunna mäkta med att vara huvudman för att sanera ett område som de inte äger och som de inte har någon vinning av att det saneras, mer än just miljö- och medborgarperspektivet. För att som en akutåtgärd skydda människor och djur har kommunen ombesörjt att området täckts med presenningar som i sin tur täckts med åtskilliga kubikmeter sand.
Genom den riksomfattande uppmärksamhet som området fått är människor i trakten nu naturligtvis oroade över föroreningens konsekvenser för hälsa och miljö och vilka konsekvenser det kan få vid försäljning av fastigheter i området. Att saneringsåtgärden i ett sådant läge kan tillåtas stanna upp är högst anmärkningsvärt och oacceptabelt. En översyn av nuvarande bestämmelser är därför ytterst angelägen. I synnerhet som vi vet, från resultatet av den inventering som länsstyrelsen gjort, att det bara i vårt län finns flera små kommuner som riskerar att hamna i motsvarande omfattande och kostsamma situation som Ydre.
I Östergötlands län har vi dessvärre ytterligare exempel som visar på behovet av en översyn av förordningen (2004:100) om utbetalning av statsbidrag vid åtgärder för utredning och efterbehandling av förorenade områden. Det gäller föroreningar i det gamla bruksområdet i Gusum. I detta fall finns förvisso en fastighetsägare som kan åläggas att finansiera efterbehandling av området men problemet kvarstår ändå. Myndigheterna har nämligen under flera år försökt förmå fastighetsägaren att ta sitt ansvar, bland annat genom utfärdande av viten, men ägaren väljer istället att bli skyldig staten stora belopp och att betala då hot om konkurs föreligger. De boende i Gusum får därmed dras med sin oro för de miljöstörningar som kan finnas i omgivningen och den skamfläck som det gamla Gusums bruk idag utgör i samhället.
Det förfarande som är avsett att användas i dylika fall finns reglerat i miljöbalkens 26 kap. 17 och 18 §§. Men dessa paragrafer kan inte tillämpas så länge det finns en verksamhetsutövare eller fastighetsägare som kan åläggas att utföra åtgärderna. Och då länsstyrelsen inte kan stå risken att bekosta åtgärder som den ansvarige sedan kanske inte kan betala, blir det hela ett moment 22 och föroreningen blir kvar.
Länsstyrelsen i Östergötland m.fl. har i ett brev till regeringen (2006-12-21) förordat att en ny paragraf läggs till förordning 2004:100. Denna skulle i så fall reglera att Naturvårdsverket – som förmedlar de statliga pengarna för efterbehandling – kan ges rätt att utfärda en garanti så att de ovannämnda paragraferna i miljöbalken faktiskt kan användas när fastighetsägare medvetet fördröjer arbetet.
Då riksdagen antog de nationella miljömålen var syftet att miljöarbetet skulle bli mer fokuserat och målinriktat, så att vi kan lämna över ett bättre samhälle till kommande generationer, ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Det tycker vi fortfarande är angeläget. Därför hoppas vi att en översyn av förordningen (2004:100) om utbetalning av statsbidrag vid åtgärder för utredning och efterbehandling av förorenade områden snarast kan komma till stånd.