Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att utveckla pantsystem på många olika områden.
Det finns nu 6,7 miljarder människor på jorden och vi blir ständigt fler. I debatten kan man fånga upp många olika prognoser för framtiden och en är att antalet människor på jorden troligen ska plana ut på 9 miljarder så småningom, fler ska vi inte bli. Samtidigt finns det kalkyler på hur många människor jorden långsiktigt kan försörja med den levnadsstandard och konsumtion som vi har inom EU och då hamnar man på intervallet 0,8–1,5 miljarder individer.
Priset på många metaller har stigit snabbt de senaste tio åren, vilket antyder en viss knapphet i förhållande till rådande efterfrågan. Stölder av metaller blir allt vanligare och Kina sägs dammsuga världen på skrot av alla slag för att tillfredsställa sina behov.
De senaste åren har även matpriserna rasat i höjden, vilket inte beror på att Brasilien använt etanol som fordonsbränsle sedan 1970-talet och nu börjat exportera en mycket liten volym till Europa. Prisökningen på mat beror i stället på att den vanlige kinesiske medborgaren nu klivit in som konsument på världsmarknaden.
Haven är i stort sett utfiskade och de traditionella matfiskarna är svåra att få tag på. Torsken som var billig mat på 1960-talet är idag en exklusiv fisk för de med god köpkraft. Så här kan man fortsätta och beskriva resursknapphet om man vill. Det skulle dock även kunna beskrivas som överuttag eller som överbefolkning.
Att försörja ett ständigt växande antal människor på en begränsad planet där individerna hela tiden dessutom förväntar sig ökad konsumtionskraft per capita är en svår, för att inte säga omöjlig uppgift. I väntan på att mänskligheten och kanske i första hand dess ledare skall förstå detta så gäller det att vi hela tider finner på smarta och resurssnåla lösningar.
I denna motion tar jag inte upp de nödvändiga åtgärderna, som borde vara självklara för alla men som tyvärr lyser med sin frånvaro i debatten, att bryta tillväxthysterin, utan koncentrerar mig på ett litet bidrag för att hålla ett omöjligt system flytande någon kort tid ytterligare, nämligen betydelsen av utökad användning av pantsystem.
Pant känner vi alla till som ett system för öl- och läskburkar samt för några andra dryckesförpackningar. Vi som är äldre kommer kanske ihåg Systembolagets pantsystem för sina förpackningar. Någon kanske tänker på pantbanken eller på pantsättning av fastigheter vid huslån.
Pantsystem för att minska råvarubehovet, materialsvinnet, nedskräpningen, miljöförstöringen, energiförbrukningen, belastningen på ekosystemen och i slutändan kostnaden för konsumenten är det som denna motion handlar om.
Läkemedelsrester i hemmen spolas till oförsvarlig del ner i avloppen. Men av det vi förbrukar tar kroppen enbart upp en del. Det innebär att i många fall över hälften av de aktiva ämnen vi förbrukar också spolas bort via toaletten när vi lämnar vår avföring och vår urin där. Ett pantsystem på läkemedel skulle kunna innebära, beroende på pantens nivå, att man skulle undvika att en del av det som nu spolas ned skulle förorena våra sjöar och vattendrag. Redan den belastning som är svår att undvika, den som uppstår på grund av att en stor del av läkemedlen vandrar genom våra kroppar, är ett tillräckligt stort problem att hantera i nya vattenreningsverk.
Presentartiklar och leksaker innehåller idag många gånger inbyggda batterier. Dessa kan i de flesta fall inte bytas ut. När batteriet är förbrukat så slutar vykortet att pipa, burken att låta eller leksaken att lysa. Ofta hamnar dessa prylar med tiden i soporna. Få tänker på att ta isär produkten för att leta fram eventuella miljöfarliga batterier. Orsaken kan kanske vara att prylen i fråga har stått och dammat i ett hörn i flera år efter det att den slutade fungera. Man har helt enkelt glömt bort att prylen kunde lysa eller pipa. En tydlig pantmärkning på alla prylar med batterier skulle minska risken för att farliga kemikalier hamnar i sopberget eller än värre i naturen.
Vissa kommuner har bra system för källsortering och insamling av diverse olika avfallskategorier. Andra är sämre på det. Mobiltelefoner, digitalklockor, cd-spelare och mp3-spelare är alla små och till synes oförargliga ting som säkert ligger och samlar damm i många hyllor och lådor. Elektronikprylar innehåller dock många både sällsynta och farliga ämnen. Ett pantsystem borde kunna vara ett effektivt sätt att öka insamlingen av den typen av avfall. Elektronikskrotet innehåller material som är värdefullt att recirkulera så att behovet av nytt material minskar, dels därför att några material i vissa fall tas fram på ett oförsvarligt sätt, exempelvis genom barnarbete i Kongo, dels därför att materialen helt enkelt är mycket energikrävande att nyproducera.
Varor som vi använder mycket sällan behöver inte vara ägda varor. På semesterorten kan exempelvis utrustning av olika slag hyras eller lånas. Även på arbetet och i skolan, på biblioteket och på vårdcentralen så förekommer det att utrustning eller liknande lånas ut på olika sätt. Ofta försäkras sådan utrustning om den är av större värde. I andra fall räknar utlånaren med ett visst svinn och ser det kanske som en service eller marknadsföringskostnad. Att utveckla pantsystem underlättar även här för saker att hitta tillbaka till sin ursprungliga plats och kanske även funktion. När sommargästerna har åkt kan barnen som bor på semesterorten dessutom göra sig en rejäl hacka på att städa upp efter dem.
Förpackningsinsamlingen kan bli bättre. Vi har nu levt med systemet i många år och sett både fördelar och brister. Här betalar vi en dold pant som vi alltså inte får tillbaka. Det är därför inte heller någon pant i egentlig mening men steget till en pant kanske borde tas för vissa förpackningar. Den slant vi inte kan få tillbaka glömmer vi lätt bort och drivkraften att återcirkulera minskar. Många kommuner är mycket besvikna på förpackningsinsamlingen och menar att de inte gör rätt för sig. Viss del av det som samlas in som hushållssopor har konsumenterna redan betalat för att få omhändertaget. När pant saknas så åker gärna diverse förpackningar ner i den vanliga soptunnan. Kommunernas städkostnader skulle troligen även kunna reduceras om fler förpackningar och produkter försågs med pant och självklart en tillräckligt hög sådan. En krona per cigarettask och 50 öre per fimp skulle spara miljoner i kommunal städkostnad.
De fem områden som redovisas ovan är bara exempel på områden där utvecklandet av pantsystem kan öka recirkulationen betydligt. Det finns säkert bättre exempel som även är kraftfullare ur miljösynpunkt, exempelvis pant på bilar, båtar och byggnadsmaterial där det ju handlar om större volymer. I takt med att resursknappheten ökar så ökar även värdet på det vi idag hanterar som skräp och avfall. En klok civilisation väntar emellertid inte till dess nöden gör det ofrånkomligt att återcirkulera. En klok civilisation ser till att vi inte får sådan brist på resurser att det blir ett tvång att återlämna nyckelmineraler för att kunna köpa en ny pryl.
Mitt val av exempel är gjort för att visa att det verkligen handlar om både att minska behovet av nya råvaror, att minska föroreningsvolymerna, att minska energiåtgången, att minska påverkan på naturen och att minska behovet av betald städning. Med den demografi vi har så borde vi sluta skapa så mycket onödigt arbete för oss själva genom alla ogenomtänkta vanor och rutiner.
Kraven på produktsäkerhet ökar liksom kravet på spårbarhet på snart sagt alla varor. Den moderne konsumenten vill se hela kedjan från ax till limpa, som man brukar uttrycka det. Detta gäller i ökad utsträckning inte bara konsumtionsvaran i sig utan alla andra delar av produkten som har betydelse för ekonomi, miljö och hälsa. Hur sker transporten till butiken, behövs ytteremballaget, vad gör jag med förpackningen, vad gör jag med den förbrukade varan? Detta är bara några av de frågor som blir allt vanligare att konsumenten ställer.
Tydliga retursystem är ofta ett bra svar på den oro som konsumenten med all rätt ofta känner. För de flesta konsumenter är en pant en hjälp att göra rätt. Ju högre värde vi bygger in i skräpet, desto större möjlighet att det i slutändan hanteras på rätt sätt. Det finns egentligen inga sakliga motiv mot en kraftig utbyggnad av pantsystem. Det som brukar användas är att det är besvärligt, klumpigt att administrera och kan missbrukas. Inget av dessa argument håller om de ställs mot de kostnader som krävs för att samla ihop avfallet utan pantsystem.
Det är dags att gå vidare och se över lagstiftningen kring förpackningsmaterial och övriga produktområden som omfattas av krav på insamling. Andra materialflöden utanför detta område bör också granskas för att inga materialflöden som skulle lämpa sig för pantsystem skall slippa undan. Regeringen bör tillsätta en utredare som går igenom samtliga materialflöden till slutkonsumenter men även materialflöden i tidigare led för att se om det även där finns det som lämpar sig för pantsystem. Målet bör vara att med hjälp av pantsystem så långt möjligt minska materialförlusterna i samhället. Att på allvar sträva efter att sluta kretsloppen är en stor utmaning.
Vad som ovan anförts om nödvändigheten av att utveckla pantsystem för att minska råvarubehovet, minimera materialförlusterna, minska nedskräpningen, minska miljöförstöringen, minska energiförbrukningen, minska belastningen på ekosystemen och i slutändan sänka kostnaderna för konsumenten bör ges regeringen till känna.