Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett decentraliserat beslutsfattande i strandskyddsfrågor.
Strandskyddet kom till på 1950-talet för att förhindra en överexploatering av stränderna och bevara allmänhetens tillgång till stränder och vatten för friluftsliv. På 70-talet skärptes strandskyddet eftersom trycket på stränderna fortsatte. Det generella strandskyddet på 100 meter infördes. Vid denna tid infördes också möjligheten för länsstyrelserna att utöka strandskyddet till 300 meter där det behövdes för att tillgodose syftet med strandskyddet. År 1994 utvidgades strandskyddet för att också värna den biologiska mångfalden.
I Gävleborgs län råder ett utvidgat strandskydd på 300 meter sedan 1975. I juni 2003 beslutade Länsstyrelsen i Gävleborgs län att det utvidgade strandskyddet skulle minskas ned till 100 meter för kusten. Bland kommuner, näringslivsföreträdare och befolkningen fanns det ett starkt stöd för detta. Naturvårdsverket överklagade beslutet som länsstyrelsen hade fattat i enighet. Regeringen upphävde länsstyrelsens beslut år 2005 eftersom man ansåg att de särskilda skäl som krävdes för att upphäva det utvidgade strandskyddet saknades.
Det är angeläget att skydda värdefulla stränder i vår natur. Människors rätt att röra sig fritt ska värnas, i enlighet med allemansrättens traditioner. Känsligt djur- och växtliv ska vårdas. Men att bygga nära en strand har olika förutsättningar på olika håll i landet. I Stockholm är till exempel 60 procent av stränderna påverkade av bebyggelse inom 100 meter från strandlinjen. I glesbygdslän som Gävleborg är trycket inte lika stort. Men även inom Gävleborgs län finns kustområden som är mer exploaterade än andra. Ett exempel på detta är kuststräckan runt Söderhamn där mer än hälften är bebyggt, medan andra stränder vid havet och vid insjöar är näst intill obebyggda.
Problemet med dagens strandskyddsregler är att de inte tar tillräcklig hänsyn till lokala förhållanden. Ett alltför hårt styrt strandskydd hämmar många mindre kommuner som behöver alla möjligheter att utvecklas. För att förhindra avflyttning från glesbygd och för att locka till sig nya invånare är ett natur- och strandnära boende en viktig fördel. Att tillåta hotell eller stuganläggningar att bygga vid attraktivt läge kan öka turismen i bygden och ge fler arbetstillfällen som genererar inkomster till kommunen.
Mot den bakgrunden bör kommunerna ges ökade möjligheter att påverka strandskyddet. Kommunerna har den bästa insikten i vilka områden som behöver skyddas och den mest detaljerade kunskapen om vilka avvägningar som behöver göras i varje enskilt fall.