Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tydliggöra och förbättra dispensmöjligheterna i 5 § SFS 1998:1252 vad avser småvatten i jordbrukslandskapet i stödområdena 1–5 c.
År 1991 infördes bestämmelser om biotopskydd i naturvårdslagen, som nu återfinns i miljöbalken (7 kap. 11 §) och förordningen (SFS 1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.
Det generella biotopskyddet omfattar en rad småbiotoper i jordbrukslandskapet:
alléer
källor med omgivande våtmark
odlingsrösen
pilevallar
småvatten och våtmarker inklusive öppna diken
stenmurar
åkerholmar med en areal av högst 0,5 ha.
Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen medge undantag från biotopskyddet i de biotoper som omfattas av det generella skyddet. Exempel på särskilda skäl kan vara säkerhetsaspekter, till exempel om alléträd riskerar att falla omkull och skada person eller egendom. Rationaliseringsvinster räknas dock inte, enligt en dom i miljödomstolen, som ett särskilt skäl för dispensgivning.
Ansökan om dispens från biotopskyddsbestämmelserna är belagda med en avgift på 2 000 kr. Avgiften tas ut oavsett om ansökan avslås eller bifalles.
I bilaga 1 till SFS 1998:1252 anges under punkten 5 att som generellt biotopskydd omfattas småvatten och våtmarker med en areal av högst 1 ha i jordbruksmark som ständigt eller under en stor del av året håller ytvatten eller en fuktig markyta såsom kärr, gölar, vätar, kallkällor, översilningsmarker, märgelgravar, öppna diken och dammar. Arealbegränsningen avser inte linjära element som öppna diken. Dammar anlagda för bevattningsändamål innefattas inte i denna biotop.
Enligt min uppfattning tänkte lagstiftaren alltför snävt i denna del när förordningen beslutades. Lagstiftaren såg sannolikt framför sig värdet för den biologiska mångfalden av att behålla öppna diken i slättjordbruket. Det var och är klokt tänkt. Men med tio års erfarenhet visar det sig att förordningen tyvärr slår rejält fel.
Det är framför allt ett fortsatt bruk och hävd av marker i skogs- och mellanbygder som hotas av det generella biotopskyddet. I skogs- och mellanbygderna finns många diken i det brukade landskapet, snittarealen per skifte är låg relativt slättbygden. Att ges möjligheten att slå samman två små skiften genom kulvertering kan på många håll i södra Sveriges skogsbygder vara skillnaden mellan fortsatt hävd eller igenväxning. En fortsatt hävd är en förutsättning för såväl sysselsättning som uppfyllelse av miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap”. Med igenväxning växer även det av förordningen skyddade diket igen.
Länsstyrelserna har genom prejudicerande domar kommit att se mycket hårt på dispensmöjligheten vad gäller det man kallar rationaliseringsvinster i jordbruket. Det har kommit att bli i det närmaste ett idiotstopp.
Vid en genomgång med företrädare för lantbruksnäringen i Bohuslän har bedömningen gjorts att maximalt fem procent av alla nuvarande öppna diken i landskapet skulle tänkas läggas igen om förordningens lydelse vad gäller öppna diken som generellt biotopskydd mildrades.
Jag anser därför att man vid dispensbesluten hos länsstyrelsen måste ta hänsyn till det omgivande landskapet, väga in helheter vad gäller risken för nedlagd hävd, tillgången till diken i kilometer i angränsande områden samt eventuellt i vissa fall villkora dispensbeslutet med någon form av annan åtgärd, till exempel upprättande av en mindre våtmark.